Min väg mot insikt och ökade kunskaper, liksom alla andras vägar mot bättre vetande, liksom samhällets kamp mot förflackning och urholkning av det bräckliga men nödvändiga fundament som kunskap utgör, är och var allt annat än rak. Lika lite som kunskap kan beställas fram kan man tvinga något att bli intresserad. Locka, jodå, det går, men aldrig tvinga. Ändå är det precis detta vi försöker göra idag. Rådande skol- och utbildningspolitik handlar mer om tvång än om förståelse för frågans komplexitet. När resultaten uteblir införs fler tvångsåtgärder, för att verkligheten ska passa ideologin. Klart Sverige får problem i internationella kunskapsmätningar då. Klart vi halkar efter. Idag prioriteras ekonomi och då får kunskapen finna sig i att underordna sig. Med konkurrensen som universalmedel kanske man kan pressa kostnaderna och möjligen pumpa upp nästa kvartalsresultat, men man förlorar i längden och når ingen hållbarhet. När problemen väl visar sig håller problemen att växa oss över huvudet och för varje dag som vi väntar med att försöka ta till oss insikterna om kunskapens, kulturens och verklighetens komplexitet förvärras situationer och kostnaderna för att återställa ordningen och för att öka kunskaperna igen växer exponentiellt.
Detta är en insikt som bygger på forskning, men det är inget forskningsresultat. Resultatet står inte snyggt uppställt i ett abstract till en artikel och det är heller inte entydigt. För verkligheten är aldrig entydig och därför inte att fånga på något enkelt sätt. Kunskap om vetande och vad som främjar god kvalitet i utbildning kan bara nås genom ständiga försök och genom att trevande söka efter sådant som fungerar. Varje plats, varje tillfälle och alla sammanhang är både unika och allmängiltiga. Det går aldrig att veta på förhand vad som fungerar och vad som inte fungerar och det finns inga garantier, hur mycket vi än vill och önskar att det fanns det. Jag lärde mig detta den hårda vägen och den insikten har sedan bekräftats av fortsatta studier och egen forskning. Jag vet mer om kunskap än jag visste då, när jag tog tag i saken och började läsa in gymnasiet på KomVux, men fortfarande vet jag inte allt. Det viktigaste jag lärt mig är att aldrig hävda något säkert, att aldrig se osäkerhet som ett problem. Krokigheten och osäkerheten är en förutsättning och en tillgång!
Tar mig tillbaka. Återknyter kontakten med den vag var då. Rädslan för andra människor, känslan av att vara obekväm i sociala sammanhang och tvekan inför att ta ställning och för att ge sig in i diskussioner, den hade funnits där så länge jag kunde minnas. Men den gav sakta, sakta med sig. Kunskap, insikt och bra betyg ökade självförtroendet, som gjorde att jag vågade sticka ut hakan och lära mig mer. Det var befriande men fick emellertid inte bara positiva konsekvenser. Efter att jag klarat kursen i religion med bra betyg fick jag en släng av hybris, vilket gjorde att jag en dag släppte in två killar från Jehovas i lägenheten. Jag gav mig in i diskussionen med liv och lust. Äntligen skulle jag få användning för den nyvunna kunskapen och det i sin tur hoppades jag skulle kunna hjälpa mig att öka på självkänslan ytterligare. Jag var verkligen övertygad om att jag skulle kunna sätta dem på plats med mina initierade frågor, byggda på kunskap. Men det visade sig att missionärerna var väl förberedda på precis alla invändningar jag hade. Killen som stod bredvid och som inte sa ett dyft kunde alltid på uppmaning av ledaren bläddra fram ett bibelcitat som var tänkt att punktera mina argument. Efter ett tag stod jag där, avklädd intellektuellt in på bara kroppen. Vittnena trodde verkligen att de i mig hade funnit en ny potentiell medlem, men jag hade inga sådana planer alls. Istället ljög jag om att jag skulle iväg för att bli av med dem. De var emellertid sluga, för de frågade när de kunde komma tillbaka. ”Kom på måndag, då är jag hemma”, sa jag. Och det fick jag bittert ångra. För jag hade dem springande hos oss mig i flera år.
Drar mig till minnes detta idag, när stödet för SD och SvP ökar. Det oroar mig, för om vi möter dem på samma sätt som jag mötte Jehovas Vittnen, med kunskap, analys och kritiskt tänkande, då är vi förlorare. Deras strategi är inte att ha rätt, utan att få rätt och i den kampen är alla medel tillåtna. Det har bestämt sig för sin sanning och när det beslutet väl är taget kan de använda all energi åt att vinna anhängare och åt att förgöra allt motstånd. Det är en kamp som inte kan vinnas med vetande, men där kunskapen ändå är vapnet. Bara genom att bygga ett förlåtande samhälle där klyftorna minskar och där man tar hand om varandra, bara genom att skapa en skola där man kan och får misslyckas och börja om, kan kampen mot fundamentalism, fördomar och rasism vinnas. Bara genom ödmjukhet inför världens och kunskapens komplexitet och allt det vi människor inte vet eller kan veta går det att bygga ett hållbart samhälle byggt på forskning och beprövad erfarenhet.
Min fru ville de aldrig tala med. Det var mig de ansåg sig ha på kroken. Det var mig de riktade in sig på. När hon öppnade dörren och sa att jag inte var hemma, vilket bara i undantagsfall överensstämde med sanningen, frågade vittnena när de kunde återkomma. Och även om jag lyckades hålla mig undan så gav de inte upp. Faktiskt, samma dag som vi flyttade till en annan ord kom de och knackade på dörren. Då hade jag ju den ultimata ursäkten för att slippa tala med dem, trodde jag. Där och då lärde jag mig vikten av att vara tydlig, att säga rakt, ärligt och omgående, vad man menar och tänker till folk. För det sista jag hörde mig själv säga till dem innan de gick var att jag såg fram emot ett besök av deras kollegor i vår nya bostad. Som tur var såg jag aldrig till dem, och idag har jag lärt mig läxan och vet att man aldrig ska ge dem vars världsbild eller kunskapssyn man inte håller med om så mycket som en antydan om att man är intresserad. Om de ska fatta måste man stänga dörren redan innan de presenterat sig färdigt. Och om rasisterna ska fatta är det bästa sättet att låta dem tala, men att vända dem ryggen, annars kan de hävda att deras sanning är obekväm och just därför viktig.
Kunskap kan inte ta död på fördomar, och den som bestämt sig avfärdar analys och kritiskt tänkande, men en skola värd namnet, där alla får plats och tar hand om varandra, kan fördärva grogrunden för allt som pekar i fel riktning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar