Marknadsanpassningens kunskapskonsekvenser

Valfriheten på skolans område framstår närmast som helig i debatterna inför valet och på sociala medier. Det framstår som valfriheten är en mänsklig rättighet och att samhällets huvuduppgift är att tillhandahålla frihet att VÄLJA, och det låter som valfriheten alltid funnits där. Jag är inte någon motståndare till valfrihet, men ser det inte som ett självändamål, att få välja är inte det viktigaste i livet. Det som betraktas som heligt förpassas allt för ofta utanför debatten, blir en omöjlig fråga. Alla är överens och den som då pekar på problem eller som vill diskutera skolans problem förutsättningslöst riskerar att straffa ut sig, för att ha brutit ett tabu. Denna bloggpost handlar om det, om att diskutera valfriheten, som är en förutsättning för skolans marknadsanpassning, så jag varnar redan nu känsliga läsare för det som följer. Men jag menar allvar när jag hävdar att vi aldrig kommer att kunna bygga en kunskapsskola värd namnet om vi inte vågar samtala om saken, förutsättningslöst.

Läser på Brännpunkt vad en av landets alla gymnasielärare skriver utifrån sin vardag, inifrån skolans värld. Jag blir ledsen, för jag ser samma tendenser på högskolan. Hela det svenska utbildningssystemet håller på att i rasande fart omvandlas till något annat, inte av dumhet, men av missriktad omsorg och av osäkerhet. Johan Blomberg skriver.

I dagarna börjar skolåret för alla lärare i landets skolor. Våra rektorer kommer att inleda med program för hur våra respektive skolor ska förbättras. De första dagarna innehåller följaktligen konferenser, möjligen någon bra föreläsare och planering i arbetslagen. Vi ska bli bättre. Vi är nämligen marknadsutsatta och konkurrerar om eleverna. De bästa skolorna får de bästa eleverna, de sämsta får slå igen. Inget kan mer effektivt driva innovation och utveckling framåt än marknadsmekanismen. Strävan att vara bäst i konkurrens med andra är grunden till allt från utbudet i våra matbutiker till att människan tagit sig till månen. Den svenska skolan borde sett till detta och de enorma resurser den har vara fantastisk, men det är den inte. I alla fall inte om man ser till elevernas kunskaper.

En ögonblicksbild inifrån den institution som ska garantera landets framtida kunskapsbehov. Blomberg är inte ensam, men han är modig som vågar lyfta frågan. Konkurrensutsättningen som hänger ihop med valfriheten omtalas som en kvalitetsförbättrande underkur, och det är en sanning som inte får ifrågasättas. Konkurrens är bra, basta! Nåde den som vågar ifrågasätta konkurrensen, för det skulle kunna leda till att en annan politik införs, och det riskerar leda till osäkerhet och osäkerhet gillar inte marknaden och om marknaden blir sur går det ut över ekonomin, som påverkar jobben. Är jag ensam om att se att och hur vi har målat in oss i ett hör, hur hela samhället har fastnat i en låsning? Vägrar tro det! Blomberg ser och förstår, och vi är många som inte bara tröttat på New Public Managment utan som dessutom redan när ledningsideologin infördes var skeptiska.

Grunden till det är att de som introducerade skolan på marknaden måste varit så ivriga och så ideologiskt motiverade att de missat en mycket viktig detalj, nämligen vad skolan producerar. Kunskap tänkte de säkert, vilket är en fin tanke och jag anser att det borde vara så. Men fråga mina elever vad de skulle föredra i valet mellan att förstå stabiliseringspolitik eller ett A i betyg. Skolan producerar betyg. Hade det varit annorlunda hade inte betygsinflationen vuxit i takt med att kunskaperna faller. Och marknadsmekanismen stöder utvecklingen.

Det räcker inte att säga att vi ska ha en KUNSKAPSSKOLA, det krävs också handling för att det ska bli så. Kollektiv handling. Skolan är en angelägenhet för alla som lever i Sverige, även för marknadens aktörer, även om intresset är långsiktigt och ligger bortom de närmaste kvartalsrapporterna. Jag här redan invändningarna, men jag är inte mot valfrihet och jag är inte kritisk till det kapitalistiska systemet. Däremot är jag för kunskap. Det är gentemot kunskapen jag är lojal och det är mot det målet jag strävar. Vill vi ha en verklig kunskapsskola måste skolans uppdrag ses över och inget av det som finns där idag kan tillåtas vara heligt och oförhandlingsbart. Finns det en förkrossande politisk majoritet för valfrihet och marknadsanpassning är det ett helt annat problem. För om politikerna menar allvar med att Sverige ska ha en skola i världsklass är det upp till bevis.

Debattartikeln visar jag för att illustrera hur erfarenheten säger att marknadsanpassningen går ut över kunskapen, men det finns även forskare som säger samma sak, med stöd i teori och forskningspraktik. I en annan debattartikel på Brännpunkt idag skriver organisationsforskaren Mats Alvesson om samma sak, fast med andra medel och exempel. Låt vara att denna debattartikel från Alvesson är ganska slarvigt skriven, med en del märkliga språkmissar, men innehållsmässigt är den brännande aktuell och oerhört angelägen. Vad är det vi gör och vad händer när New Public Managment införs i skolans värld?

Moderna organisationer, särskilt i offentlig sektor, utsätts för många krav på att göra allt formellt rätt och maximera att allt ser bra ut, ytligt sett. Politiker och förvaltningsledningar är oförtröttliga i sina ansträngningar i att finna på olika lagar, policies, strategier och regler som alla enheter inom staten, landstinget eller kommunen skall hålla på med. Målformuleringar, visioner, värdegrunder, utbildningsprojekt, styrdokument och rutiner för allt möjligt skall finnas och åtlydas. En mängd grupper har rättigheter som skall tillgodoses.

En del av allt detta är förnuftigt. Men ofta är kunskapsbasen tveksam och det blir alldeles för mycket av standards och formella regleringar. En hel del styrs också av en stark benägenhet att göra som alla andra, ängslighet för att avvika är utbredd. Stor roll spelar också en rädsla för inspektionsmyndigheter och särintressegrupper som noga beaktar sina specialfrågor samt slår ner på avvikelser från hur det borde se ut. Massmedia hakar gärna på, när det rapporteras om någon prickning. Och en stor mängd jurister bevakar att allt går ”rätt” till.

Det är som sagt inte av ondo regelverk se över och handlingsplaner upprättas. Politiker vill alla väl, det utgår jag ifrån. Men om det är en kunskapsskola vi ska bygga räcker det inte att ha goda intentioner, för om konsekvenserna blir att kunskapen utarmas har politiken fel och den måste omformas. Det går inte att göra som Björklund gör när kritikens vindar blåser, att skylla på budbärarna och hålla ännu hårdare fast vid det han (utan grund för det) tror på. Det är ett faktum att innan skolan började reformeras hade Sverige en skola som många länder i världen beundrade. Och den skolan byggde inte på valfrihet och styrdes inte med principer från det privata näringslivet.

Inte bara skolan, utan hela samhället, handlar idag om måluppfyllelse och kvalitetssäkring. Det leder till att kontroller blir viktigare och viktigare, allt och alla ska kontrolleras, oftare och oftare, för att garantera att målen uppfylls. Marknaden liknar paradoxalt nog allt mer en inflexibel planekonomi (och för att visa på fler paradoxer är det allt fler marknader som domineras av privata monopol, det vill säga allt färre aktörer äger allt fler när de rika blir rikare). Det var inte så här det var tänkt att bli, kan vi inte bara erkänna det och göra om, göra rätt? Eller är det viktigare att få rätt, än att ha rätt? Tyvärr talar allt för det senare, och därmed fjärmar vi oss än mer från en skola och ett samhälle som bygger på kunskap.

Skola, sjukvård, polis med mera ägnar mycket tid och kraft åt dokumentation för att ha ryggen fri. Det är frestande att checka ut från större ansvar för verksamhetens substantiella praktik och resultat. Man gör sådant som man inser (eller borde inse) är enfaldigt, men detta får man godkänt för. Hellre ha en mobbningsplan och ”följa rutiner” snarare än, vilket normalt krävs för resultat, att man tänker och agerar självständigt och kraftfullt – vilket ofta förutsätter att man inte följer några rutiner. För till exempel en skolledning kan dokumentation av att man har och följer rutiner vara nog – om man sedan försummar att lösa problem är detta inte så allvarligt.

Att vi ens undrar över vad som är problemet är en gåta, det borde stå fullkomligt klart för alla. Problemet är att ingen litar på någon annan än sig själv. Därför framstår valfrihet som den bästa lösningen. Ingen kommer att kritisera valfriheten, för det skulle ju innebära att man outar ett dåligt självförtroende och det hotar ens personliga varumärke. Därför är det få som ifrågasätter valfrihet och fler som kämpar för rätten att välja, även om det på många områden blivit både dyrare och sämre efter att statens monopol brutits upp och marknaden tagit över.

Vi människor tror att vi är bäst lämpade att ta hand om alla våra egna beslut, och det är vi också. Men ibland är det klokaste man kan göra att överlåta vissa beslut på andra, på vetenskap och beprövad erfarenhet. Och jag menar att samhällets behov av kunskap är ett sådant område där individens fria val leder till sämre resultat. Valfrihet på skolans område är dyrt, ineffektivt och fullkomligt förkastligt utifrån ett kunskapsperspektiv. Är det kunskap vi vill ha måste kunskapen vara det enda målet som skolan ska sträva efter.

Ett troligen typiskt exempel är en socialchef vars kommun ett år fick ett 25-tal påpekanden vid en inspektion av Socialstyrelsen. Året efter klarade man sig utan påpekanden vid inspektionen. På frågan om man hade ändrat sitt sätt att arbeta blev svaret ”Nej, men vi har skrivit fram 25 nya rutiner”.

Ständigt kommer krav uppifrån om nya rutiner. Nytt läsår betyder nya rutiner, nya och mer effektiva kontrollsystem. Även landets högst utbildare och mest meriterade underkastas kontroll, uppifrån. Och makten kontrolleras i sin tur av marknaden. Alla kontrollerar med andra ord varandra och så länge protokollen är upprättade i klanderfri ordning är systemet nöjt. Men blir det bra? Har vi ett samhälle där alla är nöjda, tågen går i tid, klimatet är välmående, arbetsmarknaden fungerar och skolans resultat står sig väl i relation till andra länder? Knappast! Eller jag är i alla fall inte nöjd, inte med förutsättningarna för att bedriva forskning och undervisning som leder till fördjupade och bättre kunskaper. Jag tvingas av det system jag verkar inom producera betyg, kontrollera att studieplanen följs. Och om jag avviker från protokollet straffas inte bara jag, utan hela den utbildning jag arbetar på samt högskolan där jag är anställd, av Universitetskanslerämbetet (UKÄ). Allt enligt logiken, hellre en korrekt plan än kunskap och improviserade lösningar utifrån rådande förhållanden.

Skola, högskola, försvarsmakt, polis och många andra verksamheter fungerar mindre bra. Utbildningssystemets stora brister är välkända, polisen lyckas trots stora resursförstärkningar inte minska antalet uppklarade brott. Även andra delar av offentlig sektor präglas av ineffektivitet.

Ledningar och andra bedöms endast i begränsad grad efter hur bra jobb man gör i termer av reella prestationer till gagn för medborgarna. Säkrast är att inte bekymra sig för mycket om detta, men lägga åtskillig krut på att säkerställa att man inte gör något formellt fel eller kan säga eller göra något kontroversiellt. Ett bra råd för en organisationsledning är att lära sig tre säkra formler för att klara sig: ”Vi har gjort allting formellt rätt”, ”vi ser över våra rutiner” och ”vi arbetar med vår värdegrund”. Det finns då normalt anledning att tro att här händer det inte mycket av värde, men massmedier, ansvariga politiker och inspektionsmyndigheter blir nöjda.

Jag instämmer i ovanstående talares oro inför vad vi gör med varandra och för konsekvenserna av rådande samhällsbyggarideologi. Ett samhälle där systemet och politiken är viktigare än individerna och kunskapen är ett sårbart samhälle där ingen tar ansvar, ingen gör något annat det man blivit satt att göra. Det är ett samhälle där kunskap och erfarenhet är en belastning. Kan det ha något att göra med att kunskaperna rasar i Sverige? Jag tror det har allt att göra med det!

Avslutar med att påpeka att jag har fruktansvärt svårt att förlika mig med tanken på att mina över 20 år i utbildning, forskning och undervisning inte väger tyngre än det gör i förhållande till systemet och politikerna valfläsk. Sverige har med skattemedel investerat i min utbildning och jag har efter vederbörlig granskning utsetts till docent. Till vilken nytta då? Mina kunskaper, det jag vet och den erfarenhet jag samlat på mig under otaliga handledningar och i undervisningssalar, på konferenser, under seminarier, opponeringar och annat, är inte värt ett vitten i undervisningsvardagen. Där är det kursplanerna och UKÄ och ytterst politikerna som bestämmer. Högskolan kan dra nytta av min titel, men kunskaperna är ofta mer en belastning än en tillgång.

Så här byggs inte en kunskapsnation!