Ännu en internationell dag där makt konsolideras, i vardagen

Internationella kvinnodagen var det igår. Valde att inte uppmärksamma den på något sätt. Det var så många andra som gjorde det, och som var noga med att de gjorde just det. Uppmärksammade den internationella kvinnodagen. Idag är det vardag igen. Idag är allt som vanligt. Idag är maktförhållandet mellan könen återställt. Normerna, de osynliga regler som styr livet för oss alla, finns och verkar därför igen, som vanligt. Igår slogs man om att få visa hur bra man är, och på att få uppmärksamma kvinnor. Hur ser det ut idag, och alla andra dagar? Det är det viktiga. Här, i vardagen, skapas och upprätthålls maktordningarna som resulterar i det som idag kallas för diskriminering, men tidigare och på vissa platser fortfarande kallas, guds ordning eller vardag.

Ingen orkar hålla uppmärksamheten uppe speciellt länge på en typ av problem, och det finns ju så många problem att fokusera på, så många behjärtansvärda missförhållanden att beakta och kämpa för. Orka. Förstår att man reagerar så. Men vill man verkligen arbeta för förändring, varaktig förändring av förhållandena som leder till diskriminering. Då kan man aldrig slå sig till ro. Kampen för ett bättre samhälle pågår ständigt, överallt. Men inte på mediernas debattforum, inte i riksdagen, inte i styrelserummen eller där man vanligtvis tror att makten finns. Kampen pågår vid kaffeautomaterna i fikarummen, vid köksborden, på Facebook, i biosalonger på den vita duken eller i DVD-uthyrningshyllan, hos Skavlan och så vidare, och så vidare. I vardagen, överallt, alltid. Det är den enskilt viktigaste insikten som jag har fått under mina år i akademin. Att makt är konsekvensen av allt det vi tar för givet, i vardagen.

Makt är resultatet av handling. Makt uppstår i relationer. Makt är inget någon har. Makt är ett resultat, det är själva utfallet av summan av allt det som kan sägas göra skillnad i varje givet sammanhang. Makt är inget i sig. Otroligt viktig insikt, om det är verklig förändring man vill åt. För den insikten leder till att uppmärksamheten riktas mot det som verkligen betyder något. Insikten om att det är i vardagen, här och nu, som makt skapas. Långsamt, utan dramatiska brott och uppenbara konsekvenser. Det är däri som maktens makt ligger. Det faktum att makten är ett allestädes närvarande, men osynligt inslag, i alla människors vardag, ger makten dess makt.

Makten är vad som får det som blir att bli på just det sätt. Allt kan därför bli ett verktyg för makten. Och jag menar verkligen ALLT! Människor, så klart. Men även ting, tankar och olika former av teknologier. Allt som gör skillnad, precis allt, påverkar utfallet av världens, samhällets och kulturens blivande. Alltså finns makten överallt. Men det är inte så vi tänker, till vardags. Därför letar vi efter makten på fel ställen. Detta den viktigaste insikten, leder till den största pedagogiska utmaningen. Hur sprider man denna syn?

För att kunna arbeta för verklig, varaktig förändring är det av avgörande betydelse att man riktar sin handlingskraft och sina insatser mot sådant som faktiskt får önskvärda konsekvenser. Här finns ett uppenbart moment 22. För när man gör det, när man lanserar kampanjer eller pekar på sådant som faktiskt gå att göra. Då förlöjligas man. Man riskerar att bli utskrattad, hånad. Och det leder så klart inte till någon förändring. Paradoxalt nog leder alltså internationella kvinnodagen, stort uppslagna kampanjer mot trafficking eller andra liknande gravallvarliga och viktiga insatser till att fokus riktas bort från grundproblemet. Vi jobbar med symptomen, inte med med orsaken.

Ett talande exempel på hur denna tanke kan se ut, och på hur den tar sig uttryck, i vardagen, är Daniel Perssons Ledare i dagens SvD. Den avslutas på följande sätt,

Det här är ett axplock, men det väcker ändå känslan att vi har kommit långt med jämställdheten i vårt land, oavsett om man jämför med tiden då kvinnor inte tilläts rösta eller med den stora bestörtningen över den första kvinnliga uppläsaren av TT:s nyheter i radio 1938. På många andra håll i världen ser det väldigt annorlunda ut.

Där kan livet rent ut sagt vara ett helvete och ofta är det kvinnorna som lider mest.

I exempelvis Kongo används våldtäkt som vapen i de blodiga striderna. I nordöstra Afrika utsätts en överväldigande majoritet av alla flickor för könsstympning. En av världens mest lönsamma verksamheter är i dag människohandeln som främst drabbar kvinnor och barn som luras eller tvingas till liv av sexuellt slaveri eller obetalt arbete.

I Sverige är ett stort antal unga människor rädda för sina egna familjer på grund av vem de älskar.

Det är frågor värda politikernas engagemang, till skillnad från de låtsasfrågor om ett nytt pronomen och tjejlego som har präglat veckorna inför kvinnodagen.

Det finns konsekvenser, och så finns det konsekvenser. Och konsekvenser skall, liksom allt annat rangordnas. Då, med stöd och utgångspunkt i denna vanliga uppfattning, framställs hen-debatter, genuspedagogik, Legolanseringar och Gudrun Schymans tal om att alla män är Talibaner som löjliga, oviktiga och föraktade. Sådana åtgärder, menar man (och det är fler än män än kvinnor som menar detta), är i bästa fall triviala, men alltid meningslösa. Ställt i relation till hur det kan vara, och till hur det ser ut på andra håll i världen, ja då har vi det så klart bra. Och att kritisera Lego förhindrar självklart ingen våldtäkt.

Men om man bara koncentrerar sig på det som är spektakulärt, och om man bara jämför sig med dem som har det sämre. Då förhindrar man förändring, i riktning ökad jämställdhet och mångfalt. Genom att mäta, värdera och kritisera är man med om att upprätthålla det rådande. Man förhindrar förändring.

Det är i vardagen som makten formerar sig och det är i det vi tar för givet som den hämtar stöd. Daniel Persson visar med all önskvärd tydlighet på att den internationella kvinnodagen är över, att vardagen är här. Och det är i denna vardag som förutsättningarna för våld och andra ytterligheter skapas. Lego har med människohandel att göra, precis som dina och mina tankar och samtal om hur det ska gå i helgens final i Melodifestivalen. Jag skriver alltså inte detta för att kritisera Daniel Persson. Vill inte debattera. Tror inte på debatt och konformation. Och jag sitter absolut inte inne med lösningen. Jag gillar dock Hanne Kjölers fråga i DN: Vad kostar en man?

Lösningen på de problem som internationella kvinnodagen är tänkt att uppmärksamma finns i samtliga dagar på året, i allt det vi gör och tar för givet. Det är i och genom vardagen som makten skapas och verkar. Inte där vi tror, utan där vi minst anar det.

Detta visar kulturvetenskaplig forskning. För detta påstående finns ovedersäglig evidens. Det är ett faktum, men det går inte att bevisa med hjälp av vedertagna vetenskapliga metoder. Det går inte att göra det troligt med hjälp av sådan forskning som leder till nobelpris, sådan forskning som det satsas på. Ovanstående kunskaper är resultatet av ett annat vetenskapligt arbete. Ett vetenskapligt arbete som inte strävar efter att bli bäst eller erhålla det största forskningsanslaget. Ett vetenskapligt arbete som pågår jämt, överallt, i vardagen. Ett vetenskapligt arbete som följer problemen, inte makten.

Vad vill vi egentligen? Och hur uppnår vi jämlikhet, mångfald och långsiktig hållbarhet? Det är mina forskningsfrågor. Och resultatet av mitt vetenskapliga arbete presenteras här, löpande. Det är emellertid inte det viktiga, vad forskningen säger. Forskning visar istället att det är vad vi gör och tänker i vardagen som spelar roll.

Där finns makten. Överallt, alltid!