En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 7

Skillnaden mellan grundskolan och KomVux, för mig, handlade om att jag äntligen läste på mina egna villkor och för min egen skull. Inte för någon annans. Det var mitt projekt och jag både ville och fick genomföra det på mitt sätt. Och då kom också resultaten. Snacka om lättnad. Efter provet i psykologi fick jag upp ångan och kunde äntligen börja bygga ett fundament att finna stöd i och kunna svinga mig ut i det okända från. På KomVux byggde jag från grunden. En ny upplevelse. Inspirerande och intresserande. Det ena gav det andra och både kunskaperna och jag växte.

Den riktiga revanschen fick jag i svenska, där jag verkligen upptäckte hur kul det kan vara att studera. Jag skrev om Pär Lagerkvists bok Dvärgen och kände att min värld växte. Samtidigt upptäckte jag livet. Det riktiga livet. Jag gjorde det med hjälp av världslitteraturen som nu låg framför mina fötter. Jag kastade mig över allt jag kunde komma åt, utan urskiljning. Det var Camu, Kafka, Sjöwall/Wahlöö, Lundell – mycket Lundell var det ett tag – Kerouac, Burroughs och en hel del science-fiction, högt och lågt i en salig blandning. Hela tiden på komvux läste jag nästan hysteriskt ikapp mig på skönlitteraturen. Men jag tycktes aldrig komma i kapp. Ju mer jag läste desto tydligare insåg jag hur mycket det var som jag inte läst. 

Kurslitteraturen ägnade jag bara precis så mycket tid som krävdes för att få bra betyg och det fick jag utan problem nu när jag läste med motivation. Proven ägnades några dagar av koncentrerad inläsning, och sedan åter till skönlitteraturen. Allt kändes så enkelt och jag trivdes verkligen med alla ämnen jag läste, med undantag möjligen för matematik där jag bara fick en visserligen ”stark”, men ändock bara en, trea. Under de två åren på KomVux fick jag bevisat för mig att det jag hoppats så innerligt på genom hela grundskolan visade sig vara sant. Jag var inte värdelös. Jag fick tydliga indikationer på att jag faktiskt kunde. När den känslan tog sin innanför huden på mig bestämde jag mig för att inte sluta läsa innan jag nått gränsen för min förmåga. Där och då påbörjade jag resan mot bildning som fortfarande är i full gång. I morgon börjar ett nytt akademiskt år, med nya utmaningar, nya böcker och nya kurser. Har en bok att skriva klart, artiklar som pockar på uppmärksamhet och nya kurser att förbereda undervisning på. Ska leda ett teoretiskt seminarium och åka på konferenser. Att studera och att vara i kunskapens rike är fortfarande intressant, en ynnest. Jag är tacksam för det, för att jag vågade ta de där första stegen och för att det bar och fortfarande bär.

En enda sak störde mig på KomVux, att studiekamraterna aldrig ville tala om det vi lärde oss, när vi möttes på rasterna. Det var andra samtalsämnen som behandlades där och då och den som försökte ta upp något som rörde lektioner, litteratur eller kunskap möttes med tystnad. Speciellt två killar fick mig att inse att alla som utbildade sig inte gjorde det med samma glöd, intresse och upptäckarglädje som jag. Killarna jobbade extra vid sidan av studierna, som ABAB-vakter, och de lärde mig att det finns tre kategorier av människor: bus, Svensson och så poliser och väktare. De läste på komvux för att höja sina betyg och deras mål var söka sig till polishögskolan. På rasterna talade de gärna om sin fascination för vapen och förde långa beundrande, längtansfulla samtal om främlingslegionen, men aldrig om något av det vi lärde oss på lektionerna. Jag försökte så gott det gick att undvika deras sällskap, men det var inte så lätt, för de ville verkligen sprida sitt evangelium.