En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 2

Alla människor gör sin resa, genom livet, med allt vad det innebär. Idag talas det ofta och mycket om vikten av att utbilda sig. Så har det inte alltid varit, även om utbildning alltid har varit en väg upp och ut. Några garantier finns inte och fanns inte förr heller. Paradoxalt nog har det i takt med en breddad insikt om utbildningens betydelse blivit allt svårare att få jobb, även om man har utbildning. Och fler läser idag på högskolan. Någon annan väg till ett hyfsat jobb verkar inte finnas. Därför har det gått inflation i utbildning och respekten för akademin har minskat. Tyvärr, för det gör min bildningsresa trivial. Tyvärr, för jag tror att enda sättet att öka värdet av en akademisk utbildning är att den är eftertraktad av dem som går där. Om det framstår som ett nödvändigt ont gör det något, både med dem som läser och kursernas status. Och det påverkar i förlängningen även kunskapen och dess värde. Tänker på det när jag minns min resa, hur lång vägen var och hur många hinder jag var tvungen att övervinna för att överhuvudtaget komma igång. Tänker på tidsandan, på det sena 1980-talet, på hur annorlunda allt var då.

Tänker på den där hösten när jag började på Komvux. Det var stort och mäktigt och skrämmande. En nyttig prövning. Jag sov inte en blund på natten innan första dagen på skolan. I god tid tog jag spårvagnen ner till Ullevis hållplats, där ett första frö till resan såddes, några år innan. Sedan följde jag spåret fram och vek av efter polishuset, ner mot Odinsplatsen, svängde av till höger vid Friggagatan. Efter några meter var jag framme vid den mörka stenbyggnaden. Från vägen och utsidan ser den verkligen grå och tråkig ut. Åsynen av skolan fyllde mig med allvar, ångest och sprudlande lycka i en enda röra. Experimentgymnasiet huserade i lokalerna, innan det lades ner. Det visste jag inte då och det var inget jag tänkte på. Jag var helt upptagen av stundens allvar.

Med spänd förväntan äntrade jag skolgården som var full av människor i varierande åldrar. Magen bubblade. Men jag hade bestämt mig. Demonerna från Förortsidyllen skulle inte få förstöra detta för mig. Detta var mitt val, min chans och belackarna kunde dra åt helvete. Men att mingla runt bland okända människor var jag inte redo för, inte ännu. Jag letade snabbt upp dörren och gick förundrad in i entrén. Det var en sliten skola. Väl där inne väcktes en låga av hopp inombords. Här skulle jag ta igen allt jag förlorat och förvägrats, både av egen och av andras förskyllan, förra gången jag gick i skolan. Hungern efter kunskap var svår och förväntningarna enorma. 

Ändå minns jag inte speciellt mycket från de två åren på Östra vuxengymnasiet. Konstigt, men allt gick å andra sidan så fruktansvärt fort. Min första lektion hade jag i religion, etapp ett. Det jag minns mest därifrån var lärarinnans propagerande för ekosofi och hennes kategoriska nekande av mitt förslag på fördjupningsämne: Rastafarireligionen. Det var det enda jag kom på. Nej, sa hon bara, det får du inte skriva om. Slut på diskussionen. Jag fick skriva om Buddismen istället. Det gick i och för sig lika bra för mig, men varför jag inte fick skriva om Rastafari förklarade hon inte. Voodoreligion, som också är en karibisk blandreligion gick bra, det fick några andra skriva om. Men Rastafari gick inte bra. Kanske för att det finns kopplingar till droger? Jag vet inte och det spelar ju heller ingen roll. Det fanns så mycket annat att upptäcka. För skolan denna gång var något helt annat än förra gången. Nu läste jag för min skull, för att jag ville något av egen kraft. Jag vill bort från hopplösheten som ett yrke jag inte valt och inte trivdes med fyllde mig med. Jag var på väg. Bort, ut, upp.

Fördjupningsarbetet om Buddismen skrev jag för hand, i den för studier inredda klädkammaren i Kortedala. 10 handskrivna sidor lämnade jag efter några veckors intensivt arbete in till fröken. Helt otroligt att tänka på det idag när jag i princip inte kan skriva en rad utan min dator. Det är inte så länge sedan och barnen tror mig nästan inte när jag talar om att vi skrev våra inlämningsuppgifter för hand. Om någon av mina studenter någon enstaka gång lämnar in ett handskrivet papper tycker jag det är jättejobbigt. Det är inte så vi skriver idag. Allt är förändrat och förändringen har skett under mina år av studier.

Att skriva gick väl an, men arbetet skulle dessutom presenteras muntligt inför klassen. Det var en mardröm som höll mig vaken många nätter. Återigen kom minnena från skolan tillbaka då jag tvingades att ställa sig inför ”kompisarna” och tala om något jag inte ville tala om och därför inte hade förberett mig på. Det jag kände när jag ställde mig upp inför klassen på Komvux för första gången var därför: Skräck! Idag när jag i princip dagligen gör muntliga presentationer och undervisar vet jag varför det var så ångestladdat i grundskolan. Av nervositet och rädsla förberedde mig inte. Jag var så förlamad av tanken på att tala att jag glömde att förbereda något manus om det jag skulle tala. Jag trängde bort det obehagliga och sköt upp det oundvikliga i det längsta. Så gick det som det gick också och det gjorde inte rädslan och obehaget mindre. En ond cirkel. Det har jag såldes lärt mig den hårda vägen, att den självklara arbetsgången är som följer, samla fakta, planera upplägget, skriv stödord, och lär in. Har man bara ett papper där allt man ska säga är satt på pränt går det oftast bra att hantera sin nervositet. Dessutom lär man sig ganska snart, om man bara inte låter sig skrämmas utan lyssnar och iakttar, att alla som talar inför andra människor är nervösa, mer eller mindre. Nervositet är nästan är en förutsättning för att kunna tala väl. Idag blir jag därför mer nervös om det välkända pirret i magen inte infinner sig. Jag har också lärt mig att vila i vetskapen om att jag inte behöver lita på minnet när jag står där framme, ensam inför den hungriga vargflocken, har jag bara ett papper med mig blir jag lugn. Med tiden och av vana har jag insett att jag faktiskt tycker riktigt bra om att tala inför grupp. 

Allt det som idag ter sig nästan barnsligt enkelt och självklart, det var där och då, på Komvux, ett nästan, men bara nästan, oöverstigligt hinder att ta sig över. Lätt att glömma det. Men just därför viktigt att minnas.