En annan viktig utmaning som kulturvetenskapen står inför och har att hantera handlar om typen av kunskap, och har med synen och efterfrågan på kunskapen att göra. Utmaningen är huvudsakligen pedagogisk. Det handlar om hur man presenterar resultatet av forskningen, och om hur det tas emot och värderas.
Akademin är en fascinerande plats på många sätt. Det är en guldgruva för kulturvetaren, vilket är en del av problemet, för det tar fokus från budskapets spridande i samhället. Som kulturvetare har man att hantera en massa olika aspekter och problem, som andra vetenskaper varken har redskap att hantera eller behöver bry sig om, vilket gör att de helt naturligt kan lägga all kraft på framförandet, på förmedlingen av kunskap. Det är en viktig del av utmaningen.
Problemet kan beskrivas på olika sätt. Ett sätt handlar om och har med tidsperspektivet och synen på studieobjektet att göra. Kulturvetenskaplig kunskap är adresserad till och intervenerar direkt i människors liv. Kulturvetaren både undersöker och kommunicerar utan mellanhänder med sitt studieobjekt. Det är anledningen till att kulturvetenskap handlar om förändring. Om man blottlägger och benar upp ett kulturellt problem, och om man kan presentera resultatet på ett sätt som gör att det blir begripligt för dem det angår (vilket jag ser som en kulturvetenskaplig värdemätare) ökar möjligheten för människor att göra något åt problemet. Detta ser jag som kulturvetarens uppdrag, att producera kunskap som kan användas för att skapa förutsättningar för förändring av kultur. Men då gäller det att denna syn är tydligt kommunicerad och även accepterad i samhället.
Som sagt, kultur är inte, den blir. Och det är förutsättningarna för och logiken bakom blivandet, eller förändringen, som studeras av kulturvetaren. Problemet är att det finns en utbredd uppfattning i samhället om att kunskap är en och den samma, överallt. Detta leder till uppfattningen att resultatet av naturvetenskaplig forskning och kulturvetenskaplig kan hanteras och användas på samma sätt. Men så är inte fallet, av uppenbara och ovan angivna skäl. För naturvetaren kan inte tala med sitt studieobjekt, med undantag möjligen för psykiatrikern som forskar om psyket. Fysikerns relation till det man studerar är väsensskilt från kulturvetarens, som lever i och med och som själv är en del av det hen studerar. Detta förhållande borde uppmärksammas mycket mer, först och främst av kulturvetare, men även ute i samhället.
Tyvärr är denna skillnad, eftersom den även är relaterad till och har med makt och inflytande att göra, svår att hantera. Det finns till exempel en hel del enkla poänger att hämta hem och det går att få snabb uppmärksamhet, genom att falla till föga och ge efter för allmänhetens förväntningar på vetenskapen. Det går utmärkt att ge människor vad de vill ha, istället för vad de behöver. Bryr man sig bara om uppmärksamhet och vill man bara sola sig i glansen är det hur enkelt som helst att nå det målet. Allmänheten hungrar efter vetenskaplig bekräftelse och vill inget hellre än att forskning ska visa, till exempel att det är skillnad på män och kvinnor eller vad det nu kan handla om. Och det finns hur många kanaler som helst att nå ut med denna typ av kunskap. Medierna älskar forskare som kan ge enkla och entydiga svar.
Den som accepterar enhetstanken, synen på kunskap och sanning som något universellt och entydigt, har mycket att vinna på det. Kulturvetaren står här inför ett delikat val, å ena sidan lockelsen av ära och berömmelse, å andra tillfredsställelsen av att vara sann mot sitt eget arbete. Antingen ge människorna vad de vill ha, enkla och tydliga svar. Eller ge dem vad de behöver för att förändra samhället och kulturen.
Jag vet vad jag väljer, men förstå om andra gör andra val. Det ligger i linje med min syn på kunskap, som något föränderligt. Kultur upprätthålls i och genom kollektiva förhandlingar. Kultur uppstår i och resultatet av samtliga relationer i ett givet sammanhang. Kultur kan alltid se annorlunda ut. Alltså kan man inte hävda med bestämdhet att det som är och som accepteras av allmänheten är fel, man kan bara visa och hur det skulle kunna se annorlunda ut. Häri ligger både en del av charmen i ämnet kulturvetenskap, och en viktig utmaning för ämnet.
Förstår vi detta, och kan vi hantera det, då har vi kommit en bra bit på väg mot ett samhälle där relationen mellan kunskap och makt har synliggjorts och där arbetet med förändring underlättats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar