Och så, äntligen. En av de sista dagarna i augusti kunde jag på skakiga ben ta mig upp för trappan och passera tröskeln till Sveahuset (idag huserar Hotell Elite Plaza i lokalerna), på Västra hamngatan. Nervöst hade jag några dagar innan rekognoserat området, stått där utanför och drömt om hur det såg ut där inne i det stora vita gamla bankpalatset. Jag hade tittat in genom den tunga gallerdörren, men inte vågat mig in. Det kändes högtidligt. Ett stort och viktigt steg i livet och in i okänd terräng. Hur skulle det bli? Vad skulle vi få lära oss? Skulle det vara mycket att läsa? Kommer jag att klara av det? Många var frågorna jag bar på, och ingen hade jag att fråga. Detta var min resa och jag var ute på den ensam. När jag stod där utanför kände jag mig mer ensam än någonsin. Liten, osäker, rädd. Men jag hade bestämt mig. Jag skulle ta steget, även om jag inte vågade och även om det skulle gå åt skogen. Gjorde jag det inte nu skulle jag ångra mig resten av livet.
När den stora dagen kom såg jag till att vara på plats i god tid. Tre kvart innan utsatt tid. Omtumlad och gripen av stundens allvar irrade jag runt en bra stund och försökte komma underfund med huset. Först nere i ljusgården på bottenplanet och sedan där uppe, på andra våningen. Etnologen huserade på plan två och efter en stunds letande hittade jag äntligen sal F2. Akademisk kvart hade jag ingen aning om vad det var, eller ens att det fanns något som hette så. Först av alla tog jag därför plats ganska långt bak i den stora salen och jag hann fundera mer än en gång på om jag verkligen kommit rätt. Jag var ju ensam och ingen rörde sig i korridorerna. Men så, efterhand, sakta, sakta fylldes rummet av studenter. Först kom det andra uppenbart osäkra och försiktiga nybörjare som spred ut sig på stolarna som var uppställda i rader. De som kom lite senare var mer självsäkra och strax innan den akademiska kvarten runnit ut kom ett högljutt gäng insläntrande och satte sig tillsammans på raderna längst fram. Säkert har de redan läst andra kurser på universitetet, tänkte jag beundrande samtidigt som jag sjönk ihop på min stol och placerade mig själv absolut längst ner i hierarkin.
Rollen som tillbedjande undersåte vid hovet behärskade jag till fulländning. Ensam, utlämnad, sårbar och utan en aning om vad som skulle hända satt jag där och väntade medan lokalen fylldes. Platsgarantin gjorde att vi till slut var över femtio personer i rummet. Och insikten om att jag satt här, inte på egna meriter utan på grund av att kursen hade platsgaranti gjorde inga underverk med självförtroendet. Jag kände mig mer utanför än någon gång innan och det faktum att jag i princip kom direkt från en sommar i bageriet gjorde inte saken bättre. Den mödosamt upparbetade känslan av relativ trygghet, som jag faktiskt kände på KomVux var här i detta sammanhang som bortblåst. Att jobba ihop lite extra pengar under sommaren, som verkade vara en god idé där under den sista terminen på KomVux, framstod nu som ett gigantiskt misstag. Den världen fick mig ju att känna mig misslyckad och vantrivseln spädde på den känslan. Och den intellektuella nivån bland medarbetarna och de samtalsämnen vi ägnade oss år och problemen vi penetrerade var så långt från högskolan man kan komma. Allt det jag mödosamt jobbat ihop var efter några veckor i bageriet utraderat. Fan, fan, fan, tänkte jag.
En dag på hösten, under första terminen på KomVux fick jag en ingivelse när jag promenerade på Avenyn. Vid Valand svängde jag in på Teatergatan, svängde höger och vandrare som förr nerför gatan, in genom garaget på Petterssons baksida och upp till bagerilokalen som var min värld i närmare tre år. Där var det som om tiden stått stilla. Alla var där utom en av kollegorna, som var ledig. Det hade blivit som jag då befarade, att hon var hemma en dag i veckan, och jag tänkte på hur glad jag var över att ha slutat. Jag hade aldrig klarat av att jobba kvar där om en av mina arbetskamrater kunde stanna hemma och vara fri från helvetet en dag i veckan. Det hade tagit knäcken på mig och blotta hotet om det bidrog till att jag sa upp mig. Men när jag oförberedde fick frågan om jag ville jobba extra där på onsdagarna, när hon var ledig, tänkte jag tyst för mig själv aldrig någonsin, men sa högt: ”Ja, vad kul”, med eftertryck. Att slå sig fri från sitt ursprung gör man inte så lätt, uppenbarligen. Varannan helg jobbade jag därefter extra i bageriet (ända till en bra bit in på doktorandutbildningen, vilket gjorde att jag arbetade extra i bageriet i nästan 10 år), och nästan hela sommarlovet. Varför försökte jag inte ens få ett annat jobb, där och då, när jag hade chansen, tänkte jag när jag satt hopkrupen på stolen, stukad av den plågsamma insikten. Så liten är det få gånger jag känt mig i livet. Alla, precis alla, tänkte jag, märker naturligtvis att jag är nybörjare på Universitetet. Vördnaden och förväntningarna på den institution jag hade sökt mig till var inte stora, de var gigantiska! Hur skulle det gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar