Moralens geologi 18

En skolpolitik för verkligheten, hur skulle den se ut? Sanna Rayman skriver i en Ledare i SvD idag att Folkpartiet står för en sådan skolpolitik. Jag håller inte med om det, av en hel massa skäl. För det första eftersom Folkpartiet är en del av den Allians av partier som under den senaste mandatperioden uppfann ett helt nytt sätt att se på verkligheten. Känns uttrycket, "Den bilden delar inte jag" igen? Det var Filippa Reinfeldt som gjorde uttalandet känt, när hon menade att sjuksköterskorna (vill jag minnas att det var) gav en felaktig bild av sina arbetsförhållanden. Genom att säga, jag delar inte den bilden, får man ett övertag i debatten. Delar jag inte din bild behöver jag inte bemöta din kritik. Delar jag inte din bild blir det upp till väljarna att avgöra vem som har rätt. Den typen av uttalanden bygger på en svart-vit bild av verkligheten. Antingen/eller, ja eller nej. Är du inte med mig är du mot mig, var bilden av världen som den förre amerikanske presidenten lanserade. Vi mot dem. Att bygga en skolpolitik eller ett samhälle på en sådan bild av verkligheten handlar om att blunda för verkligheten. Följaktligen blir en skolpolitik byggd på en sådan uppfattning verklighetsfrämmande och mer en del av problemen än lösningen på dem.

En annan bild är möjlig, mer rimlig och därför önskvärd. En bild av verkligheten som tar hänsyn till livets inneboende komplexitet. En skolpolitik för verkligheten, en politik för hållbarhet och framtiden, är inte en förenklande politik, det är en politik som tar hänsyn till komplexiteten och som ger kunskaper och kompetenser som kan användas för att hantera livet, så som det ser ut, fungerar och levs. Läser om det också, i dagens SvD. Läser om tennistränaren Johan Thorselius, som i en första artikel i en serie artiklar, om konsten att förlora, berättar om det han lärt sig av tennisen. Han börjar med att säga att alla tävlingar förutsätter både vinnare och förlorare. Därmed utgår han från helheten, inte bara från den sida av helheten som gynnar hans sak. Om jag ska vinna en tävling måste någon annan förlora, annars är det inte en tävling. Alliansens skolpolitik bygger på tanken om att konkurrens driver kvalitet, överallt, alltid. Det ligger i linje med den förenklande verklighetsbilden. Thorselius som är chefstränare i tennisklubben Hellas, visar på en annan, mer verklighetstrogen syn på tävlande. Tänk om hans tankar kunde bilda utgångspunkt för en annan skolpolitik. Tänk om hans verklighetsuppfattning var mer utbredd, inte bara i politiken utan i samhället och i skolan och vetenskapen. Tänk om!

– Det är väldigt viktigt att kunna hantera förluster om man vill bli bra i en sport. Kanske till och med avgörande, säger Johan Thorselius.

Han berättar att förr fokuserades det mycket på talang, men i dag talas det om att träning lönar sig – att de som övar och lär sig av sina misstag och förluster blir bäst i längden.

– Jag skiljer på det som forskaren Carol Dweck kallar för ett ”fixed mindset”, där man ser på talang som något medfött och inte så utvecklingsbart, och på ett ”growth mindset” där man ser förluster som ett steg på vägen till utveckling. Jag försöker ge beröm efter ansträngning, inte resultat. Dwecks forskning har visat att de som får beröm för ansträngning ser mer positivt på utmaningar. De inte är lika rädda för att göra misstag och utvecklas därför mer. Barn som får höra att de är smarta eller att de är talanger ifrågasätter sin talang när de förlorar eller misslyckas: ”kanske är jag inte en så bra tennisspelare ändå”. De blir mer koncentrerade på att behålla sin status än att utvecklas, berättar Johan Thorselius.

Alliansens skolpolitik och verklighetsuppfattning bygger på ett "fixed mindset", på att vi människor är antingen eller och att det finns ytterst lite utrymme för förändring. Därför blir skolpolitiken en politik som handlar om att tvinga elever att skärpa sig. Och därför får man bara en chans. Kunskap blir en tävling med vinnare och förlorare. Den som inte har en vinnarskalle hör inte hemma i Alliansens skola, hen får skylla sig själv. Med betyg i ordning och reda tvingas dessutom lärarna in i matchen. Det är en skolpolitik som tvingar på föräldrar, elever och lärare rigid syn på individen, samhället och kunskap. Svart-vitt, rätt-fel, antingen-eller, vinnare-förlorare. Det är den enda vägens politik. Det är inte en skolpolitik för verkligheten, det är en skolpolitik som tvingar på oss alla en syn på verkligheten som riskerar att göra oss alla till förlorare. Vi borde lyssna på Thorselius.

För honom är det viktigt att få barnen att förstå att de inte är vinnare för att de vinner, eller förlorare om de förlorar. Det är lätt att säga, men inte lika enkelt att få alla att känna i skarpt läge.

– En match är ju ändå en fajt. De flesta som sportar vill ju vinna. Känslor av ilska eller ledsenhet är naturliga om man förlorar. Och det är klart att man måste få känna såna känslor.

Men om en spelare fastnar i dåligt beteende som att svära och slänga saker – då sätter Johan Thorselius ner foten och säger att så får de inte bete sig.

– Mitt mål är att inspirera barn och unga till ett bra förhållningssätt till idrott. Kan jag få barn att fokusera på utveckling i stället för på hur ofta de vinner, så tycker jag att jag har gett dem något att ta med sig i livet, säger han.

Skolans mål, vid sidan av att lära, är att inspirera. Skolan är en samhällsbärande institution där rådande moral förmedlas och utvecklas. En plats där den uppväxande generationen, dem som ska bära oss alla in i framtiden, lär för livet. Vill vi ha ett samhälle där man antingen är vinnare eller förlorare? Eller vill vi ha ett samhälle där alla utvecklas, ett samhälle där en förlust i stunden vänds till en seger på sikt. Jag är en varm förespråkare för det senare synsättet och blir glad när jag läser om Thorselius tankar kring om idrott.

– Även om matchen är den ultimata formen av tennis, så handlar den om så mycket mer än om vem som vinner.

Han berättar om när en av hans förebilder, tränaren Carl-Axel Hageskog, var i England med Davis Cup-laget någon gång på 90-talet. Det gick dåligt för det svenska laget:

– Carl-Axel var noga med att spelarna alltid skulle vara artiga och tacka domarna och bollkallarna efter matcher. Den sista dagen satt han i omklädningsrummet tidigt på morgonen och funderade på hur han skulle peppa laget. Då stack någon in en lapp under dörren. Där stod det: ”Det spelar ingen roll hur det går för er i dag, för oss är det svenska laget ändå vinnarna. Vänliga hälsningar från bollkallarna.” Den lappen är ett av Carl-Axels finaste minnen från hans karriär som tränare.

– Det förstår jag Det där är ju också en seger, säger Johan Thorselius.

Livet och samhället handlar också om oändligt mycket mer än om vem som vinner och vem som förlorar. Kultur är inte svart eller vit. Kunskap är ytterst sällan sann ELLER falsk, vetande är mycket mer av en process där olika svar fungerar bättre eller sämre. Dessa tankar behövs i skolan och en skolpolitik byggd på en sådan kunskapssyn är en verklig skolpolitik för verkligheten, inte bara för min utan för allas syn på verkligheten. Verkligheten är inte entydig, den är komplex och ofta motsägelsefull. Därför måste även skolpolitiken vara det.

Det blev en lång inledning till det jag egentligen ville skriva om, filosofi och kunskapsteori. Detta är som rubriken indikerar en post i serien om Deleuze och Guattari och deras tankar om moralens geologi. Fast det handlar inte bara om moral, eller om geologi. Det handlar om verkligheten, om livet. Därför börjar resonemanget som det gör, för att visa att filosofi inte bara är en angelägenhet för filosofer. Alla kan läsa Deleuze och Guattari, det menar jag och det vill jag visa med mina texter. Alla förstår dock inte filosofin på samma sätt, men eftersom detta är en filosofi där verklighetens komplexitet och mångtydighet betonas är det inget problem. Här finns inget rätt eller fel, inget är sant eller falskt. Här handlar det som att samtala, om att vända och vrida och om att engagera sig i världens, samhällets, kulturens, moralens och kunskapens tillblivelse. Det är processer vari alla är delaktiga, därför är också alla både vinnare eller förlorare, samtidigt. För vi är alla delar av samma helhet.

It would be a mistake to believe that it is possible to isolate this unitary, central layer of the stratum, or to grasp it in itself, by regression. In the first place, a stratum necessarily goes from layer to layer, and from the very beginning. It already has several layers. It goes from a center to a periphery, at the same time as the periphery reacts back upon the center to form a new center in relation to a new periphery. Flows constantly radiate outward, then turn back. There is an outgrowth and multiplication of intermediate states, and this process is one of the local conditions of the central ring (different concentrations, variations that are tolerated below a certain threshold of identity). These intermediate states present new figures of milieus or materials, as well as of elements and compounds. They are intermediaries between the exterior milieu and the interior element, substantial elements and their compounds, compounds and substances, and between the different formed substances (substances of content and substances of expression). We will use the term epistrata for these intermediaries and superpositions, these outgrowths, these levels.

Eftersom världen är ett konstant flöde, eftersom allt och alla blir till i en och samma process, finns ingen början, inget slut och heller inga absolut avgränsade delar av helheten. Moralens ursprung går därför att söka, om man vill, i geologiska formationer eller i biologiska. Principerna för förändring är dem samma överallt. Moral är något som uppstår mellan människor. Moral lagras när vi som lever idag måste förhålla oss till tankar, uppfattningar och handlingar som tänkts och utförts av dem som kom före. Samma gäller den skolpolitik som förs och den som kommer att föras. Lager på lager som med tiden sedimenteras och bildar stratum. Rörelser som stelnar och blir till lagar, men ändå alltid, om de möter tillräckligt starka krafter, kan brytas upp och förändras. Därför är en annan skolpolitik, ett annat samhälle och en annan syn på kunskap alltid möjlig. Det som är skapat av människor kan omvandlas av människor, i samverkan med resten av verkligheten. Livet är ett resultat av samproduktion. Ingen är vinnare eller förlorare, alla är medspelare i samma process av tillblivelse. Vad skolan behöver är inte betyg i ordning och uppförande, utan en annan syn på människan, kultur och kunskap. Inte bara en annan syn på, utan även en annan, moral.

Returning to our two examples, on the crystalline stratum there are many intermediaries between the exterior milieu or material and the interior seed: a multiplicity of perfectly discontinuous states of metastability constituting so many hierarchical degrees. Neither is the organic stratum separable from so-called interior milieus that are interior elements in relation to exterior materials but also exterior elements in relation to interior substances." These internal organic milieus are known to regulate the degree of complexity or differentiation of the parts of an organism. A stratum, considered from the standpoint of its unity of composition, therefore exists only in its substantial epistrata, which shatter its continuity, fragment its ring, and break it down into gradations. The central ring does not exist independently of a periphery that forms a new center, reacts back upon the first center, and in turn gives forth discontinuous epistrata.

Denna bloggpost började med tankar om skolan, som ledde över till tankar om filosofi och jag vill nu avsluta den med att rekommendera vidare läsning. Eftersom jobbet ännu inte dragit igång på allvar hade jag idag både tid att läsa tidningen på allvar och tid att tänka och skriva. Dagens Under Strecket är högintressant och artikeln handlar i högsta grad om moral. Det är Amelie Björk som skriver om en nyutkommen bok, av Melanie Joy: Varför älskar vi hundar, äter grisar och klär oss i kor? Den handlar om vår syn på djur och på köttätande, som liksom skolan är ett resultat av kollektiva moraliska överväganden.

Vad Joy framför allt försöker göra är att föra över bevisbördan på köttätarna och undersöka det system som hon kallar ”karnism”, som vi alla, i olika grad, är fast i. Hennes rimliga krav är att inte bara veganer ska tvingas motivera sina matvanor – en tanke som hon naturligtvis inte är först med. Redan för omkring 2500 år sedan framställde matematikersnillet Pytagoras och hans sympatisörer ”pytagoreerna” köttätande som barbari. Efterföljaren Plutarchos låter i sin ”Moralia” en röst från forna tider ställa köttätarna till svars:

”Inte är det att undra på att vi, mot Naturen, använde djurens kött, när det annars bara fanns lera och bark från träden att äta, och när man gladdes åt varje fynd av spirande gräs eller en rot från någon planta! /--/ Men hur kommer det sig att denna blodtröst och galenskap driver er att, i dessa goda tider, förorena er själva med blod, när ni har ett sådant överflöd av födoämnen att tillgå? /--/ Ni brukar kalla ormar, leoparder och lejon för vilddjur, trots att ni själva dryper av blod och är minst lika grymma som de. De dödar för föda, men ni dödar er egen välgång.”

Plutarchos valde en skönlitterär dramaturgi för att skicka animalieätandet till historiens sophög. Joy är mer resonerande och – sitt namn till trots – mindre spirituell. Hon är varken särskilt personlig eller stilistiskt innovativ och förlitar sig mycket på andras fältstudier. Detta gör boken till torftigare läsning än både Jonathan Safran Foers egenartat starka ”Äta djur” (på svenska 2011) och Lisa Gålmarks uppslagsrika ”Skönheter och odjur” (2005).

Joy är å andra sidan systematisk och övertygande i sin genomgång av karnismens mekanismer. Hennes röst kommer säkert att flätas in i givande diskussioner både vid köksbord och i gymnasie- och universitetsklasser (studiehandledning och svenska lästips av översättaren Martin Svedjeback ingår). I hennes beskrivning är karnismen ett trossystem och en våldsideologi. Karnismen är ett system av uppfattningar som gör vissa djur ”ätliga” och andra ”oätliga” i ett visst samhälle och som genom sitt sätt att verka i det tysta via institutioner som hem, skola, lag och livsmedelsindustri gör våra valsituationer otydliga. Grupp- och traditionstrycket hindrar oss från att tänka själva och och lita på våra sympatier.

Kanske är det en bok som passar i skolan, i ett samtal om moral? Vad skolan behöver är inte mer kontroll eller en rigid syn på kunskap, inte mer konkurrens och utslagning. Vad skolan, samhället och alla vi som lever här och nu behöver, är lite mer tid för reflektion. Och vi behöver verktyg för att reflektera. Deleuze och Guattari kan ge oss det, om vi bara vågar jobba med deras texter. Jag skriver dessa bloggposter för att visa att det behöver ingen vara rädd för att göra. Att analysera en svår text är aldrig svårare än man gör det till. Det handlar bara om att ta sig tiden, om att tänka till och om att våga. Inget är rätt eller fel.

Om du inte delar min bild, nöj dig bara inte med att avfärda den. Förklara hur du menar att den är felaktig och var du anser att jag går vilse. Samtala med mig, ta mina tankar på allvar. Låt oss reflektera över livet och kulturen, tillsammans. Så bygger vi ett hållbart samhälle, inte bara för oss själva, utan för alla, för framtiden. Så bygger vi en skola och utformar en skolpolitik, för verkligheten.