Låt oss färdas bortom gott och ont

Innan kvällens första glas vin samlar jag ihop dagens tankar, som kretsat kring det som är gott och det som är ont. Som handlat om människoblivandets paradoxer och sammanhangens betydelser för hur saker och ting ska tolkas. Ett viktigt tema här på Flyktlinjer. Blivanden, sammanhang och paradoxer och samtal. 

Ont är det som ont gör, och gott det som leder till godhet. Kan man säga, för att poängtera att ondska och godhet inte är evigt giltiga omdömen. Det handlar om viket perspektiv handlingarna betraktas och förstås, om vem bedömer, och när. Allt flyter, på ett sätt. Fast ändå inte. Relativismträsket vill vi inte hamna i. Rörelse, upprepad skillnad, är vad det handlar om. Blivande, förändring. Om att se det och om att bejaka det, istället för att sträva efter bevarande. Utan att för den skull kasta ut barnet med badvattnet. Förändring för förändringens skull, det är förkastligt. Ändå förändras allt, alltid. Just därför handlar strävan efter godhet om att vara medveten om detta, att även det som ser ut att vara gott kan göra ont. Och om att vara ödmjuk inför det faktum att ingen kan veta vad som är vad.

Nietzsche har dykt upp här tidigare idag. Han står alltid högt upp på listan över tänkare jag ska läsa, på allvar. Har läst mest om honom. Och idag, när jag tänkte vidare kring det jag skrev i föregående bloggposter hittade jag en gammal Understreckare, om just Nietzsche, bortom ont och gott. Johan Tralau skrev 2003, följande, som avslutning, vilket jag fastnar för.

Men kanske är detta Nietzsches egen hemlighet: att man faktiskt inte skall ta hans lära på alltför stort allvar, utan betrakta den som en väg, en metod att följa för fria andar. I sådana fall handlar Nietzsches historieskrivning framför allt om att uppöva känslighet för de intressen som döljer sig bakom mänskliga föreställningar och begrepp, och därför om att kunna bli medveten om och övervinna orsakerna till att man själv eller andra tänker fel. För Nietzsche, som ju menade sig avslöja alla skamliga hemligheter, lägger på ett kokett sätt ut egna villospår och ledtrådar. ”Man älskar inte längre sina insikter tillräckligt då man meddelar dem”: därför borde han ha kommit till nya insikter som han förtiger. Nietzsche antyder att han inte bara avslöjar all tidigare historias masker och förklädnader, utan att han också själv bär mask. Om alla djupa tankar, som han säger, älskar att förklä sig och därför måste rymma en hemlig lära, så måste även avslöjaren Nietzsche ha sin hemlighet. Kanske var den just detta: medvetenheten om att hans egen filosofi var ett helt näste av programmatiska självmotsägelser, och att den därför inte heller skulle tas på allvar eller förstås så som han själv uttryckte den.

Ingen tänkare ska tas på alltför stort allvar. Det är min fasta övertygelse. Som jag var inne på tidigare, bara möten ansikte mot ansikte leder till riktig och viktig förståelse för den andre. Och det är författarens ansvar att skriva på ett sätt som gör att man närmar sig och bjuder in läsaren, istället för att fjärma sig. Vill läsas så. Inte som en gravallvarlig, skitviktig forskare, utan som en oroad medmänniska som ställer sina vetenskapligt förvärvade kunskaper till det allmännas förfogande, att använda efter eget skön.

Alla har vi ett ansvar att avslöja. Att söka kunskap. Ett ansvar att dela med oss av kunskap, att inte äga kunskap. Men allt kan och går inte att förmedla. Det finns alltid sådant som förblir dunkelt. Problemet är om det dunkla förträngs eller döljs, sopas under mattan. Det dunkla sätter igång fantasin, är produktivt och skapar mening. Det dunkla är därigenom inget problem, det är illusionen av renhet och tron på att det högsta och finaste målet är klarhet, som är farlig. Den tron passiviserar, låser fast och skapar beroende. Sådan vetenskap ser ut att vara god, men gör ont.

Därför måste vi ta oss bortom gott och ont. Vi måste bryta oss loss från begäret efter sanning. Inget är, som sagt, allt blir. Gott och ont kan bara vara tillfälliga tillstånd. Därför är förmågan att avslöja bättre än all världens samlade kunskap. För förmågan att avslöja går aldrig att slå sig till ro med, den måste användas för att bli meningsfull. I rörelse, det är vad vetenskapen måste vara. Ständigt. Likt nomader sökande efter problem att med sin kompetens upplösa, för att sedan dra vidare. Kritiskt sökande, prövande. Tralau skriver,

På så sätt måste man också förstå Nietzsche som en man för vår tid. I de akademiska förlagens utgivning kommer allt starkare tendenser att historisera alla företeelser. Så skrivs sanningens naturhistoria, sjukdomens begreppshistoria, moralens socialhistoria – och det finns en sorts trendkänslig estetisk retning i den samtida kulturvetenskapliga forskningsindustrins förtjusning i titlar som handlar om något till synes beständigt och oföränderligt, som könet eller könen, vilket likväl skall förstås som historia, alltså som något som har förändrats radikalt. Kanske kan man säga att det är svårt att föreställa sig dessa utan inflytandet från Nietzsche.

Ju mer jag läser, desto tydligare blir det vilket inflytande Nietzsche har över mitt tänkande. Ändå har jag bara läst fragment av honom i original. Men jag förstår i och av arbetet med hans uttolkares och efterföljares texter att hans böcker är viktiga. En dag kommer jag att läsa honom. För jag förstår, med benägen hjälp av Tralau och Hans Ruin att det finns något viktigt att hämta där. Dock inget i positiv mening, något eget. Nietzsche formulerar ingen sanning om världen. Ruin menar,

att den teoretiska position som Nietzsche formulerar inte är det väsentliga i dennes lära. I stället bör man uppmärksamma det som Nietzsche faktiskt gör: han ifrågasätter våra egna fördomar och förståelse av världen. Och genom insikten om någots tillkomsthistoria, som exempelvis moralens eller vetenskapens ursprung, så skall vi också ifrågasätta den förståelse av moral eller vetenskap som vi själva tar för given. Läst på det sättet blir Nietzsche en inte alltför sorgfällig historiker som å ena sidan kan hjälpa oss att revidera synen på historien, och som å andra sidan just därigenom kan skapa en ny förståelse både av samtiden och av principiella problem. Förstår vi Nietzsche så, blir hans egna åtbörder, poser och insikter visserligen inte motsägelsefria, men däremot fruktbara för den som på ett mer grundläggande sätt vill förstå något.

Och vill jag, inte veta. Det är skillnad på att förstå och att äga kunskap. Förståelse är föränderlig, en rörelse. För att uppnå förståelse måste man följa med det man studerar. Man måste kasta sig ut i det flöde som skapar världen, som världen blir till i och genom. Tralau, igen.

”Det är”, heter det i en av de mest utmanande texterna i ”Bortom gott och ont”, ”inte mer än en moralisk fördom att sanningen är värdefullare än skenet; det är rentav världens sämst bevisade antagande”. Och detta blir det mest hygieniska för Nietzsche: att gå tillbaka till denna yttersta förutsättning och ifrågasätta också den.

Aldrig slå sig till ro. Ständigt på väg. Utmanande, ifrågasättande, respektfullt intresserad för den process genom vilken man själv, samhället och världen blir till. Det är vad jag vill och försöker gör inte bara i min vetenskapliga gärning. I rörelse vill jag vara, försöker jag vara. I ord, tanke och handling. Sökandes förståelse och nya erfarenheter. Det är varken ont eller gott. Det är mitt sätt att leva i enlighet med min övertygelse om vad som leder till, och vad som leder från, långsiktig hållbarhet. Och denna övertygelse hämtar inspiration och stöd från Nietzsche, det lär mig Tralau.

För den som till äventyrs tror att det bakom orden ”gott” och ”ont” finns något fast, något beständigt, har Nietzsche en annan och beskare lärdom att dela med sig av. De moraliska föreställningarna har nämligen en alldeles egen historia, och en historia som enligt Nietzsche ingen tidigare har förmått gräva i och avslöja. Och den historien om moralen är ingen uppbygglig sådan, det kan den förvissa sig om som läser det senast utkomna bandet i Symposions gedigna utgåva av Nietzsches Samlade skrifter (band 7, 352 s, i översättning av Lars Holger Holm respektive Peter Handberg och med efterord av Hans Ruin), vilket innehåller den utmanande, spänstiga och vanvettiga ”Bortom gott och ont” samt stridsskriften ”Till moralens genealogi”.

Från början, menar nämligen Nietzsche, fanns inte begreppen ”ond” och ”god”. Den ursprungliga moralen var härskarnas, de lyckades och lyckligas, och för dem var ”god” helt enkelt en självbeskrivning – men en egenskap vars motsats inte var ”ond” i vår mening, utan ”dålig” i meningen fattig, eländig, svag, usel. Moralens härkomst var därför väsentligen politisk: dess begreppsvärld uppstod ur ett samhälleligt maktförhållande. Nietzsche relativiserar alltså moralen, han ställer dess nuvarande form, som tas för given, mot något annorlunda, nämligen dess eget skandalösa ursprung.

Viljan till makt. Makten över kunskapen. Moral är inget, är varken ond eller god. Den som av och i rådande sammanhang har tilldelats makt och fördelar. Hen gör alltid gott, oavsett vad hen gör. Det goda följer makten som skuggan följer solen. Därför, säger jag det igen, är det äkta godhet vi vill ha måste vi ihärdigt bryta ut, bryta upp. Ständigt röra oss.

Vägval heter min avhandling. Den kom ut samma år som Tralau skrev om Nietzsche i Svenska Dagbladet. Hade ingen aning, då om att jag idag fortfarande skulle vara i rörelse, väljandes vägar. Granskande makten, kämpande för jämställdhet, mångfald och för en akademin värd namnet. Bryt upp, bryt upp.

Bara så kan vi uppnå hållbarhet. Tillsammans. Nakna, utan alla maktens attribut som kulturen reproducerar. Ansikte mot ansikte. Ödmjuka inför världens oöverblickbarhet.