Tittade på Uppdrag Granskning igår. På reportaget om Försäkringskassans arbete (fast det var ju Arbetsförmedlingen, måste jag skamset påpeka, tack Anders på att du gjorde mig uppmärksam på den fasäsen. Det spelar dock egentligen ingen roll för bloggpostens grundtanke) med och metoder för att få ut sjukskrivna i arbetslivet igen, med hjälp av lönebidrag. Tittade med växande frustration på hur en statlig myndighet tänker och behandlar dem den är skapad för att hjälpa. De svagaste i samhället. De med minst förmåga att bidra till det allmänna. Försäkringskassan är en instans framvuxen för att skydda och hjälpa samhällets svagaste och mest behövande. Alla kan hamna där, ingen kan vara säker på att inte bli ett offer. Har man mycket pengar kan man så klart se om sitt hus, men situationen kan snabb förändras för alla, även för de rikaste och mest privilegierade.
Hur tänker man då? Uppenbart blev det under programmets gång att Försäkringskassan inte tjänar de svaga och mest hjälpbehövande. Försäkringskassan står på företagens sida. Det gentemot företagen man är lojal. Företagen dikterar villkoren. Kan inte tolka det på något annat sätt när myndigheten anser sig kunna lita på företagens ord, när de hävdar att de har tecknat vederbörliga försänkningar. Privatpersonernas ord väger lätt som en fjäder, om man tvingas i klinch med den mäktiga myndigheten. Gentemot offren, privatpersonerna, de svaga, sörjande. Gentemot de som lurats är man iskall och avisar alla krav på upprättelse, även om det är tveksamt om myndigheten har på fötterna. Förhållningssättet mot företagen, däremot, är lismande. Företagen vill myndigheten inte stöta sig med.
Företag som uppenbart lurat myndigheten, och ytterst skattebetalarna, går fria av rädsla för hot mot framtida samarbeten. Privatpersoner kräver man dock på alla medel som går, och man testar konsekvent gränderna gentemot de svagaste. Varför? För att hushålla med medlen. Och, kan man misstänka, detta görs med regeringens goda minne. Varför ändras inte direktiven annars? Det är tydligt så att Försäkringskassans agerande utgår från rådande politik, som är hård mot de svaga och mjuk mot de starka.
Har varit inne på detta många gånger tidigare. Varför kan man inte behandla företag på samma sätt som privatpersoner? Varför är det bara privatpersoner som kan dras inför rätta när de agerat felaktigt? Varför kräver man inte företag på pengar? Varför kan man inte tvinga företaget som under nio år underlät att betala in pension till mannen i reportaget att betala honom vad han har rätt till? Varför ska han behöva strida mot Försäkringskassan, när det är Försäkringskassan som borde strida för honom? Det är för mig obegripligt, att man inte kan se på och behandla företag och statliga myndigheter mer lika, dem som ytterst står bakom dem och genom sina insatser får dem att leva vidare.
Människor ska inte behöva ta kamp mot organisationer. En sådan kamp är alltid uppgjord på förhand. Hur kom det sig att vi fick ett samhälle där företagen behandlas som gamla tiders maktfullkomliga disponenter, med mössan i hand och böjd nacke? Ödmjukt lismande och överslätande? Vem beslutade att det var så vi skulle ha det och så vi skulle organisera samhället? Varför kan man inte se på företagen som verktyg, i mänsklighetens tjänst?
Bockandet och bugandet inför makten visades upp lite senare på kvällen, i Kobra. Reportaget om skandaltidningen News of the world och dess infiltrationsförmåga och kopplingar till makten avslöjade dels hur vi människor fungerar, dels hur makt korrumperar den som har den. Men vad är det som säger att man måste lyssna på och krypa för den som har pengar? Inget!
För allas bästa skulle samhället kunna ingripa så fort någon enskild får för mycket pengar, eller så fort ett företag vuxit sig allt för stort och mäktigt. Ingen tjänar på att någon blir sanslöst rik, alla förlorar på det. För det plockar fram det sämsta hos människor. Paradoxen är att drivkraften att bli rikast, störst och mäktigast är en kraft som bygger samhällen. Så man ska nog akta sig för att utrota den helt, men allt talar för att det är vettigt att begränsa dess ytterlighetskonsekvenser. Och de konfiskerade medlen från de allra rikaste skulle kunna hjälpa många, många som har det svårt och som drabbats av olycka.
När man har mer pengar än man kan göra av med under en livstid, eller när ett företag har vuxit sig så pass starkt att det kan hota den politiska makten, då är det dags att samhället griper in och kapar toppen av rikedomen och styckar upp företaget, för alla inblandades skull. Både för den med pengar och makt, och för samhället som helhet.
Det går att tänka annorlunda. Det går att organisera samhället på alternativa sätt. Det finns modeller att jobba vidare på. Om och när viljan att förändra finns hos tillräckligt många av dem varifrån makten, den verkliga makten, utgår. Kulturvetenskap handlat bland annat om att undersöka den typ av samband som leder mig att till ovanstående tankar, vilka inte skall ses som politiska förslag. När jag skriver om politik är det inte för att driva en egen linje, det är för att väcka tankar och peka på möjligheter. Jag har fullt upp med vetenskapen, och kampen för att mitt ämne skall finnas kvar även fortsättningsvis inom akademin.
Kritisera gärna! Reagera! Det är ett bra sätt att komma igång, det driver tankeutvecklingen. Och det är i sin tur vad som utvecklar samhället och bär på hopp för framtiden.
4 kommentarer:
Nja. Nu var det ju Arbetsförmedlingen som man var ute efter, inte FK. Och någon granskning vill jag - som har insyn i verksamheten - med bestämdhet påstå att det inte var. Snarare en förvanskning. Uppdrag Granskning ställde upp en tes (ungefär på samma sätt som, säg, Annica Dahlström gör) och letade upp dåliga exempel, radade onyanserat upp dessa, ackompanjerat till violinmusik och gråtscener.
Det fungerar, såklart, men är inte hederlig journalistik. Och absolut inte i syfte att klargöra sanningen.
Skulle kunna fortsätta mer ingående, men har tyvärr barn att natta. Dessutom är jag för upprörd över hela upplägget.
Fundera lite på vem som äger informationen och hur den presenteras, när UG är i farten. Jag nöjer mig tillsvidare med att konstatera följande (en rad, som jag vanmäktigt skrev igår):
Om man letar, så hittar man skit. Överallt. Hos alla. Det är, i korthet, Uppdrag Gransknings affärsidé. Frågan är bara vem som granskar dem?
Mvh Anders
Tack Anders, för klargöranden och ett viktigt påpekande. AF, så klart. Och visst, jag kan hålla med i delar av dina invändningar mot UG, som även jag kan tycka vinklar och är lite för förtjusta i att ställa människor mot väggen. Men det var egentligen inte det jag ville peka på, även om jag tycker att AF fjäskar för förtag och myndigheter i allmänhet är svåra att få rätt mot.
Och det behövs absolut fler granskande redaktioner. Det går inte att effektivisera detta viktiga uppdrag! Och att bara leta skit, det är inte konstruktivt!
Det pågår en systematisk och välorganiserad lönedumpning på arbetsmarknaden som administreras av Arbetsförmedlingen.Obskyra företag/organisationer får billig/gratis arbetskraft via AF. Arbetskraft som inte har samma rättigheter, semester, pensioner, försäkringar som andra medborgare. Är det så vi vill att våra skattepengar ska hanteras? Det pågår helt enkelt en osund handel med människor, en handel som bygger på arbetslöshet/långtidssjuka.
Om vi har fler och fler medborgare som ställs utanför det normala regelverket, vad händer då med demokratin?
Ett samhälle som bara består av eremiter är inte ett samhälle.
Samhället, det är alla vi tillsammans. Så är det Magnus, och om ingen bryr sig, då då blir det som den med makt vill! Och det brukar sällan leda till spridande av välstånd...
Skicka en kommentar