När slutar ett krig?

Florence Green, är hon bekant? Hon var enligt uppgift (även om underlaget är osäkert) den siste veteranen från fösta världskriget som fortfarande levde. Hon är dock inte den siste i livet med minnen från första världskriget. Första världskriget har det sagts och skrivit mycket om, och dess konsekvenser lever vi fortfarande med, på många sätt. På fler sätt än någon kan förstå och beskriva. Och så är det med alla krig. Tycker den frågan är viktig, och har funderat på den under många år.

Krig är politik, med andra medel, är ett citat som brukar tillskrivas Carl von Clausewitz, men det verkar vara en missuppfattning, som heller inte är relevant i dag. Det känns ju bra, att politikerna inte längre ser kriget som ett sätt att "förhandla." Men det betyder så klart inte att kriget blivit obsolet som politisk möjlighet. För även om vi idag lever i en tid på jorden där antalet konflikter och dödade i krig är mindre än på mycket länge är mänskligheten så klart långt från målet, fred på jorden.

Om man anammar tanken på att ett krig slutar först när dess konsekvenser klingat ut, eller i alla fall när alla typer av problem som går att härleda till kriget har klingat av, då lever vi fortfarande i en värld i krig. Och det perspektivet på krig tycker jag det finns alla skäl i världen att anamma, och då kommer ingen av oss som lever på jorden idag att få uppleva sann fred på jorden. Kring är inget som går att ta lätt på!

Fred på jorden är möjligen en utopi, men som strävansmål är det lika viktigt som nollvisionen i trafiken. Finns ingen anledning att vara nöjd förrän målet är uppnått. Så länge krig finns kvar som tanke och möjlighet i mänsklighetens medvetande kommer detta konfliktlösningsmedel att ge upphov till konsekvenser. Och det är så man bör se på alla fenomen, i relation till dess konsekvenser. Då blir svaret på frågan i rubriken att kriget slutar först när alla konsekvenser som går att härleda till den aktuella konflikten slutat vara ett öppet varande sår.

USA må ha lämnat Irak. Man har i alla fall kallat hem 45000 soldater därifrån. Men kriget rasar fortfarande. I huvudet på alla dem som förlorat anhöriga i konflikten, på båda sidor. Och i kropparna på alla dem som skadats i och av konflikten. Men, vilket framgår med plågsam tydlighet i en mycket läsvärd artikel i dagens SvD, om veteraner från Irakkriget, även hemma i det amerikanska samhället, i vardagen. Psykologiska krigssår syns inte på utsidan, men dess konsekvenser drabbar långt fler än dem som förkroppsligat traumat.

–Det var först när jag tog strypgrepp på min flickvän som jag förstod att jag hade problem och att jag faktiskt behövde hjälp.

Steven Schirmer stirrar tomt ner mot golvet men lyfter blicken igen. Runt omkring i det lilla rummet står kollegorna och försöker låtsas att de inte lyssnar. Det är ett lika meningslöst försök som att hävda att en soldat kan gå obemärkt förbi genom ett krig. I det här fallet har kollegorna sedan länge också avslöjat sig själva. Någon har nickat igenkännande till de tysta orden, en annan har slutat att fingra på sin mobiltelefon. Själv lutar Steven Schirmer sig tillbaka i stolen för att ta ny sats.

–Den incidenten hände efter min första tjänstgöring. Sedan dess har jag varit iväg ytterligare två gånger. Men jag känner mig fortfarande som en tickande bomb.

Vietnamkriget rasar på samma sätt fortfarande, och väldigt många andra av 1900-talets konflikter. Den som bär på krigsupplevelser gör det för livet och väldigt många soldater bär på känslan av att inte passa i vardagen hemma. Inte för inte är det vanligt att soldater återvänder till konflikten, för det är där de känner sig hemma. En gång soldat, alltid soldat. Av artikeln att döma verkat det vara en sanning.

Detta borde uppmärksammas mer. För utan soldater finns inga krig. Makten kommer underifrån, och det är aldrig den som startar kriget som kommer att utkämpa det. Soldaterna är det som med sina liv som insats utför generalernas och politikernas önskningar. Men ingen vinner! Från ett krig kan man bara, och det gäller båda sidorna, undkomma mer eller mindre skadad. Och alla påverkas.

Just PTSD är vanligt förekommandet bland militärer som tjänstgör i krig. Enligt uppgifter från USA:s försvarshögkvarter Pentagon vänder fler än 17000 soldater hem varje år till USA med tydliga symptom av PTSD. Och även om varje soldat genomgår en undersökning i samband med hemkomsten så får långt ifrån alla den hjälp de behöver, anser Jerry Welsch, doktor på Fort Hood. Ett av skälen är, enligt honom, att bidrag saknas. Ett annat att symptomen oftast uppenbarar sig först åtskilliga veckor efter hemkomsten och att testerna då redan är gjorda. Och ett tredje att det finns en kultur inom militären där hjälp kan tolkas som ett tecken på svaghet.

Kultur, där ser man. Krig och kultur, kultur och krig. Och i en kultur där hårdhet och okänslighet hyllas och svaghet föraktas är det så klart både lättare att rekrytera soldater och att bibehålla tron på kriget som lösning av konflikter. Men när uttryck för svaghet undanträngs ökar risken att problemen tar sig andra uttryck. Den slutgiltiga dödssiffran för kriget i Irak kommer inte på länge än att kunna fastställas. Hotet kommer dessutom inte alltid utifrån ...

I rapporten Center for A New American Security Suicide, som är fylld av kritik mot hur försvarsmakten tacklar soldaternas hälsa, framkommer att 1868 veteraner försökte ta sitt liv 2009. Det innebär ett självmordsförsök var 80:e minut.

Just antalet självmord var under fjolåret det hittills värsta för försvarsmakten då 164 aktiva soldater tog sitt liv, att jämföra med 159 året dessförinnan. En av orsakerna till de många självmorden och försöken är att soldaterna inte har fått hjälp att bearbeta sina problem, menar Lori Hurlebaus.

Filmen Taxi driver, klassikern som blev Robert Di Niro genombrott handlar om krigets konsekvenser, hemma, långt senare. Även filmen First blood bygger på samma tema. Vilket visar på en annan koppling mellan kultur och krig, för vad vore Hollywood utan skildringar av krig. Hur mycket pengar har genererats med hjälp av populärkultur på temat krig? Och hur påverkar filmen, TV-spelen, böckerna och så vidare synen på krig som möjlighet? Detta är frågor som är omöjliga att ens spekulera över. Men att det påverkar, åt båda håll, råder det ingen som helst tvekan om.

En värld utan krig, det kommer jag aldrig att få uppleva, även om alla soldater över hela jorden skulle lägga ner sina vapen idag. Även om alla vapen skulle skrotas, omgående. Den insikten skulle kunna ge upphov till uppgivenhet, men den sporrar mig snarare. Den insikten driver mig att fortsätta arbetet. Teorin som gör det möjligt för mig att tänka och skriva som jag här ovan gjort, är ett verktyg som känns viktigare än någonsin. Och att sprida den, här och på andra håll och sätt, ger mitt liv mening. Det ger mod och kraft, ork och inspiration att fortsätta.

Kulturvetenskap behövs, i kampen för en värld utan krig. I arbetet med att skapa långsiktig hållbarhet. Kulturvetenskap är viktigt!