Drar en lans för skönlitteraturens vara och värde

Länge läste jag ingen skönlitteratur alls, i princip. Sen började jag igen. Förra julen. Jag fick två böcker av Roberto Bolano. Och återupptäckte en dimension i livet som jag först då insåg hur mycket jag saknat. Visst kan välskriven vetenskap ha uppenbara litterära kvaliteter, men skönlitteratur är något annat. En som Johan Asplund, till exempel, vars språk bär läsaren genom resonemangen, har kvaliteter som går långt utanför texten. Men det som förmedlas är kunskap och det som beskrivs är tankar om något konkret. Skönlitteratur är något annat. Något jag saknat, men nu håller på återupptäcka.

Skönlitteratur, skön litteratur. Litteratur som inte har andra krav på sig än att vara skön. Där finns något att värna i ett samhälle som håller på att kasta allt överflöd över bord, som tanklöst och utan tvekan offrar allt i effektivitetens och nyttans namn. Rationalisering, effektivisering och användbarhet i all ära. Inget fel med det, i sig. Men som enda livsprincip är den tanken fullkomligt förödande. Den enda vägen, alla sådana anspråk, oavsett hur de ser ut, leder oundvikligen rakt in i enhetlighetens svarta hål. Monokulturer är sårbarhetskulturer. Livet, liksom allt annat, är aldrig ett. Livet är mångfald, komplexitet och överallt fler än ett, men färre än många. Alltid, oundvikligen. Det som ser bra ut på pappret, fungerar bara på pappret. Verkligheten överträffar och går alltid på tvärs mot alla kalkyler. Att vi inte kan veta, är det enda vi kan veta. Och det måste vi göra oss medvetna om och förhålla oss till, inte förneka.

Skönlitteratur finns och verkar inte bara i mellanrummet mellan det som är och det som kunde vara, den har också förmåga att förändra. Skönlitteratur kan inspirera till förändring, öppna upp nya tankerum och peka på möjligheter. Skönlitteratur adderar något till verkligheten. Världen skulle se helt annorlunda ut om inte skönlitteraturen fanns. Så, vi har alltså skönlitteraturen att tacka för mycket mer än vi tror.

Även den som aldrig läst en rad. Den som allra mest ihärdigt jagar effektiviseringsmöjligheter, den mest instrumentala teknokraten. Hen är delvis ett resultat av skönlitteratur. För verkligheten som går att iaktta, väga mäta och räkna på. Den är bara en aspekt av det som är. Lika viktigt är allt det där andra som inte går att se, mäta, väga, räkna på. Förutsättningen för allt som är finns där, i det virtuella. Det icke-materiella. Realiteten har en historia. Den kommer någonstans ifrån. Finns inte bara. Verkligheten som vi känner den är resultatet av föregående tillblivelser, av kamp om makt och den uppstår i mötet mellan det virtuella och det reella. Aktörers interaktion, ömsesidiga utbyten av information och erfarenhet är resultatet. Det som föreligger måste frambringas, bli till, för att kunna mätas, vägas och räknas på.

Svaret på frågan, varifrån? Ur vad blir världen och verkligheten till? Det är för det första en fråga alldeles för sällan ställd, för det andra en fråga som riktar uppmärksamheten mot något viktigt för världen och verkligheten. En fråga vi inte kommer undan. Någonstans ifrån, ur något, kommer allt. Och världen, verkligheten, allt, blir till i gränssnittet mellan det virtuella och det reella. Kultur är samtidigt, både det som är, och det som skulle kunna vara. Kultur är både, realitet och virtualitet, samtidigt. Processen av tillblivelse behöver båda, annars stannar den. Världens blivande behöver bränsle för att bli, bli och bli.

Skönlitteraturen verkar i det virtuella. Skönlitteraturen inspirerar och provocerar, testar förutsättningarna för förändring och utmanar, varat. Skönlitteraturen petar i variga sår. Tvingar sig på, bråkar och stör ordningen. Samtidigt förför och förvillar den. Kanske är det därför den tidvis motarbetats? Kanske är det därför som dess roll i samhället aldrig är självklar. Skönlitteraturen väcker känslor. Böcker har bränts. Böcker har lett till dödsdomar över dess författare. Från en obestämbar plats före, vid sidan av, under, över, bortom. Från det virtuellas oändliga myller av möjliga, alternativa tillblivelser påverkar skönlitteraturen verkligheten.

Nytta skulle kunna handla om det, om att erkänna och om att ge erkännande till det som faktiskt spelar roll för världens blivande. Ingen kan förneka att skönlitteratur spelar roll. Och ingen kan säga att böcker inte påverkar. Förnekar man det utgår man från en karta utan koppling till verkligheten. Och gör man det, ja vad spelar det då för roll vilken karta man använder? Om kartan ändå är en produkt av fantasi och önsketänkande, varför inte erkänna, acceptera och intressera sig på allvar och på riktigt för skönlitteraturen?

Jag är glad att jag återupptäckt den sidan av böckernas värld. Tacksam för att kunna berika mitt liv med virtuellt bränsle. Livet här och blir mer värt, om det betraktas genom det prisma som skönlitteraturen erbjuder.

Utan skönlitteratur finns inte världen som vi känner den. Skönlitteratur är en förutsättning för demokrati, säger Ulf Eriksson i dagens SvD. Och utan vetenskap om kultur förnekar mänskligheten sig själv något viktigt och fundamentalt! Betänk, besanna. Gör om gör rätt. Se världen i hela sin vidd.