När jag vaknar är jag ensam i kupén. Vi närmar oss Skövde. Behövde uppenbarligen sova, för på mina resor hem från Norrland brukar jag alltid vakna senast i Örebro. Är på väg hem från Umeå, där jag varit på besök på min gamla institution, den plats där min bildningsresa kröntes med jag klarade doktorsgraden. Skönt, då är jag snart hemma. Jag klär sakta på mig och går bort till restaurangvagnen där jag får ett eget bord. När kaffets uppiggande verkan får mig att vakna på riktigt sprider sig känslan av tillförsikt i kroppen. Det var ingen dröm. Jag tror verkligen att livet kan bli bra, på riktigt tror jag det, även om resan inte alltid varit behaglig. Det finns fortfarande saker att ta tag i och massor att lära, men det antar jag att det alltid kommer att vara. En bildningsresa når aldrig en slutdestionation, den bara fortsätter och fortsätter. Jag är redo för nya utmaningar.
Ända sedan grundskolans jobbiga år har jag kämpat med, dels att försöka övervinna min egen osäkerhet och rädslorna som hindrat mig att ta nästa steg. Dels har jag tvingats hantera dem jag mött på vägen genom livet som försökt hindra mig att göra än det ena än det andra. Varför var det så många som ville hindra just mig? Vad störde de sig på? Det kommer jag aldrig att begripa, de frågorna får jag nog leva med i framtiden också. Men idag kan jag ta det, när jag fått ordning på den bakomliggande historien och ser den större bilden. Alla kan inte räkna med att vara omtyckt av alla. Det gäller bara att fatta vad som beror på vad, vilka reaktioner som ska skyllas på andra och vilka som beror på ens egen livshistoria och personliga upplevelser. Och när det känns som det gör just nu, när kroppen befinner sig i ett tillstånd av total avslappning, då kan jag också känna viss tacksamhet och glädje; för utan alla plågoandarna hade jag nog varken vågat eller sett mig tvingad att söka mig till och utsätta mig för det obehagliga som allt nytt oundvikligen innebär. Utan deras uppmärksamhet hade jag kanske slagit mig till ro i Förortsidyllen. Utan dem hade jag kanske varit nöjd med ett litet radhus och en självklar plats i medelklassgemenskapen. Nu framstår det som ett öde värre än döden, men så är det naturligtvis inte för dem som lever så. Vem är jag att döma?
Jag är oerhört glad att jag vågade ta chansen att vidga mina vyer, att jag orkade gå igenom stålbadet som klass- och bildningsresan inneburit. Tror dock inte jag är lyckligare än någon annan, men det är gott nog att känna att man fortfarande har saker att uppleva. Jag är nöjd över att, the best is yet to come, som Sinatra sjunger. Tänk att jag nu har arbetat som högskolelärare i över 10 år. Att jag skulle arbeta som lärare på högskolan, eller som lärare överhuvudtaget, det trodde jag aldrig. Det känns ofattbart. Fast i början gick det naturligtvis inte så bra. Jag var väldigt nervös och enormt osäker. Där och då kändes det bra att ha gått igenom det jag gjort, jag kunde hämta styrka ur svårigheterna jag tvingats igenom. Ur mina erfarenheter kunde jag hämta mod och inspiration att finna vägar att övervinna nervositeten och osäkerheten. Ett sätt att överleva var att sitta ner under de första föreläsningarna, och jag läste ibland i princip innantill ur manuset. Bara det att jag hade manus märkte jag strax var något som lindrade nervositeten. I grundskolan när jag ställde mig upp inför klassen hade jag aldrig manus. Inte konstigt då att jag var nervös. Det handlade naturligtvis inte bara om gruppen jag tvingades tala inför. Panikkänslorna som alla sådana uppgifter fyllde mig med berodde självklart också på bristen av förberedelsearbete. Men å andra sidan, om jag hade känt mig accepterad hade jag kanske kunnat använda kraften inte enbart till att förmå mig att ställa mig upp och tala, utan även till att förbereda mig.
Tänk om, det finns så många om. Men jag tänker inte bry mig om dem mer. Aldrig mer ska jag lägga tid och kraft på att fundera över det som aldrig blev av eller det jag inte fick. Jag är glad att jag orkade genomleva mina studenters dåliga utvärderingar i början av lärarkarriären. Studenter är skoningslösa, men that’s the name of the game. Även jag kände ju att jag inte fick någon riktig kontakt med dem i början. Då ska man bara ha kritik. Studenterna har tagit studiemedel och satsat sin tid. Det är ingen rättighet att få undervisa, det är ett förtroende man måste förtjäna. Bara att gilla läget. Och för mig gick det ju också bättre och bättre. Först vågade jag släppa taget om manus, sedan förflyttade jag mig till kanten på katedern och kom då lite närmare studenterna. Vips fick jag bättre kontakt, och med ens släppte nervositeten och då ökade kontakten och jobbet blev roligare. Idag, när jag vant mig vid att föreläsa stående, när jag kan improvisera utifrån manus, när jag vågar vara lyhörd för studenternas behov och när jag känner mig trygg i min roll som lärare; då går det jättebra. Studenternas utvärderingar är oftast uppskattande och jag får bra feedback på mina insatser.
Det gäller att hitta fram till och gå in i de goda cirklarna istället för de dåliga. Lätt sagt men ganska svårt om man inte för sitt liv kan begripa vad man gör fel. Men nu vet jag hur man kan tänka och göra för att undvika dåliga, självförbrännande cirklar. Känslan som jag uppfylls av när jag står i ett klassrum och trivs, förnimmelserna jag får av att där känna mig uppskattad och betydelsen av att slippa använda tentaklerna till att skanna av rummet för att hitta dolda faror, den känslan är enorm. Jag har absolut världens bästa arbete. Att få vara med och se studenterna växa som människor är utvecklande och ett privilegium att få vara delaktig i.
Ständigt funderar jag på hur man blir en riktigt bra lärare. Det är också ett slags resa och man får aldrig slå sig till ro. När jag lyssnar på andra som talar, på TV eller i vilket annat sammanhang som helst, försöker jag lära mig något av det. Antingen hur man kan göra eller hur man inte ska göra. Och svaret på frågan om vad det är som gör någon till en bra lärare handlar i väldigt hög grad om att först och främst tycka om att undervisa, och det gör jag. För i relation till bageriet representerar undervisningen himmelriket för mig. Lyhördhet för studenternas reaktioner är också viktigt och det är en egenskap jag behärskar till fullo, det är en kompetens som jag tidigare behövde för att överleva, nu kan jag äntligen dra annan nytta av den. Flexibel måste man också vara och även det var något jag tvingats till för min överlevnads skull. Man får heller aldrig glömma att man är där för studenternas skull. Alla de egenskaperna har jag trimmats i under resans gång. Äntligen har jag hittat en plats där de kan komma till nytta.
För att bli en bra lärare är det lika viktigt att själv, kontinuerligt utvecklas och att ständigt lära sig nya saker parallellt med studenterna, dels genom egen forskning, dels genom studier och genom att hålla sig ajour med vad som händer i samhället. Det är en inre resa som jag aldrig vill ska ta slut, för den dagen då man slår sig till ro med de kunskaper man har är man dödsdömd inom universitetet. För mig har rekapitulationen av min historia hjälpt mig att inse allt detta, och ur erfarenheterna som aktualiserats kommer jag att under lång tid framöver kunna hämta kraft och stöd från min bildningsresa. Äntligen inser jag till fullo att jag verkligen kan använda erfarenheterna som så länge var en börda för mig till något konstruktivt. Jag kan faktiskt ge något till någon annan. Ibland känner jag till och med att jag kan betyda något för någon annan. Det är en ny upplevelse för mig. Det är stort.
Jag börjar skratta där i restaurangvagnen, vilken som tur är, är tom. Här sitter jag och blir nästan religiös. Hur gick det till? Fast jag förstår ganska snart att det naturligtvis är ett uttryck för tacksamhet. Jag befinner mig i mitten av livet och känner att det bästa fortfarande ligger framför mig. Tänk om den insikten kommit när jag var sextio? Måste lova mig själv att aldrig glömma dessa känslor, att aldrig ta lyckan och harmonin för givet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar