Viljan att vara vid liv, och viljan till makt

Alltid lika spännande att stiga upp, i vetskap om att det finns en färsk morgontidning som väntar utanför dörren, och kaffe. Spännande att få ta del av ett genomtänkt, och reflekterat urval av nyheterna som ständigt sköljer över oss människor i dag. Vill inte veta allt. Kan inte veta allt. Måste ändå veta. Och jag föredrar att överlåta urvalet till en erfaren tidningsredaktion. En redaktion jag litar på, som också har förmågan att fördjupa, reflektera och se samband. Morgontidningen ger mig uppslag till ämnen att blogga om. Och jag vet inte när jag vaknar vad jag ska skriva om. Det är spännande. Det är en del av glädjen i att vara vid liv. Ett inslag i människoblivandet som jag är tacksam för.

Vem är jag? Var finns jaget lokaliserat? Hur förhåller sig jag, till du? Om det vill jag skriva. Här, och nu. Och om vad är en människa är värd. Återkommer till den frågan i slutet. Först vill jag peka på och rekommendera dagens Under Strecket, denna fantastiska institution i svenska medier. Respekt SvD, för att ni inte faller till föga för kulturens krav på lättsamhet och förenkling. Tack för att ni upprätthåller detta intellektuellt utmanande vattenhål. Idag handlar understreckaren om jaget, och om skammens roll för blivandet av människa.

Idag finns återigen tid. Tid att låta tankarna utvecklas. Tid att reflektera, över andras reflektioner. Tid att tänka högt om livet, eller närmare bestämt om viljan att vara vid liv. Som inte bara är ett human företeelse. Även djur, och en sådan sak som ett företag drivs av viljan att vara vid liv. Filosofen Spinoza talar om denna vilja, denna drivkraft att fortsätta vara i varandet, i termer av Conatus. Han är emellertid inte ensam om att tänka i dessa termer. Ingen är någonsin ensam om att tänka något. Ingen tanke är unik, vilket är mitt argument för att iaktta försiktighet avseende upphovsrätt. För det kan utgöra ett högst problematiskt hinder för tänkandet, som ingen har någon nytta av. Det kan illustreras av följande citat från artikeln om Conatus på Wikipedia:

Arthur Schopenhauer (1788–1860) utvecklade en filosofi som, på samma gång som den inte nödvändigtvis är härledd från Spinoza, icke desto mindre innehåller en princip anmärkningsvärt likartad den för Spinozas conatus. Den här principen, Wille zum Leben (vilja att leva), beskrev en specifik företeelse hos en organisms självbevarande instinkt.[57] Schopenhauer modifierade emellertid det här, genom att framkasta att ”viljan att leva” inte har begränsad varaktighet. Istället är det så att ”viljan vill fullständigt och i all tid”, över generationer.[58] Friedrich Nietzsche (1844–1900), en tidig lärjunge till Schopenhauer, utvecklade en något annorlunda princip som framkommer ur avvisandet av Schopenhauers ”vilja att leva” och andra uppfattningar om självbevarelse. Han kallade sin variant Wille zur Macht (viljan till makt).[59] Nietzsche förnekade Spinozas conatusprincip, påstående att om den vore sann, skulle den efter vad som uppgivits föredra ett stillastående universum. Han ansåg att ”motsatsen är sann”; varje organism strävar till att inte bara framhärda, utan även till att ”bli mer” än den är och göra sin kreativa styrka gällande.[60]

Tänkande är ett ständigt givande och tagande, ett samtal. Ett samtal som drivs framåt av viljan att veta, som i sig kan sägas vara ett uttryck för conatus. Viljan att veta vill också vara vid liv. Och jaget kan förstås som ett slags förkroppsligande av denna vilja. Förstår man det kan man närma sig jaget med lite andra ögon, vilket öppnar upp för en annan förståelse för jag, du, liv och meningen med allt.

Om det, allt, livet, jag och du, kan ingen veta. Om det kan vi bara, tillsammans reflektera. Det är vad viljan att vara vid liv handlar för mig. Bloggande är ett sätt att reflektera. Och idag fångades min uppmärksamhet av Elisabeth Hjorts tankar (i en artikel vars titel är: "Konsten att gömma sig för sig själv") som fyller helsidan i SvD som sedan 1918 kallas Under Strecket. Läser där att.

Den andre ifrågasätter min frihet, min tro att mitt jag tillhör mig. Ja, att jag över huvud taget har ett jag innan den Andre. Betydelsen av den absolut Andre i Levinas fenomenologi kan inte underskattas, men lätt missförstås. Att upprätthålla skillnaden mellan det Samma och det Andra är att vägra dialektiken, vägra en relation där det andra definieras av mig. Det är detta som får återverkningar på hans inställning till poesin och till religionen, ett strängt avståndstagande från att delta, uppgå i det sakrala. Han tycks här företräda en radikalt negativ teologi, en Gud totalt Annan, för människan o-igenkännelig.

Levinas filosofi har använts för att försvara en litteratur som undviker identifikationens totalitaritet, som genom att vägra gå in under det sociala/politiska samhällsspråket skapar en marginal för motstånd.

Detta jag, som förvägrar sig själv rätten att definiera den andre, är ett jag som jag (Eddy Nehls) respekterar. Det är en jagförståelse som är värd att undersökas och kanske också upphöjas till allmän maxim. Ett jag som förstår att det krävs ett du, för att kunna fortsätta vara vid liv. Ett jag som ser på sig själv som resultatet av en tillblivelseprocess som inte bara handlar om mig. Ett samtal, kanske? Jag blir jag i samtal med andra, i och genom interaktion med världen. Så vill jag se på mig. Hjort skriver vidare, om motståndet som finns i Levinas filosofi.

Alteriteten, främlingskapet, är ett test. Så viktig, central i vår tid, där det icke- begripliga, andra på nytt brännmärks i Europa. Det går inte att överskatta skillnadens betydelse. Samtidigt gäller det att vara uppmärksam på vad som kan rymmas i föreställningen om ett motspråk. En revolutionär tanke vars våldsamhet visserligen kan sparka mot hegemonin, men som kanske också skapar sin egen hegemoni?

Tänker här på kulturvetenskapen. På vikten av motstånd och alternativa, ögonöppnande läsningar av och förståelsen för samhället, verkligheten, livet. Motstånd är nödvändigt, för att bryta upp de kluster som oundvikligen bildas av den vilja till makt som Nietzsche identifierat. Motstånd, att bjuda motstånd är ett ansvar som alla har. Om man vill vara med och förändra. Men även motståndet har en vilja att vara vid liv, en vilja till makt. Motstånd uppfattas lätt som rätt motstånd, och då är det inte ett motstånd längre. Då är det en politik i eget namn. Därför måste studier av kultur ständig vara i opposition, även mot sig själv.

Det är vad kulturstudier handlar om för mig. Om skillnad, om reproduktion av skillnad, om att göra skillnad. Inte om att driva en egen politik. Jag vill även som kulturvetare identifieras av andra, i samtal med andra. Bara så kan riktig, viktig kunskap, skapas. Och inspiration i det arbetet kan hämtas från Birgitta Trotzig, uppenbarligen:

Birgitta Trotzig är en författare som gör något stort av Levinas filosofi. Hon är också en sträng författare. Allra strängast är hon mot jaget. I ”Ett landskap. Dagbok –Fragment 54–58” skriver hon: ”Allt jag lever är: inför ditt ansikte. Ingenting annat är. Gör mig fattig. Beröva mig. Jag. Förrädaren. Jag som säger: jag Förrädaren. Gör mig fattig – icke-jag. Beröva mig. Bevara mig i fattigdom.”

Hennes upprepade lovtal till avsiktslösheten går att läsa som ett sätt att låta jaget stå tillbaka. En icke-missionerande position, medveten om jagets förrädiska struktur. Det är en stark skam, en stränghet, men också en förutsättning för nåden.

Kulturvetenskap, som en "icke-missionerande position, medveten om jagets förrädiska struktur", det är vad jag vill vara del av. Där finns möjligheter att balansera min och allt annats vilja att vara vid liv. Möjlighet att göra motstånd mot, samtidigt som man själv inte bejakar, världens inneboende vilja till makt. En naken vetenskap, för att knyta an till Levinas:

I ett tidigt verk, ”De l’évasion”, menar han att skammen har att göra med omöjligheten att fly ifrån jaget. Den nakna existensen är att inte kunna gömma sig, för sig själv. Som sådan blir skammen identitetskonstituerande, ett jag formas, etableras som subjekt. När Adam och Eva konfronteras i kvällsvinden är det inte för de yttre händelserna och handlingarnas skull. Nakenheten innebär ett djupt ansvar för mig själv, en närvaro av mig själv som jag inte kan fly. Så tycks skammen vara förbunden med att ha ett liv, att vara vid liv.

Skammen, denna oundvikliga konsekvens av människans kollektiva blivande. Skam är priset man får betala för att vara vid liv. Och nu har det blivit dags att ta tag i frågan om vad en människa är värd. Eriksson chefen, Hans Vestberg, fick 20 miljoner i lön och bonus förra året. Och i pappersupplagan av SvD läser jag om dollarregn över Wall Street, om Vikram Pandit som leder Citigroup, som fick 370 miljoner kronor. Är de så mycket mer värda än alla oss andra?

Vägrar erkänna att någon skulle kunna vara så mycket mer värd än jag. Alla människor blir till tillsammans, och alla är resultatet av samma tillblivelseprocess. Människan är ett resultat av livets vilja att vara vid liv. Var finns skammen hos dessa ledare? Hur ser de på sig själva, och på sitt värde? Hur argumenterar de? Skulle vilja samtala om det med dem. Kanske i en bastu, nakna. För nakenheten gör det svårt att hämta stöd i alla de maktens attribut som ledarna annars kan luta sig mot. Nakenheten gör det påtagligt hur sårbara vi människor är, så fort vi ställs inför oss själva. Ensamma är vi inget. Alltså kan ingen vara värd så mycket mer än någon annan! Ingen! Det som gör att Ledarna kan ta ut dessa löner har med företagets vilja till makt. Deras makt växer sig stark ju fler som kollar samman sin vilja att vara vid liv med företaget. Och den som lyckas ta sig till toppen av den pyramiden få så klart pengar som står i relation till företagets sammanlagda tillgångar.

Skam är inte skamligt. Skam leder till solidaritet och ökar medvetenheten om att jag blir jag, tillsammans med du. Ledarna borde ställas mot väggen mer, oftare. De borde läras veta hut. Skämmes, den som tar emot så mycket pengar. För ingen är värd så mycket mer. Varför ska vi andra lita på någon som vill fjärma sig från oss och samhället, på vår kollektiva bekostnad dessutom? Varför ska vi vara med och göda deras vilja till makt? Bryt upp, bryt upp, oändligt är vårt äventyr, skrev Karin Boye.

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr

Tillsammans, i och genom motstånd, i rörelse. Där blir jag till, och du. Det är vad kulturvetenskap handlar om, för mig. Vetenskap och kultur, kultur och vetenskap. Där landar jag och med den tanken tar jag bloggposten i hamn. Punkt sätter jag dock inte. Detta är inte slutet på en tanke, det är början på nästa, och nästa, och nästa.