Min akademiska bana började alltså med ett besök på den absoluta botten, vilket trots löften till mig själv om motsatsen, ledde till att universitetsvärlden och privatlivet kom att separeras av ett ännu tätare vattenskott. Min fru och livskamrat fick inte veta och ville heller inte veta så mycket om universitetet, hon kom som jag från en studiovan miljö. Vi växte upp och blev vuxna tillsammans och detta att vi delade ursprung och förfogade över samma kulturella kapital var en trygghet, ända tills jag sökte mig bort därifrån. Jag kan se detta nu, men gjorde det inte där och då. Vi skulle komma att hålla ihop ett bra tag än, men något kom emellan oss när jag började läsa. Kunskap, insikt, tillgång till en nya och okänd värd? Kan inte sätta fingret på vad det var, men jag lider med mina studenter idag när de berättar om liknande erfarenheter av alienation och uppbrott från långa förhållanden. Kunskapen har definitivt ett pris. Var det värt det? Omöjligt att svara på, men jag tror inte jag hade tvekat att göra samma resa igen. Fast det jag hade gjort annorlunda var definitivt att inte hålla mina olika världar separerade. Klyftor leder aldrig till något gott.
Om allt det där var jag och vi båda lyckligt ovetande. Och för kurskamraterna yppades alltså absolut ingenting om mitt andra liv, annat än att jag jobbat som bagare. Jag levde i två parallellvärldar, och aldrig möttes de två.
Efter ett tag fann jag mig trots allt ganska väl tillrätta med den nya världen, det nya ämnet och mina nya kurskamrater, även om jag placerade mig själv i en vördnadsfull position längst ner i hierarkin. Men därifrån kastade jag mig med stora och nyfikna ögon över det gamla bondesamhällets mysterier, sagor och sägner. Solskifte, laga skifte och en lång rad olika gårdstyper passerade revy för mina ögon och jag drömde om livet hos allmogen på 1800-talet. Jag var en kalv på grönbete. Allt var intressant, för nu var jag student på universitetet. Aldrig en tanke på, vad ska jag med detta till. Aldrig en tanke på vad som kommer på tentan. Jag läste så ögonen blödde, i sängen innan jag somnade, i tvättstugan. Jag gjorde upp scheman över hur många sidor jag skulle läsa varje dag och jag flyttade mig, berusad av nyvunnen kunskap och upptäckarglädje, från café till café till café. Det var en lycklig tid!
På rasterna talades det mycket mer än på KomVux, om vad vi lärde oss på kursen, och det upplevde jag till min förvåning som både positivt och negativt. Samtidigt som jag fann det stimulerande påverkades jag menligt av insikten om att alla andra verkade ha fattat texterna vi läste mycket bättre än jag. I fiket i Sveahusets bottenvåning lades texten ut av de lite mer belästa studenterna och jag bländades över deras språk och förmåga att tala om avancerade frågeställningar på ett ledigt sätt. Det dåliga självförtroende skavde och tvingade mig att hålla en låg profil, men jag lyssnade med stora öron. Inte hade jag en aning då, om att många av dem som talade bara hade tillgång till orden, bara ville glänsa. Hade jag knäckt den koden tidigare hade kanske allt sett annorlunda ut, men jag är inte säker att det hade blivit bättre. Att lyssna, även om det man lyssnar på är ytlig jargong kan vara nog så lärorikt. Och känslan av underläge peppade mig ju att läsa än mer ihärdigt.
Första tentan höll mig vaken i en vecka och jag läste dygnet runt, allt jag hann. Omtentaspöket höll motivationen uppe lika mycket som glidarna i caféet. Ändå hann jag inte läsa på långa vägar så mycket som jag ville och egentligen ansåg mig behöva. Att inte klara sig på tentan var jag övertygad om skulle få som konsekvens att jag aldrig skulle hinna komma i kapp, och därför var det med nästan outhärdlig spänning som jag vände på pappret där resultatet delgavs oss, när det delades ut någon vecka efter tentan. Det kändes ju bra. Men kunde jag lita på känslan? Tänk om jag blivit underkänd? Hade jag orkat fortsätta då? Nåväl, det behöver jag aldrig fundera på, för godkänd blev jag. På den tentan och på nästa.
En tenta fick jag göra om under mina sex år på Universitetet. Då hade jag missat att köpa en av böckerna vi skulle tenta av och satt som ett frågetecken i tentasalen. Klassresenärens rädsla för att misslyckas och avslöjas som den bluff hen känner sig som är lika studiemotiverande som den är hämmande för den intellektuella utvecklingen. Men det är som det är och inget att göra åt. Även om det var mödosamt gick det ju bra för mig. För det är jag oerhört tacksam, och det motiverar mig att fortsätta läsa, lära, skriva och undervisa. Jag känner att jag har ett ansvar att betala tillbaka för att jag fick chansen och för att vi i Sverige hade ett utbildningssystem värt namnet. Och det motiverar mig att idag kämpa så mycket jag kan för att mina barn ska få möjlighet att studera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar