Om bristen på skam, och dess konsekvenser

Kan inte släppa tankarna som väcktes under arbetet med förra bloggposten. Kan inte frigöra mig från skammen, framförallt inte från avsaknaden av skam i dagens samhälle. Har varit inne på detta tidigare, i en post om Jantelagen. Där försökte jag se positivt på den förhatliga missunnsamheten som Jantelagen brukar förknippas med. Jag ville se jantes potential, inte bara dess negativa sidor. För det finns potential i både skam och motståndet mot förhävelse. Och det handlar inte, i alla fall inte när jag reflekterar kring det, om en önskan om att alla ska vara lika. Absolut inte, det handlar om strävan efter att finna verktyg för att balansera världens inneboende vilja till makt. Den makt som vibrerar likt ett slags bordunton i och genom kulturen, och som, när den kopplas samman med individens vilja att vara vid liv, (allt för) lätt växer sig allt för stark, på andras bekostnad.

Skam har samma funktion som jante, och kanske att den är lättare att ta till sig. Återvänder därför till Elisabeth Hjorts tankar i dagens Under Strecket:

Så tycks skammen vara förbunden med att ha ett liv, att vara vid liv. Aldrig blir det så explicit som när den överlevandes skam tematiseras. Primo Levi skriver om den skamkänsla vittnet finner sig i då det ska försöka vittna för Förintelsens egentliga vittnen. Hans bok gäller själva existensen: ”Är detta en människa?”. Skammen som utvecklas samtidigt som självuppfattningen, den är platsen där frågan om identiteten ställs. Inte bara som naken kropp, utan framför allt som ansiktet som sänks, rodnar. Att känna rodnaden komma och veta hur den ser ut i mitt ansikte.

I Levinas senare verk är det tydligt att skammen inför den Andre är bestämd av det som inte är jag, fenomenologiskt en erfarenhet av min närvaro inför främlingen. Som sådan är den alltid riktad mot den Andres ansikte. Levinas syn på skam bör ses i ljuset av hans syn på frihet. Jag åtrår den andre i min skam, och min frihet avslöjas som våldsam. Skammen är verksam som begränsning av jagets våldsamma utbredning.

Min närvaro inför främlingen, som riktas mot den andres ansikte. Tänk vidare. När möter vi varandra, ansikte mot ansikte idag? När konfronteras jag med du? Är det inte så att vi mer och mer fjärmar oss från varandra? Är det inte så att vi bygger ett samhälle där vi allt mer umgås med likasinnade? Dagens samhälle är differentierat, och därigenom fjärmar vi oss för varandra. Städarna kommer när vi gått och går innan vi kommer. Tillverkningen av det vi behöver för att fungera som människor i det moderna samhället utförs av ansiktslösa andra, som lever under förhållanden som är oss främmande. Härigenom minskar möjligheten att känna skam. Och det i sin tur gör att vi kan fortsätta på den inslagna vägen. Bygga än högre murar, förfina vårt umgänge och rensa i kontaktnätet. Bara umgås med dem som är som vi. Jag, jag, jag, jag. Inga du.

Befrielsen från skam och avskaffandet av jante. Det känns skönt, inledningsvis. Men som ett brev på posten (sic) tvingas vi hantera konsekvenserna av detta. Och det är varken skönt eller befriande. Snarare klaustrofobiskt och kvävande. Friheten, den vi alla åtrår, är våldsam. Det ser vi, i ansiktet på och tankarna hos dem som lyckats bryta sig loss från jantes grepp, hos dem som inte känner någon skam. För dem är det fullkomligt naturligt att kräva miljoner i lön, bara för att komma till jobbet. Den som fjärmat sig från den andres ansikte kan utan hinder kräva vilken lön som helst. Någon annan betalar, någon annanstans. Och jaget breder ut sig. Utan jante, utan skam finns inga hinder för jagets vilja att vara vid liv, eller för livets vilja till makt. Är det något vi kan leva med? Om vi ärligt ser varandra i ögonen, kan vi försvara alla våra krav och önskningar då? Om vi tvingas jämföra oss med den andre, och inte bara med dem vi känner och umgås med. Kan vi göra det utan att känna skam? Knappast, inte vi som lever i västvärlden i alla fall.

Levinas skriver om ett skuldlöst ansvar och ett ansvar som utgår från en skuld, i syfte att komma bortom lagspråket. Den andre ifrågasätter min frihet, min tro att mitt jag tillhör mig. Ja, att jag över huvud taget har ett jag innan den Andre. Betydelsen av den absolut Andre i Levinas fenomenologi kan inte underskattas, men lätt missförstås. Att upprätthålla skillnaden mellan det Samma och det Andra är att vägra dialektiken, vägra en relation där det andra definieras av mig. Det är detta som får återverkningar på hans inställning till poesin och till religionen, ett strängt avståndstagande från att delta, uppgå i det sakrala. Han tycks här företräda en radikalt negativ teologi, en Gud totalt Annan, för människan o-igenkännelig.

Orden är Elisabeth Hjorts, som inspirerats av Levinas. Och jag tänker vidare med hjälp av båda. Erkänner mitt beroende av de andra. Vägrar tro att jag har ett jag före någon annan, att jag är mig själv nog. Den andres ifrågasättande av min frihet, vilket är ett sätt att se på jante, kan ses som min garant mot mig själv. Jantelagen är ytterst skapad för att skydda jaget mot sin egen inneboende kraft. Genom att förvägra mig själv rätten att definiera andra, uppnår jag balans inte bara i mitt liv utan även i relationen till alla andra.

Genom att erkänna mitt beroende och underkasta mig uppnår jag frihet. En hållbar frihet. Genom att ge får jag något långt värdefullare än pengar. Jag får bättre möjligheter att även fortsättningsvis vara vid liv. Och det är val vad allt handlar om, att vara vid liv så länge och så lyckligt som möjligt? Det är i alla fall så jag ser på livet. Inte bara på mitt liv, utan på livet som sådant. Tillsammans med andra, bara tillsammans kan jag klara mig på sikt. Jag är därför aldrig mer värd än någon annan.

Hjort hjälper mig även inse storheten hos Birgitta Trotzig. Hjälper mig sätta ord på och förstå vidden av och möjligheterna med den vetenskap jag vigt mitt liv åt, kulturvetenskapen. En vetenskap som likt jante verkar för att bryta upp gränser och undersöka möjligheterna för förändring. En vetenskap om människans interaktion med världen, om vetande. Kultur är allt, och inget. Det är och blir vad vi gör det till, och förståelse för kultur kan hämtas överallt. Det är själva poängen. Kulturvetenskap reser inga anspråk på att äga kunskap. Kulturvetenskap löser inga problem. Kulturvetenskap upplöser problem, och söker kunskap. Tillsammans, i och genom världens blivande. Fast nu var det Trotzig det skulle handla om. Hjort skriver:

Det hon sysslar med är det heliga, det värdiga om man så vill. Jaget, det förstorade, utträngande och självtillräckliga jaget är hennes fiende. Men bortom jaget finns en värdighet som är ansiktet, kanske i Levinas mening. Hennes landskap och människor och tankar är ansikten. De är vända utåt mot världen, sårbara. Det avsiktslösa hos Trotzig är inte nihilistiskt, det är avsiktslösheten inför ett ansikte.

Ansikten. Igen. Viktigt, att sträva efter att möta den andres ansikte. Att inte fjärma sig från dem vi är beroende av. Ansiktet gör oss till människor, och uppmärksammar oss på vår sårbarhet. Men för att inse det måste vi vända dem mot världen, inte inåt mot oss själva och våra likar. Det är i världen, där ute, där borta, som mobiltelefonerna, datorerna och mycket annat som vi använder för att kommunicera med varandra skapas. Och det är människor som skapar det vi konsumerar och använder för att kommunicera. Skäms när jag tänker på det. Skäms när jag inser att mitt välstånd möjliggörs i alla fall delvis av någon annans umbäranden. Och skammen blir inte lättare att bära för att den är kollektiv. Eller borde i alla fall inte bli det. Samtidigt nyttar det lite att jag gör något på egen hand.

Kulturvetenskap är mitt redskap. Vill verka för att fler ska se sambanden som bygger världen. Se och förstå vad som krävs för att jag skall kunna fortsätta vara jag. Det räcker inte att känna skam. Räcker inte att vilja göra gott. En annan organisation av helheten, av världens alla samhällen måste till. Det fixas inte i en handvändning. Därför krävs uthållighet. Hjort skriver något som är värt att fundera på, som knyter an till detta.

Som läsare till Trotzigs berättelser kan man uppleva sig som offer och förövare, identifiera sig med den lidande och kräva hennes upprättelse, men samtidigt uppleva sitt seende förtjockat av de förfärliga vedervärdiga adjektiven som sveper in gestalterna i skam, och gör det med min blick. Jag deltar i denna avtrubbning. Det är vad språket gör, med och mot min mänsklighet.

Alla är både offer och förövare. Jantelagen kan hjälpa oss att förstå det, om vi väljer att se på den på det sättet. Att se, läsa och förfasa sig dagligen över orättvisor och missförhållanden i världen, kan leda till avtrubbning. Och allt för mycket skam kan leda till förlamning. Och det leder inte till förändring. Möten däremot, dagliga möten, ansikte mot ansikte, med olika sorters människor. Det trubbar inte av, det ger perspektiv och ökar insikten om att ödets lotter falla olika, att alla kan drabbas och att det gäller att vara tacksam för det man har och inte ständigt gapa efter mer.

Samtal om tillstånd, samband om förutsättningar för blivande. Lite lagom skam och en moderat jante. Det tror jag kan vara en väg mot ökad hållbarhet. Jag tror det, men vill varken resa anspråk på att vara upphovsman till den tanken eller kräva rätten att bli lyssnad på och tagen på allvar. Samtalar om det gör jag emellertid gärna. Utan annan avsikt än att mötas, ansikte mot ansikte. Naken. Sårbar.

Bara genom att ge kan man få!