En annan utmaning som kulturvetenskapen har att möta handlar om graden av makt och inflytande i samhället. Även denna utmaning berör och aktiverar behovet av ett slags dubbel kompetens. Å ena sidan inser och undersöker man som kulturvetare (diskursiva) maktordningar, och å andra sidan utsätts man för dem. Kruxet är att makten är just diskursivt hegemonisk och därmed osynlig eller åtminstone svår att förstå för den som inte ser på världen med kulturvetenskapliga glasögon. Den som tilldelats makt i ett sammanhang får, enligt den inneboende logiken, fördelar inte på grund av uppenbar makt utan stöd och medhåll på andra grunder. Däri ligger makten. Det är så den verkar. Resultatet syns i form av ojämlika löser, glashissar och glastak.
Detta är en utmaning som heter duga, för det är minst sagt frustrerande att dels se tecken på makt, dels drabbas av makten, dels tvingas acceptera ordningen. För gör man inte det riskerar man att uppfattas som problematisk. Att skrika på och kräva gehör från någon som inte förstår vad man talar om är dömt att misslyckas. Därför ser jag detta som en utmaning.
Dagligen erfar kulturvetare hur deras ord förlorar i värde i samtal med andra grupper, såsom ekonomer och ingenjörer. Företrädare för dessa ämnen/yrken får automatiskt mer gehör och enklare genomslag för sina tankar. Även ogenomtänkta reflektioner kan tilldelas med tyngd än en aldrig så genomtänkt kulturvetenskaplig analys, trots att analysen har stöt i gedigen empiri. Och det är inget som bör förvåna kulturvetaren, det är en inneboende egenskap eller konsekvens av det kulturella sammanhang vi lever i.
Så, vad göra? Acceptera och lägga sig platt. Ge upp? Eller ta strid och kämpa för rätten att bli tagen på lika stort allvar som andra vetenskaper? Ingen väg känns lockande. Jag tror mer på tålamod och enträget upprepande av kunskaperna och insikterna. Väljer man bara sina tillfällen att ta upp och påpeka vad man ser och tar man bara den man talar med på allvar, även om de inte tar en själv på lika stort allvar, kommer kunskaperna och insikterna att få gehör. Det är jag övertygad om. För jag ser tecken på att kunskaperna och insikterna vinner gehör, på olika håll. Mina studenter som är ute på praktik hjälper mig att förstå kraften i och nyttan med den kulturvetenskapliga kompetensen och kunskaperna som finns inom ämnet. Ute i arbetslivet. I organisationer och på avdelningar, där efterfrågas kunskapen och förmågan att se maktordningar. Där har man varken råd eller energi att bråka, där är det det som görs och konsekvenserna det ger upphov till som räknas.
Alltså. Kommer man bara ut. Får man bara chansen att öppna munnen, väljer man bara sina tillfällen och framförallt, har man bara tålamod. Då kommer kulturvetenskapens nytta och mödan som kulturvetare lagt ner i ämnet att bära frukt. Inte bara till glädje och nytta för kulturvetare, utan även för samhället som helhet. För när vi kommit dit, så ser vi kompetenser, inte kategorier. Och då kommer det människor kan och vill att komma samhället till del. Då ser man mer till det än till vem man har att göra med. Fler kommer att kunna prova, och när möjligheterna för fler att få försöka ökar, ökar chanserna att man snabbare hittar den eftersökta kompetensen. Det är bra för alla, inte bara för dem som tidigare tvingades in i utanförskap.
Det är lätt att vara hoppfull när man ser konkreta tecken. Men enkelt är nu detta, på inget sätt. Det är en stor och viktig utmaning för kulturvetenskapen. Än så länge återstår det hårt arbete och tid, innan vi ens är i närheten av en lösning på problemet. Och problemet är som sagt den asymmetriska fördelningen av tolkningsföreträde i samhället, mellan naturvetenskap och humaniora.
Det räcker tyvärr inte att se makten, eller ens att kunna visa på den. Man måste också ha tålamod med och förståelse för att dem man talar till inte ser det man själv ser. Och förmåga att hantera vetskapen om att den som vägrar lyssna gynnas av den maktordning som påpekas i och med hjälp av kulturvetenskapligt arbete. Klarar vi bara det, och har vi bara tålamod. Då är framtiden ljus. Men där är vi inte ännu. Därav utmaningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar