När glädjen över att jag lyckats bli färdig med uppsatsen lagt sig drabbades jag strax av stora skälvan inför nästa moment, som jag trängt bort för att klara av att skriva, försvaret av arbetet och opponeringen på en av kurskamraternas uppsats. Oron inför detta höll mig vaken på nätterna och gjorde det svårt att tänka klart.
Tänker tillbaka på det där seminariet då våra B-uppsatser skulle behandlas. Men jag kan inte, hur mycket jag än försöker, minnas några detaljer. Jag var allt för nervös och tagen av stundens allvar för att ta in och registrera vad som hände egentligen. Och det faktum att jag skulle opponera på en uppsats som var skriven av den av studiekamraterna som jag kände mig mest intellektuellt underlägsen gjorde inte saken bättre. Jag var skräckslagen!
Det jag oroade mig för mest var att jag inte kunde hitta några som helst brister i hennes text. Det blev några enstaka stavfel och mumlanden om saker som jag idag inte minns. Det var plågsamt, för inte bara det att jag kände mig intellektuellt underlägsen, jag tyckte hon var den vackraste och mest intelligenta människa jag mött. En kombination så klar av en massa olika saker, men det förstod jag först många år senare. Där och då led jag alla helvetes kval på olika plan och av olika anledningar. Men jag tvingade mig igenom seminariet. Det fanns ingen återvändo, det fick bära eller brista.
Och inte kan jag minnas heller vad opponenten, som var killen från Dalarna, (han som brottades med sina problem, grundade i allt för höga förväntningar på sin egen förmåga, och som aldrig blev klar med sin uppsats) sa om min uppsats. Det enda jag minns var att jag kände mig underlägsen och att försvaret av arbetet mest handlade om att be om ursäkt.
Efter seminariet, efter att nervositetens förbytts i eufori över att jag klarat något jag bara tio månader innan hade hållit för omöjligt, gick vi och fikade. Jag, hon jag opponerat på och några till. Killen från Dalarna försvann direkt efter uppsatsseminariet. Plötsligt gick den smärtsamma insikten upp för mig att detta mycket väl kunde vara sista gången jag träffade henne och de övriga i gruppen av studenter som formerats under våren och som svetsats samman under det mödosamma arbetet med B-uppsatserna. Inför detta faktum var jag högst kluven. Lättnad kände jag mig eftersom livet därmed skulle bli enklare när jag slapp brottas med omöjliga problem som bottnade i att jag levde ett slags dubbelliv. Jag visste ju att jag kunde hålla studiekamraterna utanför livet med min fru, om de bara inte fanns i min fysiska närhet.
Minnet av allt som hänt under det första året på universitetet fanns djupt där inne i bröstet och därifrån kunde jag, när jag behövde, återkalla valda delar och små doser av det vi gjort tillsammans och för mitt inre spela upp minnen av det vi talat om. Samtidigt kände jag, när jag såg på just hon som jag opponerat på, där hon satt inbegripen i ett djupt samtal om något med en annan studiekamrat, att jag skulle komma att sakna henne något oerhört. Jag hade alltså hamnat i en hopplös situation och vad som än hände framöver skulle jag bli besviken. Därför reste jag mig plötslig bara och önskade alla kamraterna en fin sommar. Lika bra att göra det innan jag riskerar att befinna mig där tillsammans med någon av dem och kanske med henne på egen hand, tänkte jag. Jag insåg att jag aldrig skulle fixa att bryta mig loss från den världen jag ville till för att återvända till min andra värld, den jag var på väg att lämna, om jag följt minsta motståndets lag. Jag var helt enkelt ännu inte redo för den världen och jag var heller inte på långa vägar färdig med mitt gamla liv.
Det var en känslomässig prövning och när alla känslorna kom över mig på en och samma gång fanns inget annat att göra än att söka sig till ensamheten för att slicka såren och ställa om innan jag kunde ta mig hemåt för att njuta av sommarlovet med min fru, min familj och mina gamla vänner. Och till hösten skulle jag läsa Etnologi C och Ekonomisk historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar