Ska utbildning ge jobb, eller ska jobben ges till dem med utbildning?

Utbildningar som ger jobb. Det erbjuder snart sagt alla högskolor i reklamen som inför årets ansökningsomgång trummas ut. Och det är väl bra. Utbildningar som inte ger jobb vill ingen ha. Utbildning som leder ut i arbetslöshet. Förkastligt, för både samhället och den enskilde. Så klart. Enkel mattematik. Läs en utbildning som ger anställning. Bli lycklig. På pappret ser det enkelt och självklart ut. Men är det så enkelt? Är det långsiktigt hållbart, att lägga ansvaret för studenternas anställningsbarhet på högskolorna och universiteten?

Vem, eller vilka krafter är det som styr utvecklingen i denna riktning? Hur gick det till när, och på vems initiativ omvandlades utbildningsväsendet till företagens leverantör av kompetens och gratis utbildning? Det är frågor utan tydliga svar. Viktiga, högaktuella frågor (tdingarna skriver om det, ofta. Som här, och här). Frågor som rör framtiden. Frågor som handlar om vilket samhälle vi ska bygga. Ska vi bygga ett samhälle tillsammans, eller ska samhället underställas näringslivets krav? Tendensen är tydlig. Marknadstänkandet sprider sig. Svenskt näringsliv vill att studenterna ska känna oro inför framtiden, så att de väljer utbildningar som passar ihop med näringslivets kortsiktiga behov. Och högskolorna och universiteten skall anpassa utbudet efter rådande konjunktur. Det är problematiskt. Rakningtänkandet lärosätena implementeras, uppifrån. Men vad mäter rankingen egentligen? Läser följande i DN ...

En annan mycket tydlig slutsats av rankningen är att andelen förstagenerationsstudenter, studenter med utländsk bakgrund och kurser med jämn könsfördelning går på tvärs med högskolans eller universitetets totalplacering.

Handelshögskolan i Stockholm toppar totalrankningen, men kniper en föga hedervärd jumboplacering vad gäller rekryteringen från hem utan studietradition. Över lag har universiteten med många långa utbildningar en snävare social rekrytering.

Låt mig börja med att jag är djupt involverad i Högskolan Västs arbetsintegrerade lärande, som ligger i linje med tanken om trippel helix, eller kunskapstriangeln som det heter idag. Jag tror att både utbildningsväsendet och arbetslivet har mycket att vinna på att närma sig varandra. Och det finns inte ett sätt att tolka och arbeta med konceptet. Den väg jag arbetar med att undersöka förutsättningarna för handlar om att betona ömsesidigheten och utbytet av kunskap. Jag är övertygad om att högskolan har lika mycket att lära av arbetslivet som arbetslivet av högskolan. Men om högskolan degraderas till ett slags underleverantör av beställd kunskap och kompetens, då handlar det inte längre om utbyte, ömsesidighet och gemensam produktion av kunskap. Frågan är om det ens handlar om kunskap?

En berättigad fråga att ställa till företagen är: Varför uppskattar och värdesätter ni inte den kunskap som finns? Varför anställer ni bara människor med smalt företagsanpassad kunskap och kompetens? Varför klagas det på högskolorna, för att de inte levererar? Och varför undgår företagen, konsekvent kritik för sitt agerande? Vill vi verkligen ha ett samhälle som styrs av kortsiktigt, vinstmaximerande (för vinstmaximeringens skull), bonusjagande, känslokalla företagsledare som vägrar ta något som helst ansvar för något annan än det egna företagets vinst? Får vi ett långsiktigt hållbart samhälle då? Jag är skeptisk.

Det är olyckligt att utvecklingen rör sig i denna riktning. Jag skulle vilja se mycket mer av samverkan kring ömsesidiga problem. Högskolan, forskningen och företagen tillsammans, i regionen där man verkar. För regionen och samhällets bästa. Så kan man tolka uppdraget från politikerna om ökad samverkan mellan utbildning, forskning och arbetslivet. Tyvärr tolkas det så gott som uteslutande i linje med företagens behov. Det vore inget problem, om det inte vore för företagens tendens att uppföra sig som gökungar. Ständigt på jakt efter profit, för profitens skull. Återinvesteringar ska någon annan stå för, liksom kompetensförsörjningen och alla andra kostnader som går att lägga på någon annan. Vinsten går till och ansvaret riktas mot, aktieägarna. Exklusivt.

Anpassar sig samhället. Om vi lägger oss platt för kraven, riskerar vi att på kort sikt föröda generationers arbete och möda. Till ingen annan nytta än företagens ägare och ledning. Samhället. Vart tog omsorgen om samhället, om jorden, klimatet och medborgarna vägen? Är det ingen längre som identifierar sig som medborgare? Är det så många som känner sig kallade att leda? Betänk att få äro utvalda. Så har det alltid varit. Inget talar för att det förändrats, att eliten skulle kunna öka. Eliten är per definition en liten exklusiv skara män(niskor). Så kommer det att vara även i framtiden. Vem tjänar på att samhället anpassa efter de ledande skiktens nyckfulla behov och egoistiska önskningar?

Varför uppskattar inte företagen forskningen som bedrivs? Varför anses det vara bättre att företagen bestämmer för forskarna följer, och inte tvärt om? Det borde utbildningsdebatten handla om, oftare och tydligare!