Dagspressen är i kris, får man höra. Papperstidningen är hotad, och det genomförs ändringar och skapas nya tjänster hela tiden. Oro i lägret. Lite så. För mig är morgontidningen en viktig del av livet. Att få en papperstidning levererad till dörren, och att i lugn och ro kunna läsa den, dricka en kopp kaffe och vakna till en ny dag med hjälp av ett urval av nyheter och reflektioner kring världen och samhället. Det är oerhört värdefullt. Förstår därför inte krisen. Inte om jag går till mig själv, vilket man så klart inte kan göra. Kultur handlar inte om jag, kultur är alltid vi. Och jag tillhör uppenbarligen en grupp människor vars vanor är på tillbakagång. Vill därför slå ett slag för papperstidningen. För den har potential, om man bara tar den för vad den är.
Min syn alltså. Har inga anspråk på sitta inne med sanningen. Min syn är min, men den utgår från kulturvetenskapliga kunskaper och kompetenser. Nåväl. Efter mycken vånda beslutade jag för ett tag sedan att säga upp min prenumeration på GöteborgsPosten, som följt mig sedan jag var barn. Har uppskattat den, även om den på senare år reformerats i riktning, ökad lättsamhet, kortare artiklar och mindre reflektion. Den senaste omkörningen blev droppen. Nu är det Svenska Dagbladet som tar mig upp och ut i världen.
Svenska Dagbladet har på senare år utvecklats i motsatt riktning. Och jag vill inte bara stödja deras ambitioner. Jag känner mig respektfullt bemött av SvDs anslag och syn på läsaren. När GP allt mer liknar Metro, levererar SvD istället mer fördjupning, fler reflektioner och längre artiklar. Vet inte om det är så man tänkt, men en morgontidning läser man inte för att få reda på vad som hänt. Det behovet uppfylls av radio, TV och internet. Morgontidningen läser man för att få en fördjupad bild, för att få hjälp att tänka djupare kring och bättre förstå världen, kulturen och det sammanhang man lever i och blir människa genom.
Morgontidningen är på det sättet oslagbar, och oersättligt. SvD tar sitt uppdrag på största allvar, och som det verkar har de hittat en egen nisch i medielandskapet. GP och andra morgontidningar försöker efterlikna snabbare medier, vilket är dödsdömt. Tror jag, får jag väl påpeka. Ingen vet vad som kommer att hända och vart det tar vägen. Men frågar ni mig gör SvD helt rätt. Fördjupning, analys och reflektion. Att ledarna står till höger är inget problem (för mig som vänstermänniskan), så länge övrigt innehåll bygger på tydligt framskrivna argument och transparens.
Problemet med medierna är likriktningen, att alla vänder sig till samma konsulter. Problemet är att pengarna överordnas innehållet. Jag har naturligtvis ingen aning om SvD skiljer sig från andra, i sitt tänkande, sin affärsplan, men innehållsligt är skillnaden markant. Och för mig som kulturvetare är den en guldgruva av inspiration. Genom att bläddra i tidningen får jag inte bara en fördjupad förståelse av aktuella händelser i världen och samhället. Jag får även kunskap om och uppslag till egna analyser av mitt ämne, kultur.
Idag till exempel. När jag läste Näringslivsbilagan slog det mig än en gång hur allt verkligen hänger ihop. Att diskursperspektivet är relevant, och att all information som behövs för att förstå ligger blottad, mitt framför ögonen på oss. Inget sker i det dolda, inte något relevant och viktigt i alla fall. Där, dolt för världen och bakom lyckta dörrar, händer en hel del, så klart, men inget av vikt för den övergripande förståelsen av samhället. Det förstår jag när jag läser om Carema, och reaktionerna från andra riskkapitalister på Carema. Företagets agerande smetar på hela branschen, och det ses inte med blida ögon från alla håll. Så, kanske, förr eller senare tvingas man ta tag i konsekvenserna av det som sker i det dolda. Agerande i det tysta är bara möjligt en kort tid, om det ger upphov till konsekvenser. En viktig insikt.
Ett annat och tydligare exempel på rådande diskurs och dess logik och konsekvenser hittar jag några sidor fram i tidningen, i ett reportage om Mastodontlöner i det tyska näringslivets toppar. Det får mig att tänka på Stephan Mendel-Enk och hans bok Med uppenbar känsla för stil. Han menar där att fotbollshuliganer inte är ett isolerat fenomen, det är ett ytterlighetsfenomen av rådande diskurs för manlighet. Inte undantaget, utan regeln. Fotbollshuliganerna drar manlighetens till sin spets. Och då är det inte huliganerna som är problemet, utan definitionen av manlighet som är allmänt accepterad. Problemet ligger på strukturell nivå, inte individuell. Vill man göra sig av med giriga direktörer, då är det bättre att se över systemet inom vilket de verkar än att klaga på dem. Man kan alltså se dem som tydliggörare av kapitalismens konsekvenser. De syns, och visar oss andra effekterna av det system vi alla lever i. Skillnaden mellan en bostadsrättsinnehavare som gör allt för att optimera priset, och en bolagsdirektör är inte så himla stor. De finns och verkar bara på olika ställen, och har olika möjligheter, i samma system. Allt hänger ihop, inget sker i det dolda.
Företagens kamp, med varandra, och vilka konsekvenser det får för allmänheten. Det syns också tydligt, om man bara har lärt sig se kulturen. Läster till exempel om telebolagen, som via Skype och andra kommunikationstjänster ser sig snuvade på vinster som varit dem givna förut. Ny teknik har förmågan att göra skillnad, och inget är gott eller ont per definition. Förändring ger upphov till konsekvenser, och hur vi gör så måste vi förhålla oss till det. Samhället uppstår som en konsekvens av kampen om makt och inflytande, mellan en lång rad olika aktörer. Och vi människor, tagna för sig, som individer, har lite att sätta emot. Anpassa oss får vi göra, ända till den dagen då tillräckligt många agerar i samma riktning. Då kan företagens makt brytas på en eftermiddag. Kampen står därför inte mellan Apple och Nokia, den förs mellan oss, alla, i vardagen.
Sensmoral: Kulturvetenskap handlar om att förstå samhällets logik och om förutsättningarna för vardagen, och livet som vi lärt oss känna igen det. Uppslag till kulturanalyser finns överallt om man bara vill se, kan se och förstår varför det är viktigt att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar