Igår satt SDs partiledare vid det runda bordet i TV-studion och blev utfrågad av Anna Hedenmo och Mats Knutsson. Alla tre var väl förberedda, och jag är övertygad om att detta avsnitt av Utfrågningen vad det där parterna var mest förberedda. Jag såg programmet. Jag blev besviken, på en hel massa saker. Framförallt blev jag rädd, för jag inser allt mer ju längre valrörelsen går, att detta val riskerar att bli historiskt i negativ bemärkelse. Politiker och medier, folket och experterna, forskarna, alla rör sig i okänd terräng. Och utrustningen man har med sig är väl beprövade och vetenskapligt utarbetade metoder samt kvalitetssäkrade verktyg. Det enda problemet är att landskapet är helt nytt och även om metoderna, verktygen och experterna är de bästa som går att köpa för pengar fungerar det inte. Vi, samhället som vi känner det, demokratin, står handfallna. Maktlösa tvingas vi se på när mörkrets makter segrar.
Knutsson gick ut hårt när han ansatte Åkesson med siffror som utfrågarna behärskade in till minsta decimal. SDs ledare såg kanske pressad ut, men han vet så klart att hans väljare känner igen sig i den situation som han försattes i av Knutsson och Hedenmo. Han kunde inte svara, han hänvisade till utredningar som ska göras och Riksdagens utrednings institut. Och kritiken föll av honom som vattnet på en gås. Alla förberedelser och all granskning av partiets logik till trots, och även om man följde den uppgjorda planen till punkt och pricka, blev till ogjort arbete, föll platt till marken. Jag tror till och med att det gynnade SD att man valde den strategin. Medan medelklassen Twittrar och skriver förfärade inlägg på Facebook mobiliserar de outbildade, de misslyckade, de fördomsfulla och alla de som söker enkla lösningar på komplexa problem, inte nödvändigtvis för att de inte vet bättre, utan oftare för att de inte orkar bry sig. När de smarta tror att de målat in Åkesson i ett hörn, att de skjutit honom, hans politik och SD i sank, är det i praktiken tvärt om. Ju tuffare motstånd Jimmi Åkesson möter, desto starkare lyser hans hjältegloria, för dem som ser honom som lösningen på problemen vårt samhälle står inför.
Jag och många med mig ser SD och andra liknande krafter och tendenser som ett hot. Kanske är det därför metoderna inte fungerar? För att vi tror oss vara för mer och att vi därför ser oss som och även agerar överlägset, kanske är det därför som försöken att mota undan Åkesson och hans anhängare misslyckas? Vi som kan och vet, som är utbildade, som har pengar, trygghet och som intresserar oss för omvärlden. Vi som placerar våra pensionspengar på börsen, som köper och säljer bostadsrätter. Vi som oroar oss över om räntan ska höjas och som tittar på Aktuellt på kvällen och läser dagstidningen varje morgon. Vi som väljer och vrakar bland el- och teleavtal och som studerar friskolornas flashiga säljbroschyrer för att ge våra barn den bästa starten i livet. Kanske är det så att vi tror att vi är smarta och att det är därför vi lyckats? Och de där andra, de får väl skärpa sig och ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb. Kanske är det vår självgodhet och tro på vår egen intellektuella förmåga som göder SD mer än de lågutbildade männen som dominerar i Åkessons väljarskara? Jag tror problemet finns där, eller här, hos oss. Inte hos dem som väljer att rösta på SD. Vi har alla ett ansvar, på ett eller annat sätt.
Problemet som jag ser det är dels att vi förlägger problemet utanför vår egen svär, dels att vi tror att det går att utrota dumheten med hjälp av smarta lösningar och strategier. Samhället är alla vi, tillsammans. Det är vi som bygger det, och det viet inbegriper alla som lever och verkar här. ALLA, inte bara dem som sköter sig och är lyckade, utan även dem som drabbas av skattesänkningarnas konsekvenser och nedskärningarna som utgör ett hot mot tryggheten för den som lever på marginalen. En månadslön mer att röra sig med är inte någon kompensation för ett överhängande hot om att bli av med jobbet. Mer pengar i plånboken hjälper föga om kostnaderna ökar mer än inkomsterna. Hur smarta är vi egentligen om vi tror att det går att ha kakan kvar, samtidigt som den äts upp?
Samhället är en komplex helhet och för att orientera sig på ett klokt sätt inom helheten är logik, statistik och smarta lösningar inte alltid bäst. Tvärtom är det ofta, som i utfrågningen av Jimmie Åkesson, logiken, statistiken, målsäkringen och de smarta lösningarna som leder oss fel, som är upphovet till problemet. För intelligens är en valuta liksom pengar, och dess värde påverkas av var och till vad den används. Gentemot dumhet är intelligens ett meningslöst vapen, för ju smartare man är och ju fler kluriga frågor man ställer, desto mer vatten får dumheten på sin kvarn.
Vill vi att samhället ska bli långsiktigt hållbart kan vi inte fortsätta som vi gör. Det krävs andra metoder, andra sätt att tänka och agera. Intelligentare sätt att leva i och organisera samhället. Vi-och-dom-mentaliteten är lika illa om tankefiguren riktas mot invandrare som om den riktas mot SDs väljare, det är samma andas barn och bara för att mina åsikter är de rätta ifråga om politiskt känsliga frågor betyder inte det att jag är inbjudande och förstående mot alla, för det krävs att jag även kan sätta mig in i och förstå hur den tänker som anser att SD har lösningen på samhällets problem.
Vi behöver en skola som inkluderar alla. En skola som är allas och som alla bryr sig om och är engagerade i. Den skolan behöver inte vara den bästa för att ge goda resultat, det visar Finlands exempel. Det faktum att skolan är allas gör visserligen att jag inte kan få en skräddarsydd lösning som passar mina personliga behov eller som uppfyller mina önskningar, men varifrån kommer idén att det skulle vara skolans uppgift att ge mig det? En offentligt finansierad skola är Sveriges angelägenhet, inte någon enskilds och absolut inte riskkapitalisternas! Ett land byggs alltid underifrån och växer fram ur befolkningens djupa lager. Sverige är vi, alla vi, inte bara dem vi väljer att inkludera med hjälp av olika parametrar. Om alla ska med, som många partier på ett eller annat sätt uttrycker, krävs det en inkluderande politik.
Ska vi komma åt problemen i samhället och kunna avslöja konsekvenserna av SDs politik krävs att vi förstår vidden komplexitet som ett samhälle ger upphov till. Vi måste också förstå att det inte finns några enkla, smarta lösningar på något av de problem vi står inför och har att hantera. Vi måste se till de andra mer än till oss själva. Vi måste hjälpa och förstå, även dem vi inte känner och dem vi ogillar. Den bästa skolan och det bästa samhället bryter upp gränser, minskar klyftor och ger alla verktyg att förstå hur allt och alla hänger ihop och hur samhället fungerar.
Stefan Fölster skrev i söndagens tidning att New Public Management är här för att stanna. Han hyllar NPB och menar att det sättet att tänka och organisera samhället är det smartaste och att det är här för att stanna.
Slutsatsen är överväldigande. De som mäter, målsätter och belönar prestationer fungerar bättre. I deras analys av engelska sjukhus visas att ökad konkurrens oftare främjar användandet av dessa ledningsmetoder, och att det i sin tur ökar överlevnad bland patienter. New Public Management kan alltså rädda ditt liv.Bevare oss för ett mätande, måluppfyllande och belönande samhälle. Kanske det ser ut att fungera bättre, utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv. Men systemet som sådant vänder oss alla mot varandra, när vi mäter oss själva mot andra, när vi sätter upp mål för oss och andra och när vi belönar dem som lyckas. Klyftorna växer och vi känner oss hotade av dem. Stefans Följster har också en dold agenda, säljer också ett politiskt budskap och erbjuder också en smart och enkel lösning. Där finns problemet, i vårt sätt att se på kunskap. Det är vi som är problemet, inte någon annan.
Först när den insikten sjunkit in och när den omsätts i handling kan Sverige repa mod och börja resa sig. Fler och tidigare betyg, smartare frågor, eller enkla lösningar, löser inget, det drar oss istället ner djupare i det träsk vi allt mer förirrar oss ut i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar