Lärarlegitimationer. En allt för enkel lösning på ett allt för komplext problem.

Väntar på tvätt som torkar. Behöver fylla ut tiden. Ta tillvara utrymmet. Inte för något annat skäl än att jag vill och tror att jag har någon att förmedla, och för att skrivandet för mig är ett sätt att tänka. Mina dyslektiska problem, som fortfarande är en gåta för mig, visar sig i det att jag har svårt att tänka om man inte får ner tankarna i skrift. Det är som de förflyktigas, om jag inte fäster dem i ett eller annat medium. Förr vad det skrivböcker som fylldes. När jag skaffade skrivmaskin var det pärmar med dokument fortfarande står ovanför huvudet på mig vid min arbetsplats. Mitt skrivbord, mellan väggarna med böcker. Här kan jag tänka/skriva, med stöd i miljön som jag känner utan och innan. Och med bokryggar att hänga upp minnen på och haka fast tankar i.

Tänker på det jag läste i DN, om misslyckandet med lärarlegitimationerna. Detta mirakelmedel som skulle lösa problemen i skolan. Så klart det gick åt skogen. En legitimation är lika lite som ett körkort ett bevis på duglighet. Körkortet i sig hindrar inte förare från att bryta mot några som helst regler. Och lärarlegitimationer är om möjligt ett ännu trubbigare redskap att nå det resultat man eftersträvar. Förbättrade studieresultat hos elever och studenter i det svenska utbildningssystemet. Läser i Ledaren att,

Om målet är att höja elevernas kunskapsnivå krävs en politik som skapar bättre förutsättningar för lärare att utvecklas i yrket.

Lärare behöver hjälp att bryta invanda, ineffektiva sätt att agera i klassrummet. De behöver såväl impulser utifrån som tillfällen att tillsammans med kolleger utveckla sina undervisningsmetoder.

Skolpolitiken måste målmedvetet och uthålligt inriktas på att ta till vara och sprida goda exempel. Det behövs en nationell kultur där kunskap inte betraktas som något man har eller inte har utan som något som ständigt utvecklas och förfinas.

Lärarlegitimation behöver i praktiken inte vara oförenlig med ett långsiktigt kvalitetsarbete. Men som tankefigur är den statisk och digital: legitimation eller inte legitimation, kompetent eller inte kompetent.

Skriver under på detta. Vill sprida tankarna. För det är precis detta som kulturvetare talat om, länge. Otaliga avhandlingar, artiklar och studier har på olika sätt visat hur kultur är något komplext, föränderligt och därför svårt att bemästra. Kulturvetare har vidare, gång på gång visat med hjälp av olika exempel och analyser hur skenbara trygghetssystem, sådan som handlar mer om yta än innehåll, misslyckas med att leva upp till vad de lovade. Logiken är denna: Vad krävs för legitimation? Okej, då ser jag till att leva upp till det, sedan kan jag fortsätta som förut. Inget förändras har i grunden. Det har bara blivit ännu lite svårare att arbeta med den verkliga frågan. Elevers och studenters verkliga kunskapsnivå.

Reaktionen och förslaget till lösning liknar inte så lite förslaget på totalförbud för våldsvideor som diskuterades på fullaste allvar i Studio S på 1980-talet. Ett problem, en lösning. Så ser tanken ut. Antingen, eller. Svart eller vitt. Sant eller falskt. Inget fungerar så, inte i kulturen, samhället eller i något som rör människor i samverkan. För så fort olika viljor kommer samman uppstår helt nya viljor, och bilden kompliceras.

Det finns inget annat skäl till att införa legitimationer än att det är ett enkelt sätt för politiker att till en ringa kostnad visa handlingskraft. Håller med DN om att misslyckandet är gigantiskt, och försöket att sopa problemen under mattan är pinsamma. Läser att man

i den promemoria där utbildningsdepartementet meddelade att reformen måste skjutas upp tills vidare anförs också en annan förklaring: ”många ärenden är mer komplexa än förväntat”.

Med den opersonliga konstruktionen ”än förväntat” gör regeringen ett halvhjärtat försök att få ansvaret för misslyckandet att omärkligt och svårlöst försvinna. Men det går inte. Att lärarlegitimationsreformen hanterats ovanligt klantigt är uppenbart för alla, och ansvaret är regeringens.

Komplexa problem kan bara hanteras om de analyseras med bibehållen komplexitet. Och denna kompetens finns inom ett av de ämnen som regeringen (i samarbete med Svenskt Näringsliv) aktivt motarbetar. Humaniora, där kunskapsteoretiska frågor har hanterats under lång tid finns experter som inget hellre vill än att få ställa sina kompetenser till samhällets och det allmännas förfogande, till allas glädje och nytta. Men Björklund kan själv, tror han.

För ett år sedan fick jag tillfälle att se och uppleva hans arrogans. Inbjuden till utbildningen/informationen till medlemmar i landets högskolestyrelser lyssnade jag och övriga ledamöter på ett högintressant anförande av stadsvetaren Sverker Gustavsson, på Norra Latin. Det handlade om kvalitet, om vad som driver kvalitet. Om vilka åtgärder som fungerar och leder till önskat utfall, och vad som inte fungerar. Åhörarna fick sig till livs en lång lista på exempel, anekdoter och åtgärder som verkligen fungerar. Under frågestunden hördes klackarna till ett par loafers eka i korridoren. In i salen, och direkt upp i talarstolen, kliver Jan Björklund och sprider sina tydligt politiskt färgade tankar, som gick på tvärs mot innehållet i den meriterade och ansedde professorns anförande. Politik och makt går tydligt före klokskap som har stöd i vetenskapliga undersökningar. Med en sådan politik vore det konstigt om kunskapen ökar i landet.

En helt ny skol-, forsknings- och utbildningspolitik, byggd på forskning. Det är vad som krävs för att komma tillrätta med problemet. Men det verkar inte vara regeringens prioritet, att komma med lösningar som faktiskt fungerar och som finner stöd i forskningen. Man är bara intresserad av att putsa på fasaden.

Ytliga lösningar och ytlig politik ger ytliga effekter. Det kan ingen ändra på. Först när politiker och ansvariga inser detta fundamentala fakta och börjar agera i enlighet med aktuell kunskap. Först då kommer skutan att kunna vändas, men tills dess tuffar den på i helt fel riktning.