Rätt och fel, om rättvisa löner

Läser här på lunchen om Wanja Lundby-Wedins tankar i DN om hur man ska få upp lönerna för de sämst betalda, men mest behövda arbetarna i samhället. Och det är en viktig fråga. Dessutom är det en fråga som passar som hand i handske för någon med kulturvetenskaplig kompetens och förståelse för kulturella processers logik. Lundby-Wedin 

frågar sig retoriskt [apropå lärarnas krav på 10000:- mer i månaden] om de lågbetalda undersköterskorna och matsalsbiträdena i Kommunal ska betala lärarnas lönehöjningar.
– I längden håller det inte att varje grupp driver detta var för sig. Ska vi få till stånd några riktiga förändringar av den offentliga sektorns löneläge relativt den privata behöver vi ta en gemensam match med en gemensam strategi, där alla förbund måste vara beredda att ta strid för samma sak.
Själv vill Wanja Lundby-Wedin inte utesluta skattehöjningar för att få lönekakan att växa.

Det är där vi står, och det är detta det handlar om i slutändan. Förstår vi det, att lönenivån inte har någonting alls att göra med värdet på arbetet, eller insatsens samhällsnytta. Då förstår vi hur man möjligen skulle kunna arbeta för förändring. Det är på inget sätt enkelt, och alla som säger si ha en enkel lösning på problemet har fel. Tokfel! På frågan om hur samhällets resurser och välståndet i samhället skall fördelas finns inga enkla svar. Och tron på att det skulle finnas svar, om den leder till att inget görs i väntan på svarets uppenbarelse, leder till status quo. I bästa fall. Men lika gärna kan det leda till att cheferna i samhällstoppen utnyttjar det faktum att man fått lite respit från mediernas bevakning av deras höra ersättningar och bonusprogram. och höjer sina löner. Inte för att man är värd mer, utan för att man kan.

Det är så det är. Ingen höjer lönen för någon annan av välvilja. Och den som kan höja sin gör gör det. Så fungerar samhället. Det ligger helt i linje med rådande kulturella logik. Den järnhårda lönelagen fungerar än. Wanja Lunby-Wedin har inga pengar att dela ut. Hon eller LO kan inte höja lönerna. Alltså kommer lönerna inte att höjas förrän allmänheten, den stora massan, tycker att det är rimligt att betala mer i skatt.

Samhället organiseras inte utifrån behov, som sedan tilldelas medel så det räcker. Samhällets resurs är en gemensam kaka, som alla får dela på. Först bakas kakan, sedan får alla anpassa sig till det som finns och fördela resurserna klokt. Och det går aldrig ihop sig. Därför ser det för den enskilde medborgaren ut som om sänkt skatt är att föredra, för man får ju ändå inget från det allmänna. Den logiken ökar inte kakans storlek, tvärt om. Och då blir skattesänkningar ännu viktigare. Samhället är i normalfallet ett slutet system och har bara en insida, dit alla är hänvisade. Det vill säga om man tänker bort flyktingströmmar och arbetskraftsförflyttningar, som kan lösa en del problem och som ger upphov till andra.

Företagens organisation följer en helt annan logik. Företagen har ytterst få måsten och kan själva skapa sina förutsättningar och gränser. Att gå med vinst är överordnat allt, och att dela ut pengar till aktieägarna. Företagen kan alltså anpassa tillgång och efterfrågan. Man kan avskeda dem man inte behöver eller anser sig ha råd med, och man kan anställa dem man vill till det pris marknaden bestämmer. Så länge man går med vinst kommer ingen att kunna ha några avgörande synpunkter på besluten som tas och strategierna man lägger upp och följer. Ledningen kan alltså sätta sina löner som man vill, efter en logik som går ut på att man jämför sig med varandra. Om han har, då ska jag ha minst lika mycket. Helst mer. Ledningen fjärmar sig från dem som gör det möjligt för dem att leva som de gör. Den logiken gör att vi som konsumenter kan njuta av ett glas gott rödvin till ett lågt pris, på bekostnad av dem som arbetar långt bort och långt ner i produktionskedjan. Vilket man också kan läsa om i DN.

Så länge som vi tror att lön handlar om prestation och om kompetens, utbildning eller samhällsnytta. Så länge kommer chefernas löner att öka, och de offentliganställdas att minska eller halka efter. Och mindre skatt medborgarna betalar, desto mer kraft leds över till detta dolda samhällsmaskineri. Processen försiggår mitt framför ögonen på oss. Vi registrerar, men ser inte. Sambanden är tydliga, men dolda för oss i vardagen. Kultur fungerar så. Kultur är resultatet av handlingar, det är konsekvensen av det samlade utfallet av allt som görs och hålls för sant i ett givet sammanhang. På gott och på ont.

Tyvärr alla ni lärare och sjuksköterskor, som hoppas på höjd lön. Det kommer inte att bli så. Inte för att ni inte är värda mer, för det är ni sannerligen! Skulle ni få mer kommer övriga också att få mer. Inget kommer att hända i praktiken. Inget, förrän fler intresserar sig för och lär sig se samband. Det verkar svårt, och det kan vara skrämmande initialt, men det var det att lära sig cykla också. Och att lära sig se och analysera kultur är otroligt mycket viktigare än att lära sig cykla.

Kunskap om kultur är kunskap om vardagen. Det triviala, det till synes obetydliga. Just därför är kulturvetenskap viktigt, för att vi tror att det är obetydligt, när det i själva verket är precis tvärt om.