Under andra året på KomVux sa en av killarna i gruppen, inför en fördjupningsuppgift i svenska, att han skulle skriva den på maskin. Han skulle tvinga sig till det även om han inte hittade tangenterna, sa han. ”Om det så ska ta hela natten”. Det kommer jag aldrig att lära mig, tänkte jag tyst för mig själv. Det är alldeles för jobbigt. Ämnet maskinskrivning fick dock tankarna att vandra och jag förflyttades till terminerna med ekonomitillval på högstadiet. En timme i veckan hade vi maskinskrivning. Tänker på hur naiv och omogen jag var. Tänker på hur jag och min barndomsvän, under lektionerna i maskinskrivning, ägnade oss då åt ”seriösa” tävlingar i vem som kunde framställa den längsta räkneapparatsremsan. Vi brukade landa någonstans i trakterna av fem meter, genom att under två minuter trycka upprepade gånger på enterknappen. Andra "viktiga" uppgifter som vi ägnade oss åt på dessa lektioner, som vi verkligen inte tog på allvar, var att måla skorna med tippex, samtala om musik, drömma om vad vi skulle göra efter skolan, kort sagt allt annat än det som hade med kunskap och inlärningar att göra. En av de sista lektionerna vi hade i maskinskrivning sa fröken till oss att vi väl inte hade lärt oss någonting. Men då ”bevisade” vi att vi visst kunde hitta bokstäverna genom att sätta oss vid var sin maskin och knattra på, utan att se ner på tangenterna. Efteråt gick vi rusiga hem från skolan uppfyllda av bubblande skratt. ”Fattaru, hon tittade aldrig på myllret av bokstäver!”, sa vi om och om igen till varandra. Vi kände oss som kungar och tyckte vi var smarta som överlistat överheten. I själva verket var vi väl totalt genomskådade för länge sedan och redan klassade som hopplösa fall. Vi fick nog helt enkelt hållas, det var nog lugnast så och bäst för alla.
Jag förtjänade helt klart min första och genom alla år på grundskolan enda, etta. Också en erfarenhet, tänkte jag då. Tänker inte så ofta på högstadietiden längre, men det var en omtumlande tid. Ekonomilektionerna var de enda där jag uteslutande befann mig bland vänner. Där fanns inga plågoandar, inga mobbare. Det var en fristad. På teknik däremot, som var det jag först valde, fanns alla mobbarna. Det var en av orsakerna till att jag efter ett år valde ekonomi istället. Och där, i friheten, använde jag tiden till att bara strula bort alla chanser att lära mig nyttiga saker. Antar att det kanske var enda chansen för att mig att göra uppror. Priset för det var emellertid högt. Jag tappade fart och förlorade i självkänsla. Fick för mig att detta med studier inte var något för mig. Dömde med andra ord mig själv till förlorare, med benägen hjälp av skolan och den tysta och anonyma massa av mobbare som med mer eller mindre tydliga medel tvingade på mig den rollen.
Betyg är en het fråga idag. Tänker på mina betyg och på hur jag resonerade kring dess vara då. Jag var helt klart för betyg. Minns inte varför, men det var inte speciellt genomtänkt och det handlade helt klart om att smälta in och att inte anmäla avvikande åsikt. Dels för att smälta in, dels för att hindra mobbarna från att få ännu en sak att reta sig på. Att jag är emot betyg idag handlar väldigt mycket om att ingen lyckats övertyga mig om att betygen verkligen mäter kunskaper och förmågor på ett objektivt sätt. Och jag vet ju också att mina betyg från högstadiet inte säger någonting om mina kvaliteter. Mitt förhållande till betygen var omoget, det insåg jag nog redan då, men jag kunde inte bry mig mindre om det. Jag var intresserad av vad jag fick, men gjorde inget för att förbättra dem. Det jag lärde mig lärde jag mig ändå. Inte för betygens skull. Jag tänkte på och jobbade med betyg på helt andra premisser än skolan och lärarna. Tyckte jag stod över dem genom att se till att jag fick prova på alla betygsgraderna. Etta i ekonomi, tvåor i massor av ämnen och ungefär lika många treor, beroende på hur intresserad jag var av ämnet. Fyra i teckning och femma i engelska. Allmän engelska visserligen, men ändå. Läxor vägrade jag att läsa. Det blev istället till en sport att se vad jag kunde få på proven utan att läsa hemma. Korkat kan jag tycka idag, men eftersom jag tilldelats den roll jag hade i skolan ser jag ändå logiken. Att inte bry sig blev helt enkelt mitt sätt att överleva. Betyg är hur som helt en alldeles för komplex fråga för att ha en enkel och entydig åsikt om. Därför är nuvarande skolpolitik felaktig, för den gör ett komplext problem enkelt och det skapar fler problem än det löser. Vi som samhälle skjuter problemen framför oss. Förr eller senare får vi betala och ju längre vi väntar desto dyrare blir det.
Har alltid varit intresserad av världen runt omkring mig. Har alltid velat veta och både såg och ser fortfarande ett egenvärde i kunskapen. Det viktiga är inte vad man lär, utan att man lär. Även om självförtroendet sviktat och fortfarande sviktar ibland har jag alltid, djupt där inne, vetat att intelligensen är det inget fel på. Det var inte där det brast. Förmågan fanns där, om och när jag ville och där förhållandena var gynnsamma. Feman i engelska bevisade att jag kunde, om jag ville. Mitt problem var och är att jag alltid haft ett högst kluvet förhållande till måsten, krav och konventioner. Jag vill att vägen mot målet ska vara öppen, inte utstakad och reglerad. Det måste finnas frihet och utrymme för nyfikenhet och improvisation, annars dör lusten att lära. Tror inte jag är ensam om det. Men idag regleras skolan mer och mer och kunskapen måste uppfylla allt rigidare och på förhand uppgjorda krav för att räknas. Allt mer fokus riktas mot betygen, som ska bli fler och komma tidigare. Skolan och den högre utbildningen håller på att bli en formalitet, något man bara ska igenom för att sedan börja leva och bidra till byggandet av samhället. Lärarna blir då tjänare till makten, istället för att vara garanter för kunskapen som allt annat vilar på. Det är olyckligt. Det är en farlig väg att gå.
Låt oss inte kasta ut några barn med badvattnet. Betänk att den generation som vuxit upp med Internet ännu inte etablerat sig på arbetamarkanden. Betänk att problemen som visar sig i skolan inte är skolproblem, utan samhällsproblem. Låt oss därför gå varsamt fram. Låt oss tänka efter förre. Så tänker i alla fall jag, med stöd i min egen bildningsresa och i forskning och år av erfarenhet från forskning och högre utbildning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar