Lösningen är aldrig en. Alltid flera. Och den går inte att stressa fram.

Jobbar hemma idag. En dag utan andra krav än att komma ner i varv och ladda inför nästa veckas skrivardagar. Då måste jag prestera. Idag, kontemplera, rensa upp i högen med sådant som blivit liggande och söka inspiration. Idag finns tid, att låta saker och ting ta sin tid. Läsa morgontidningen, till exempel. Kaffet som kallande i koppen och som fick värmas i mikron talar sitt tydliga språk. Skönt att gå upp tidigt. Skönt att ha tid. Skönt att få distans. Inte bara skönt, förresten. Nödvändigt. Alla skapande verksamheter kräver utrymme, måste få konsumera den tid det tar att komma på det som krävs. Ibland går det fort, ibland tar det tid. Ofta blir det bra, men det finns aldrig några garantier. Viktig insikt och lärdom!

Samma med lärande, med utbildning, och forskning. Det är skapande verksamheter. Alla som är inne i systemet, alla som arbetar med forskning och utbildning vet att det är så. Det borde ansvariga politiker veta också. Och det gör de, egentligen. Den som tagit plats i parlamentet och som fått ansvaret att leda ett departement tillhör de bästa av de bästa i vårt land. De är inte dumma. Jag klagar ofta på Jan Björklund, men det är inte på honom som person, som individ, jag klagar. Det är ministern Björklund som kritiseras. Det är besluten som tas av denne och dennes departement. Det är riktningen som pekas ut och direktiven som presenteras av, ministern jag kritiserar. Björklund, förutsätter jag, är en klok människa. Men klokskap är en individuell egenskap, och allt mänskligt skapas i samverkan och inom ramen för en eller flera kontexter. Och utfallet, resultatet behöver inte alltid vara klokt.

Tre artiklar fångar mitt intresse i dagens tidning. Tre olika artiklar. Tillsammans bildar de emellertid en helhet. Tillsammans bidrar de till förståelsen för hur samhället och kultur fungerar. Läser man dem ihop, ser men dem som pusselbitar, istället för som separata universum, framträder en bild som är värd att ta på allvar. Sammantaget ger artiklarna kunskap och perspektiv på lärande och på forskning. Det krävs emellertid att det finns tid för reflektion för att man ska kunna passa ihop bitarna. Det krävs att man vet att man har tid och utrymme att bara sitta kvar vid köksbordet och datorn. Har man ett tåg att passa, studenter som väntar, eller en full kalender att beta av, fungerar det inte. Då går förmågan att se samband förlorad. Då försvinner möjligheten till fördjupad kunskap, spårlöst. Och det är det paradoxala i detta med tidseffektiviseringen i samhället, som sprider sig som en löpeld. Ingen ser eller förstår vad man går miste om. Inte förrän man tar sig tid. Och möjligheten att ta sig tid får allt färre, och de som har möjligheten kan utnyttja den allt mer sällan.

Tänker först på den sista artikeln jag läste. Dagens Under Strecket, som handlar om hur man kan använda skönlitteratur för att hjälpa läkarstudenter att bättre förstå patienten. Om hur humaniora kan bidra till att förbättra läkarlinjen, ekonomutbildningen och teknikstudier på högskolan. Merete Mazarella skriver om sina erfarenheter, som författare och litteraturprofessor, på läkarutbildningen. Hen skriver,

Med en grupp läkarstudenter vid Karolinska institutet läste jag för länge sedan ett utdrag ur Göran Tunströms ”Under tiden”. Det handlar om hur den cancersjuke författaren genomgår en datortomografi och hur han nästan förlamad av oro spanar i sjuksköterskans blick för att försöka gissa sig till vad det är hon ser. Själv var jag starkt berörd men studenterna – som läste på näst sista terminen – satt tysta och undrande, tills en frågade: ”Var det då ingen som hade talat om för Tunström att det inte är sjuksköterskan utan doktorn som ger resultatet?” Där jag såg dödsångest såg de ett informationsproblem. De var varken dumma eller avtrubbade, de hade bara hunnit identifiera sig själva som läkare, de hade socialiserats in i ett system.

Känner igen mig i Tunström. Hur jag, för ett år sedan när jag låg på sjukhus för hjärtproblem, desperat sökte sjuksköterskornas blick. För där såg jag det som inte kunde sägas. Sjuksköterskorna talade med läkarna, inte jag. De visste, och ett förstulet ord. En blick som vändes bort. Tystnader som varade en nanosekund längre än normalt. Patienten som var jag ville veta. Men fick inte veta. Fick inte ens träffa läkaren, annat än i undantagsfall och i samband med undersökningarna. Den som röntgade mina kranskärl talade inte till mig, fast han öppnade min pulsåder. Han talade till sjuksköterskan. Samma med läkaren som undersökte mitt hjärta med ultraljud. Han gav mig instruktioner. Mötte inte min oro. Förklarade inte. Var totalt uppslukad av bilden på skärmen, av mätoperationerna, av det strikt vetenskapliga. Hjärtat hänger emellertid ihop med övriga kroppen. Med hjärnan, varifrån oro kommer. Och oro påverkar hjärtat. Allt hänger ihop.

Om läkarkåren bara ser sjukdom, aldrig en patient. Om läkare inte talar till, utan bara om patienter. Vad gör det med deras människosyn? Hur påverkar det synen på patentens behov av trygghet, och synen på och arbetet med ekonomisk effektivisering inom vården? Hur påverkar det i sin tur ansvariga politiker, och vilka konsekvenser får det för beslut om resurstilldelning, i en tidspressad värld?

Allt hänger ihop. Det har jag lärt mig genom att studera humaniora. Det visar min forskning, om och i/genom kultur. Jag får det bekräftat, dagligen, stundligen. Allt hänger ihop. Humaniora är inte lösningen. Lika lite som någon annan enkel paroll. Allt hänger samma, som sagt. Och svaret på vilken fråga vi än har, vilken utmaning vi än står inför, måste inbegripa många aspekter. Komplexa problem kan bara lösas genom att många kompetenser möts, och genom att tillräckligt med tid avsätts. Komplexa problem kräver att man lyssnar mer än man talar. Går inte att lösa genom specialisering, eller handlingskraft, konkurrens. Krav på stringens och avkastning på kapital. Komplexa problem finner inte sällan sin lösning där man minst anar det. Därför har humaniora en viktig roll att spela, en central plats att fylla, och en uppgift som angår oss alla. Talar här lika lite om mig som person som när jag kritiserar utbildningsminister Björklund. Jag behövs inte, men humaniora behövs. Jag vill vara med, men talar inte i egen sak.

I vems intresse talar Daniel Persson, i dagens Ledare, i SvD? Jag håller med om att Svenska lärosäten styrs på fel sätt. Hela utbildningssystemet bygger på felaktiga premisser och åtgärderna som genomförs, direktiven som ges, är i bästa fall, verkningslösa. Men tyvärr befarar jag att de snarare är förödande och kontraproduktiva. Håller med Persson i följande.

Flera andra problem pekas också ut av Riksrevisionen. Det gäller bland annat att kopplingen mellan forskning och undervisning inte premieras av reglerarnas utformning i dag. Istället skapar systemen för meritering och forskningsfinansiering ”drivkrafter som leder till att viss personal nästan uteslutande undervisar medan andra nästan uteslutande forskar”. Även detta blir i realiteten ett sätt att urholka värdet av grundutbildningen vid de högre lärosätena.

Både forskningen och den högre undervisningen blir lidande av att det ser ut som det gör. Och det ser ut som det gör för att lärosätena och enskilda forskare tvingas tänka i dessa banor, av det system de verkar inom, och av riktlinjerna som måste följas. Målen för forskningen och kraven för meritering tvingar mig att agera på ett sätt som går på tvärs mot den kunskap forskningen ger. Jag tvingas, mot bättre vetande, av systemet, att agera på ett sätt som jag vet är helt fel. Det är vad som premieras av politiker som sedan klagar på att jag (som ledamot i högskolestyrelsen på Högskolan Väst är jag delansvarig) levererar. Frustrerande, så klart! Mot bättre vetande tvingas jag, för att kunna fortsätta verka inom den högre utbildningen, agera på ett sätt som leder i fel riktning. Jag gör vad jag kan för att bråka, för studenternas skull, för kunskapens och för att orka överleva. Jag brinner för det jag gör, tror på kunskapens makt. Men just nu blåser det motvind. Förstår därför inte vad Persson menar när han kommer till sina slutsatser. Vems talan för han när han hävdar följande:

Regeringen bör därför se till att ta Riksrevisionens rekommendationer på största allvar. Det innebär bland annat att se över resurstilldelningen till grundutbildningen. Kanske bör de också fråga sig om vi faktiskt behöver 40-talet högskolor och universitet när likriktningen är så långt gången som den är.

Riksrevisionens uppgift är att granska att lärosätena följer gällande regelverk. Inget annat. Och hur många högskolor Sverige har utrymme för, det kan inte Riksrevisionen svara för. Lika lite som Persson kan. När han hävdar detta handlar det bara om ekonomiska hänsyn. Om att torgföra åsikten om att konkurrens och ekonomisk effektivisering är kungsvägen till kunskap. Det är en politisk åsikt som inte finner stöd i forskningen. Persson borde läsa hela den tidning han arbetar på och är en del av. Kunskap och kompetens finns på redaktionen. Bara att lyssna, ta sig tid, och reflektera. Om han vill. Men ledarskribenters uppgift är inte att utgå från vad man vet, den är att driva opinion med alla till buds stående medel.

Svenska lärosäten styrs på fel sätt, ingen tvekan om det. Men färre lärosäten, mer konkurrens, ökad effektivisering, mindre tid leder i helt fel riktning. Det är också orsaken till den likriktning som kritiseras i Ledaren. Mer tid, ökade möjligheter till kritiskt reflekterande, mer fokus på lyssnande och mindre på mässande. Färre specificerade krav, friare uppdrag och större tillit till att den som ägnat 20 år av sitt liv till att utbilda sig och söka kunskap, aldrig skulle riskera sitt goda rykte. Det leder till ökade kunskaper, mer spridning av kompetens som samhället behöver, bättre skolor, utbildning och forskning. Genom att öka den akademiska friheten, genom att minska kontrollen och istället fokusera på kunskapen. Bara så kan målet: Världens bästa skola, uppnås. Bara genom att ge kan man få.

Idag är hela skolsystemet inriktat mot, organiserat för, och har krav på sig att producera excellens. Konkurrens och ekonomisk effektivisering är medlet, och målet är att bli världsledande, att få ett Nobelpris. Vad man konsekvent (och så pass ofta och ihärdigt att man kan misstänka att det är högst medvetet) glömmer är att få av dem som vi idag ser som genier var lysande studiebegåvningar. Läser till exempel, också detta i SvD, om att August Strindberg var en medelmåtta i svenska. Kanske för att han bröt ny makt? Den som lade grunden till den moderna svenskan klarade sig så klart dåligt i ett system som premierade konformitet och rättning i leden, anpassning. Samma med Einstein, som tydligen ansågs lat i skolan. Det är lädrommar finns för alla att ta del av, men som kanske kräver tid för att haka fast i medvetandet, och reflektion för att kunna omstättas i handling och direktiv. Tid som vi anser oss sakna, av ekonomiska skäl. Snacka om olycklig låsning!

Exemplen på att den som tänker nytt, som tänker stort, och som i eftervärldens ögon betraktas som ett geni, sällan mottogs eller mottas med öppna armar i sin samtid, är många. Sant nytänkande möts väldigt ofta med skepsis, motarbetas regelmässigt, vilket försvårar för kunskaperna att komma det allmänna till godo. Detta vet vi, men vi tvingas bortse från den kunskapen. För att systemet tvingar oss att följa politikerna, istället för kunskapen som finns inom akademin.

Vad händer när vi har en utbildningsminister och en forsknings- och utbildningspolitik som söker excellens genom att skapa konformitet och utslagning? Det får framtiden utvisa. Jag vet vad jag tror, och det är en tro som vuxit fram i och genom studier och forskning. Det är en tro som formats av och slipats mot mediernas rapportering, i mötet med studenter. I vardagen, över tid.