Även om det är att gå händelserna i förväg var det i Umeå som jag krönte min akademiska karriär med en lagerkrans. Det var där jag hamnade efter åren av studier på grundnivå på Göteborgs Universitet. Detta att tituleras doktor var omtumlande och än mer märkligt var det när jag uppnådde Docentgraden. Jag har nog inte riktigt fatta och kommer nog aldrig att förstå. Och det är inte viktigt heller, vilken titel någon har. Det var aldrig därför jag började läsa, för att bli något. Målet var att ta mig bort från något och drivkraften i sökandet har alltid varit glädjen och tillfredsställelsen som kunskap och vidgat vetande ger. Det är med enorm tacksamhet och glädje jag tänker tillbaka på min bildningsresa. Och varje dag när jag går till jobbet känner jag förväntan och lycka, i alla fall är det med den grundinställningen jag tar mig ur sängen och beger mig till Högskolan. Varje dag i kunskapens tjänst är ett äventyr och det är ett privilegium, en ynnest att få arbeta som Lektor, vilket är en tjänst som innehåller både forskning och undervisning.
När jag skriver om min väg in i vetenskapen, min mödosamma resa mot fördjupad kunskap och bildning, är det med sorg. För det är så mycket som förändras sedan jag var elev, student och efter att jag blivit lärare. Väldigt lite av förändringarna har varit till det bättre. Nedskärningar av resurser, tightare tidsramar, mer kontroll och mindre frihet att söka sig fram längs de vägar som fungerar. Planen ska följas och budgeten ska hållas, till varje pris. Det är så man uppnår god kvalitet, säger de ansvariga. Fast det inte så det känns, och resultaten i Pisa-undersökningarna talar sitt tydliga språk. Och studenternas förkunskaper och studiemotivation sjunker, generellt sett, varje år. Svensk forsknings- och utbildningspolitik lanseras med allt mer pompa och ståt och det talas vitt och brett om satsningar och reformer som ska återupprätta Sverige som kunskapsnation. Ändå är det min sorgliga plikt att tvingas rapportera, inifrån verksamheten, att vi som arbetar med utbildning vi ser inget av det där, vi ser mer av krav, mer av regler och vi ser vår frihet och möjlighet att använda de kunskaper vi skaffat oss på statens bekostnad, ständigt krympa. Ju mer meriterad man är desto större frihet borde man få som forskare, med tanke på hur väl ansvariga politiker talar om forskning. Tyvärr är det inte så det ser ut. För varje år som går litar systemet mindre och mindre på oss lärare, och vi får mindre och mindre tid att forska och förkovra oss. Sakta men säkert utarmas därmed basen för hela utbildningssystemet. Det är med sorg jag skriver detta, men det är så det är och det är min vardag jag skriver om. Ändå kan jag inte tänka mig någon bättre plats att vara på. Hade jag känt att det fanns något annat jag kunde jobba med, som gav mig bättre förutsättningar att söka kunskap, hade jag hoppat av. Tyvärr är det lika illa och oftast ännu sämre på andra ställen. Hela samhället håller sakta på att urholkas. Infrastrukturen underhålls inte, tågtrafiken dras med ständiga förseningar, allt fler går allt tydligare på knäna. Det är andra sidan av den politik som lovar sänkta skatter och mer pengar till folket, mindre makt till politiker och mer frihet. Min erfarenhet och alla kunskaper jag har säger mig att det är en politik byggd på en orimlig dröm om en kaka man kan ha kvar, samtidigt som man äter upp den. Det går att vinna väljare genom att lova det och ökad valfrihet, men det går inte att bygga ett hållbart samhälle och en kunskapsskola på det sättet.
Lämnar det och fortsätter reflektera över min väg mot Universitetet. Att börja på KomVux var ett stort steg, men det var att likna närmast vid en vägbula i jämförelse med det gigantiska gap som öppnade sig mellan den färdigbakade student jag var och Universitetet som var nästa steg på resan. Där stod jag och tvekade, även om jag visste att det inte fanns någon återvändo. Jag hade bestämt mig. Beslutet var emellertid ingen självklarhet. Jag växte upp i en familj som saknar studievana och även om ingen på något sätt är obildad så har ingen i min absoluta närhet fortsatt till högre studier. Jag hade därför i princip ingen som helst aning om vad som skulle möta mig. Och det kanske var tur? Hade jag vetat kanske jag inte hade vågat. Ibland är det bra att inte veta.
Till universitet ville jag absolut, även om det skrämde mig. Där var jag säker på att jag skulle få möta studenter som ville prata om föreläsningarna på rasten. Där skulle jag få lära mig att föra intellektuella samtal, på en hög abstraktionsnivå. Å vad jag längtade efter det. Med skräckblandad förtjusning såg jag höstterminen an, även om jag länge inte hade en aning om vad jag skulle läsa egentligen. Redan tidigt på sommaren hade jag tvingats möta en första besvikelse. Jag hörde först på radion att mina betyg nog inte skulle räcka till för att bli antagen på kulturvetarlinjen och lite senare på lovet insåg jag, när jag fick brevet där det stod att jag var placerad som tvåhundrade någonting reserv i psykologi, att det nog heller inte skulle bli det ämnet som jag skulle läsa under hösten. Och inte heller till studier i idéhistoria räckte betygen. Inte hade jag någon aning om att just dessa tre ämnen/utbildningar var de mest eftersökta på hela universitetet. Att jag blev etnolog kan alltså sägas vara resultatet av dels en lång rad misslyckanden, dels en konsekvens av andra människors agerande. Viktigast av allt är dock att det blev bra och att jag idag är nöjd med utfallet.
Jag får som sagt, fortfarande i hög grad, göra det jag trivs allra bäst med med, och alla val och efterenheter har, om än på krokiga vägar, lett mig fram till ett jobb jag oftast trivs med. Att arbeta som forskare, och lärare på universitetet innebär att jag får kombinera alla mina intressen och även om det blivit sämre finns det fortfarande möjlighet att disponera en del min arbetstid efter eget skön. Jag kan jobba hemma och sitta på café, till exempel. Och, inte att förglömma, genom jobbet fick jag min första bok utgiven. Bara en sådan sak är värt mycket. Men det är återigen att gå händelserna i förväg. Under sommaren mellan komvux och universitetet jobbade jag återigen extra i bageriet, vilket ännu en gång gav mig en tankeställare. På bara några dagar föll jag in i min gamla jargong och med den kom det dåliga självförtroendet tillbaka, och även tröttheten, och då blev det jobbigt att läsa böcker. Jag räknade dagarna till höstterminen skulle börja igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar