Svart kaffe, motivation och habitus

Har varit lite krasslig här några dagar. Kämpar mot ett virus som ligger på lur, djupt inne i min kropp och som pockar på uppmärksamhet, rätt som det är. Har därför inte kunnat röra på mig som jag är van vid. Och det påverkar tänkandet. Märker det. Tänka för mig är inte bara intimt förknippat med skrivande, rörelse är nästan lika viktigt. Kroppen behöver röra på sig för att hjärnan skall fungera, och hjärnan måste fungera för att man ska kunna röra sig. Var det ena börjar och det andra slutar. Vad som är ren kropp, och vad som är ren tanke, det är omöjligt att svara på. För det finns ingen absolut gräns. Det varierar. 

För att övervinna hindren som ständig finns där och som sätter käppar i hjulet för fysisk aktivitet krävs motivation. Tänkte vidare på det här, under den promenad jag dristade mig till även om jag inte är riktigt frisk. Tog det dock lugnt, och tänkt på det jag skrev i förra bloggposten. Motivation. Yttre och inre. I lurarna hade jag ett gammalt Filosofiska rummet, om att leva med de stora filosofiska mästarna. Det var ett samtal mellan Karin Johannisson, Ronny Ambjörnsson och Gunnar Fredriksson. Samtalet tangerade ämnet motivation, för man talade om vad som varit drivkraften i deras arbete. Ingen av dem talade om akademiska titlar, citeringsindex, publikationer eller storleken på erhållna forskningsanslag. Alla exempel på yttre motivation. Deltagarna i samtalet talade genomgående om inre motivation, även man inte nämnde dessa termer. Därför finns anledning att återvända till debattartikeln på Brännpunkt.

En person som drivs av intern motivation ägnar sig åt en aktivitet för att hon finner den stimulerande eller rolig. Intern motivation kommer till uttryck i spontana lekar, i lusten att upptäcka nya saker och i sökandet efter utmaningar. En person som drivs av extern motivation engagerar sig i en aktivitet för att den leder till något som inte hör till själva aktiviteten, till exempel erbjudanden om en framtida karriär eller föräldrars löften om belöningar för goda studieresultat.

Håkan Salwén menar att det finns ett brett stöd i olika typer av forskning för detta. Det är alltså värt att reflektera över. Vad driver mig, funderade jag på. Där ute i det mulna med ändå tydligt vårlika vädret, i skogen. En viktig drivkraft för att fortsätta arbeta med det jag gör är att jag kan ta promenader när det passar, att det finns den möjligheten. En annan är att jag på arbetstid kan ta mig en kopp kaffe, och bara sätta mig ner och reflektera. Att jag kan blogga, när det passar mig och om precis vad jag vill. Mitt arbete ger mig dessa möjligheter. Och det är motiverande. Lönen är sekundär, om än välkommen.

Inre motivation är vad som driver mig, enbart. Utmaningen i att ställas inför ett komplext filosofiskt problem, det ger energi och får mig att anstränga mig ytterligare. Mer än jag behöver för att uppbära lön. Lönen går det möjligt för mig att fortsätta, men den i sig ger inga incitament att göra det där lilla extra som krävs för att klara det svåra. Lösa de viktiga problemen.

Systemet vill emellertid att jag ska drivas av helt andra motiv, än kunskapssökande. Systemet som akademin organiserats kring utgår, även om det inte finns några vetenskapliga belägg för det, att jag drivs av äregirighet och en önskan att förmera kapital. För det som räknas om man vill göra karriär, vilket inte är ett val utan ett absolut krav, är publikationer i internationella referee-granskade tidskrifter, erhålla forskningsmedel och citeringar. Punkt! Allt annat; författande av böcker, samverkan med det omgivande samhället, bloggande och undervisning, är sekundärt.

Bara yttre motivation räknas. Inre motivation motarbetas. Varför, kan man sannerligen undra? Jag menar, det är ju en akademi vi talar om. Vetenskapens högborg, samhällets finrum. Kunskapens källa. Den plats varifrån visheten emanerar. Ändå anammar man kontraproduktiva ledningsprinciper?! Det handlar inte om ondska, även om det är så det känns när man drabbas av oförstående för att man söker sig fram längs alternativa vägar. Det handlar om ett kulturellt behov av och fixering vid mätbarhet. Bara det som går att mäta, räkna och utvärdera premieras. Därför skapas belöningssystem som gynnar yttre motivation. Mot bättre vetande, vilket Salwén visar.

Det finns en omfattande forskning om vad som motiverar barn, ungdomar och vuxna inom utbildningsväsendet. Den visar bland annat att den interna motivationen har en mycket större betydelse än den externa när det handlar om att motivera människor att påbörja, genomföra och slutföra olika utbildningsuppgifter. Forskningen visar dessutom att det är oklokt att använda sig av externa belöningar.

Dags att återvända till gränsen mellan biologi och kultur, relationen mellan ande och natur. Tanke och kropp. Gillar Pierre Bourdieus begrepp habitus, som jag tycker är ett underutnyttjat begrepp inom dagens forskning och i samhällsdebatten. Habitus kan enkelt definieras som förkroppsligad kultur. Det är kulturens kroppsliga uttryck. Kroppen utgör gränssnittet mellan jag och världen. Kroppar som kommunicerar med andra kroppar, det är vad som ger upphov till kultur. Och kroppar drivs av motivation, annars skulle ingen ta sig upp ur sängen och ut i världen. Utan motivation stannar allt. Den kan som sagt komma inifrån, i form av rena fysiska behov. Hunger, trygghet, sömn och så vidare. Eller från det kulturella sammanhang man finns och verkar inom, exempelvis respekt, skratt och uppskattning. Motivation kan även komma inifrån, i form av sökandet efter känslan av välbehag som lösaningen av ett svårt problem ger. Eftersom gränsen mellan kropp och kultur, och mellan inre och yttre är svår att dra kan motivation driva på eller motarbeta sig själv, beroende på hur det ser ut i det aktuella fallet. Salwén, igen:

Anta att en student är internt motiverad att lösa ett komplicerat matematiskt problem. Enligt en teori hänger denna motivation intimt samman med att studenten förstår vad som krävs av henne för att finna en korrekt lösning på problemet och att hon stimuleras av utmanande matematiska problem. Teorin säger också att det som förstärker hennes känsla av att själv behärska en aktivitet förstärker den interna motivationen och att det som försvagar den känslan medför att hennes interna motivation försvagas. Med utgångspunkt från denna teori ger forskarna en tämligen enkel förklaring till varför yttre belöningar kopplade till utmanande utbildningsaktiviteter urholkar den interna motivationen.

Yttre belöningar urholkar nämligen känslan av att själv kontrollera eller behärska planerandet, påbörjandet och genomförandet av aktiviteten. Studenten får en känsla av att vara styrd av andra och hennes fokus flyttas från aktiviteten till den yttre belöning som nu är kopplad till aktiviteten. Hon genomför aktiviteten för belöningens skull, inte primärt för att hon själv behärskar den och finner den utmanande, intressant eller rolig.

Så länge jag kan finna utrymme för och utlopp för min inre motivation kommer jag att orka vara kvar i den akademiska världen. Men det blir svårare och svårare för varje år som går, att hitta tid och möjlighet till det som verkligen driver mig. Och att av systemet tvingas sträva efter yttre och av andra definierade bevis på intellektuell förmåga och akademisk excellens främjar inte den motivation som driver mig att söka kunskap. Tvärt om. Jag gör karriär för att jag tvingas till det av systemet, inte för att jag vill. Belöningen jag får är möjligheten att följa min inre motivation.

Utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv ser det ut som man har kontroll och som om det är kostnadseffektivt och bra. Men ser man på det med vetenskapliga ögon urholkas själva kunskapsbasen och för varje dag som går blir det svårare och svårare att skapa ny kunskap, för den premieras inte av systemet. Eftersom ny kunskap inte kan mätas, det kan bara gammal kunskap. Och eftersom det är en fördel att kunna hitta något gott i den yttre motivationen får vi på sikt allt fler forskare som räknar publikationer och citeringar och som mäter storleken på erhållna forskningsanslag med likasinnade.

Ytterligare ett exempel på hur man med öppna ögon, välinformerade går rakryggade mot undergången. Om man ska hårdra och extrapolera. Och det tycker jag att man ska i det här fallet. För jag både kan, vill och är beredd att lägga ner ansenlig tid på att forska och ta fram ny och viktig användbar kunskap som kan användas för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Men jag hindras att använda min fulla potential till detta, av rådande system som hindrar och motarbetar odlandet av den motivation som driver mig.