För bara några hundra år sedan fanns ytterst lite av det vi idag tar för givet, och människan var mycket mer utlämnad till naturens nycker. Världens högsta hus. Bara en sådan sak. Skjuter i höjden på ett häpnadsväckande sätt. Det krävs stort kunnande och en väl utvecklad förmåga att tänka nytt för att bygga ett hus som är åttahundra meter högt, och mer än så. Och för att bygga höga hus och för att placera människor på månen måste olika typer av kunskaper och kompetenser samordnas. Det är uppenbart och självklart. Ingen tvekan om att människan har förmåga till intelligens.
Samtidigt, om man ser till hur intelligensen har använts blir det uppenbart att det inte är så enkelt. För hur smart är det att konstruera ett vapen som skulle kunna förstöra jorden? Den enda plats i universum där människor kan leva, som människor. Är intelligens som används ointelligent fortfarande intelligens? Det kan man undra. Och det bör man reflektera över. Det är en viktig fråga som tarvar ett svar.
Alltså: Det råder ingen som helst tvekan om att människan är intelligent. Det inger hopp. Men så länge som intelligensen inte samordnas mer organiserat, på en högre nivå, finns hela tiden risken att vi förgör oss själva och den plats vi lever på, i och av. Kunskapen måste därför samordnas, eller integreras inte bara inom respektive projekt utan i samhället, lokalt och globalt. Annars är risken stor att mänsklighetens era på jorden och i universum blir en parentes.
På Högskolan Väst är jag involverad i arbetet med att utveckla former och metoder för att integrera kunskap om arbetslivet i forskning och utbildning, och vetenskaplig kompetens och insikter i akademin. Arbetsintegrerat lärande, kallar vi det på HV. Men det finns andra sätt att se på saken. Verksamhetsintegrerat lärande, till exempel. Som alltid är det inte orden och begreppen som är det viktiga, utan vad man gör med dem. Och för att knyta an till inledningen och det jag läste i tidningen ser jag ett stort och djupt behov av samhällsintegrerat lärande.
Vad mänskligheten behöver, för sin egen överlevnad och för att kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle är ett slags instans där all världens kunskap samlas, stöts och blöts. Vi har kommit till en kritisk punkt nu i utvecklingen. Vetandet som människan förfogar över riskerar annars att, så att säga, ta ut vartannat, vilket sammantaget tar oss som mänsklighet betraktat tillbaka till ursprungsläget. Det spelar ingen roll vad vi kan, om kunskapen inte används klokt.
Svenska Dagbladet. Näringslivsdelen, pappersupplagan. Två artiklar. Båda handlar om vetenskaplig kunskap. Båda manifesterar människans storhet och intelligens. Var en för sig, vill säga. Tagna tillsammans visar de emellertid på hur svårt detta med intelligens är. Läser man båda blir det uppenbart hur desperat vi behöver integrera den samlade kunskapen, för allas bästa.
Den ena artikeln handlar om grönlandsisen, om hur liten marginalen är för att den skall fortsätta vara fryst eller smälta. Oklart vad som krävs, men det är uppenbart att marginalerna vi har att spela med är mycket små. Det kan vara så att den globala uppvärmningen bara behöver öka med någon grad för att isen på Grönland ska börja smälta på allvar. Och det kommer att få konsekvenser, inte vara på Grönland. Det står fullkomligt klart. Allvarligt, så klart. Något vi som lever på jorden idag måste ta på största allvar.
Den andra artikeln illustrerar med plågsam tydlighet hur svårt det är, detta med intelligens. För den handlar om ny forskning. Om upptäckten av Hydratgas. Det är en ny energikälla. Hydratgasen beskrivs i artikeln som en enorm energireserv. Artikeln upptar en helsida, till skillnad från artikeln om grönlandsisen som snarast är en notis. Den handlar om hydratgasens potential, och om att den är en ren energikälla. Restprodukterna av förbränningen är koldioxid och vatten, inget annat.
Metanhydrater är en snäll energiform. Så står det. Som jag förstår saken är man emellertid hyfsat överens inom vetenskapen om att koldioxidhalten i atmosfären är vad som ligger bakom klimatförändringarna, höjningen av jordens medeltemperatur och själva orsaken till att isen på Grönland och Nordpolen smälter. Det står också i artikeln, utan att det utvecklas närmare att,
Risken är att [Hydratgasen] läcker ut i enorma mängder om jordens temperatur ökar. Metan är 20 gånger farligare klimatgas än koldioxid om den släpps ut i atmosfären.Okej, jag fattar att om man bränner gasen, då blir den mindre farlig. Men samtidigt ökar man ju halten koldioxid i atmosfären, för Metanhydrater är ju energi som är bunden i jorden. Det är också en ändlig resurs, även om den räcker många år än. Om temperaturen ökar på jorden, ökar alltså risken att metan frigörs, och då ökar temperaturen snabbare.
Så, hur klokt är det att gå vidare med projektet? Hur smart för mänskligheten att söka mer kunskap om denna nya energikälla? För stater och företag tagna för sig, och för enskilda forskarkärriärer, ja då är det kanske klokt. I alla fall på kort sikt. Men för mänskligheten, och på lång sikt, hur klokt är det att vidareutveckla användningen av fossila bränslen?
Vi kan och får inte ducka för den typen av frågor. Ju större kunskap och djupare insikt om enskildheter, desto mer angeläget blir det med integration av mänsklighetens samlade kunskap. Samband måste synas, konsekvensanalyser utföras. För mänsklighetens fortsatta överlevnads skull. Nu behövs inte mer kunskap, utan bättre integration av den kunskap vi har.
Samhällsintegrerat lärande, kunskapsintegrerat samhällsbyggande. Kalla det vad man vill, men det behövs. För allas skull!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar