Kunskapens hur, när, var och varför?

Hur vet vi, vad vet vi, och varför? Tänker mycket på det. Här och annars, i vardagen och i arbetet. På vetandet, vad som är möjligt att veta och på hur kunskap kan användas. En orsak till att jag så ofta återkommer till frågan om kunskap är att jag som kulturvetare ibland tvingas försvara kunskaperna jag förvärvat och förmedlar. För att kunskaperna inte passar in i den gängse mallen för vetande. Vad jag kommer fram till var inte vad man ville veta, så då blir jag problemet. Vems är det problemet, mitt ett samhällets?

Att bli ifrågasatt kan vara nog så irriterande, men problemet är egentligen inte mitt, det är samhällets. För ifrågasättandet och kritiken jag möter ger mig fördjupad kunskap om mitt studieobjekt, kultur. Kritikens uttryck och karaktär hjälper mig att förstå det sammanhang jag lever och verkar i. Kritiken ger mig ledtrådar till mitt undersökningsobjekt.

Kunskap om kultur är väsensskild från naturvetenskapligt matematisk kunskap. Kunskap om kultur är aldrig säker i samma mening som annan kunskap. Kulturvetaren undersöker något som per definition är föränderligt, öppet och under tillblivelse. Kulturen må i normalfallet och oftast förändras långsamt, men den kan också när som helst ta en annan väg. På kort tid och utan förvarning kan mycket hända snabbt. Sådan är kulturen och det skiljer den från andra undersökningsobjekt. Och är som det ska, det är inget problem.

Varför får vi inga bestämda och raka svar, kan man få höra som kulturvetare. Man upplevs som besvärlig eller flummig när man inte kan komma fram till något bestämt. Fast det är ett missförstånd. Kulturvetenskapens kunskaper är lika bestämda och vetenskapliga som resultatet av annan vetenskap. Kulturvetaren kan med utgångspunkt i gedigen empiri hävda bestämt att frågan är öppen och att det inte inte går att lämna något bestämt svar.

Utgångspunkten för alla undersökningar av kultur är att det som undersöks är resultatet av förhandling eller ett slags överenskommelse. Kultur kan se ut på väldigt många olika sätt och dess viktigaste begränsning är människans individuella och kollektiva fantasi. Kulturella gränser upprätthålls mer eller mindre medvetet och tydligt av beslut tagna på en överindividuellt kollektiv nivå. Det som ser ut att vara evigt kan som sagt snabbt förändras, och först i efterhand kan man säga säkert att det eller detta kunde förändras och hur.

Kulturvetenskap är intressant på det sättet för det man undersöker är den samtid och det sammanhang som man samtidigt är djupt involverat i. Kulturvetenskap undersöker och omvandlar samtidigt det man studerar. Inte för inte intresserar sig Deleuze och Guattari för smeden, metallurgien som följer materialet och omformar det med hjälp av sin kunskap och kompetens. Gillar den liknelsen. Kulturvetaren som ett slags ambulerande problemlösare, som inte har någon egen agenda utan följer problemen och behovet av dennes kunskap. Utmaningar finns överallt, och arbetet blir aldrig klart.

Sådan är kulturen, och eftersom det är denna kulturvetaren intresserar sig för präglar det vetenskapen och vetandet om kultur. Märkligt vore det annars. Att ändra sig, allt eftersom det man undersöker förändras, det är kulturvetenskapens signum. Och det är ett problem bara för den som inte vill eller kan förstå, på allvar. Det finns inga säkra svar, inga pålitliga prognoser för framtiden. Det vet vi, säkert. Det är viktig kunskap, inte ett problem. Vet man detta och låter det vara utgångspunkten för arbetet med att bygga framtiden ökar chanserna betydligt för att man skall kunna uppnå långsiktig hållbarhet.

Så, jag säger det igen: Kulturvetenskap är viktigt! Kulturvetenskapen ger oss inte den kunskap vi vill ha, men den kunskap vi behöver. Och tycker man det är problematiskt, ja då får man väl tycka det. Speciellt hållbart är det dock inte.