Tar mig i tanken än gång tillbaka till våren 1992, till Sveahuset och till den omtumlande studietiden. Till de där första stegen på den bildningsresa som senare skulle ta mig till Umeå och Trollhättan. Jag är den samme, men då var jag student idag är Docent. Skillnaden mellan den jag var då och den jag är idag är kunskaperna jag minns och allt jag glömt. Bildning är ingen lista, inget man har, det handlar mycket mer om vem man är och vad samt att man blir. Bildning är en resa utan bestämt och på förhand uppgjort mål. Vägen dit är viktigare än målet. Och som strävar efter bildning måste vara bered på att byta mål, ofta.
Tänker på John Maynard Keynes (enligt uppgift ansedd som en av de mest intelligenta människorna i sin samtid, en vän till Wittgenstein), sägs en gång ha blivit anklagad för att han bytt åsikt. Han ska då ha svarat, det gör jag alltid om jag kommer till insikt eller blir övertygad om att jag hade fel. Hur gör du själv, ska han ha svarat kritikern. Och så är det med bildning, det ena ger det andra. Vet vi vart vi ska är det lätt att lockas ta genvägar, men till bildning finns inga genvägar, bara hårt och ihärdigt arbete. Utbildning kan därför inte effektiviseras. Kunskap tar den tid den tar. Detta inser inte ansvariga politiker och därför talas det allt oftare om att studenter ska snabba på sin utbildning. Det talas om bonusar om man klarar av examen på kortare tid. Fullkomligt förkastligt menar jag. En högskoleutbildning handlar mer om vad man fyller tiden med, än hur snabbt man betar av en lista med uppgifter.
Idag läser studenterna program. Jag hade ynnesten att få söka mig fram på egen hand, längs mina vägar. Och jag följde kunskapen och läste av intresse, för att jag vill lära. Jag är oerhört tacksam för att ha fått chansen och för att jag klarade det. Men där på våren 1992 stod det och vägde. Jag gick då B-kursen i Etnologi och det drog snart ihop sig till uppsats. Det skrämde mig. Fast det visade jag inte för någon. Metodkursen rullade på och jag funderade på vad jag skulle göra nästa termin. Jag började till min glädje känna mig allt mer hemma på universitetet. Det lutade åt att jag skulle fortsätta med etnologi, men jag ville läsa något annat också.
Ekonomisk historia vad det någon som talade om, och andra hakade på och sa att det var ett bra och intressant ämne. Någon hade läst det för några år sedan. Kanske jag skulle söka det som halvfartskurs? Att läsa bara tjugo poäng kändes inte riktigt längre som samma utmaning, och det var ju tillåtet att läsa upp till trettio poäng. Varför inte utnyttja detta? Terminerna rullade på fort och snart skulle jag tvingas ut i arbetslivet igen. Lika bra då att läsa så mycket man får när jag nu hade chansen. Ännu fanns det dock tid att fundera, ansökningarna skulle inte vara inne förrän i maj.
Det stora som alla såg fram emot på B-kursen denna vår var resan till Varberg. Dit skulle vi åka i början av uppsatskursens fem veckor för att under en vecka intensivt samla material till våra uppsatser. Temat var Varberg, inom vilket mina tankar om att göra en kulturanalys av bageriarbetet, passade utmärkt. Chefen på bageriet där jag arbetade extra hjälpte mig med en inledande kontakt och resten av informanterna fick jag ihop under en dag då jag med bultande hjärta och svettiga händer satt vid telefonen och ringde till olika bagerier i Varberg och dess närhet. Till min glädje och stora lättnad hade jag efter några timmars telefonerande bokat tio intervjuer.
Så där var det. Jag bortsåg från rädslan, kastade mig ut och försökte. Det gick inte alltid bra och det var aldrig givet att jag skulle lyckas, men det ena gav det andra och målet var aldrig det viktiga. Resan, jag fokuserade på resan och allt som fanns att upptäcka längs vägen. Det gör jag fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar