Ett av människan utmärkande kännetecken är att hen konsekvent förväxlar är och bör. Det gäller kulturvetare på samma sätt som alla andra. Att vara utbildad kulturvetare, att ha en väl utvecklad kunskap om detta förhållande är ingen garanti för att inte falla i den fällan. Gång på gång. Det verkar vara en konsekvens av den mänskliga hjärnans konstruktion. Ständig stöter man på och tvingas förhålla sig till exempel bör som automatiskt antas vara är, och förutfattade meningar om att alla är (och att det går att vara) överens. Det är en utmaning för kulturvetare. En viktig utmaning, för den reglerar vad som blir möjligt att säga, och agera i samhällsdebatten.
Kulturvetaren måste här dels vara medveten om, dels aktivera sin dubbla kompetens. Kunskap om och förståelse för kulturens komplexitet och inneboende motsägelser. Förståelse och kunskap om att alla inte ser det kulturvetaren ser och vet är sant och riktigt. Målet för kulturvetaren är (i alla fall den kulturvetenskap jag ägnar mig åt) att undersöka möjligheterna till förändring. Förutsättningarna för ett hållbart samhälle, i ordets alla betydelser.
Vill man att den kulturvetenskapliga kunskapen och kompetenserna som kulturvetare har utvecklat genom åren ska komma samhället till godo krävs att man har förståelse för ovanstående förutsättningar. Det håller inte att köra ner teser i halsen på en allmänhet, eller andra aktörer i samhället. Det går inte att tala teori med någon som inte ser eller kan förväntas förstå. Lika lite som fysiker presenterar sina logaritmer och formler för andra kan kulturvetaren tala om sina verktyg med andra än dem som är insatta och intresserade. Vill man nå ut är detta ett absolut krav. Kultur är en vetenskap, också. Och det ställer krav på förståelse och tålamod.
Saken kompliceras i och med att kulturvetare lika mycket som alla andra är människor som har att hantera vardagens alla krav och motsägelser. Bara för att man vet att bör inte är det samma som är, betyder inte att man får tålamod. Vill man förändring, och samtidigt ser att det är enkelt fixat, då är det lätt att bli otålig. Lätt att glömma att kunskaperna man har, har förvärvats med möda. Människan minne är samtidigt både långt, och kort. Och alla förstår sin historia i ljuset av nuvarande kunskaper. Svårt att se och förstå idag vad man inte förstod då.
En sak som jag tror att alla framgångsrika akademiker konsekvent glömmer, är att framgången säger något om ens förmåga och intresse, redan som nybörjare. Det är lätt att klandra studenter för att inte förstå, för att man själv förstod. Där och då, innan man fortsatte. Men något fick en ju att fortsätta, hur låga tankar man än må ha haft om sig själv som nybörjare.
En annan sak som är lätt att glömma är alla åren av funderingar, alla böcker man läst, samtal man haft, förklaringar man tvingats klämma fram. Allt sammantaget har givit en den förståelse man har. Och om det tagit mig många år att förstå kan jag så klart inte begära att andra ska förstå, omgående.
Kultur är en utmaning. Inte bara att leva i. Inte bara att försöka förstå. Kultur är framförallt en utmaning att sprida förståelse för, när man lärt sig förstå den och leva i den. Just eftersom det är så oerhört lätt att glömma detta att, det är och bör inte är samma sak, dels att det krävs arbete, tålamod och förståelse för att kunna hantera den i sikten.
Förstår kulturvetaren detta, och kan kulturvetaren hantera det. Då först börjar det mödosamma arbetet med förändringen av samhället. Det är en av kulturvetenskapens många utmaningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar