Var på ett högintressant möte i tisdags (inte ofta man kan skriva så), på Södra Cells kontor i Värö. Mötet arrangerades av Green Factory, som är en avknoppning av Innovatum och ett samarbete mellan företag i VG-regionen och Högskolan Väst, kring frågor om hållbarhet. Kastades in i en pågående diskussion om ett antal utmaningar som, i detta fall Södra Cell stod inför (och det fick mig att tänka kring utmaningar för Kulturvetenskapen). Utmaningen handlade om nya produkter, möjliga utvecklingsvägar som företaget ville få belyst av människor med olika kunskaper och kompetenser.
En guldgruva för mig som kulturvetare, bara att vara där och få ta del av diskussionerna. Jag lärde mig otroligt mycket, om olika saker. Och som det verkade kunde även jag tillföra nya perspektiv på frågorna som kom upp. Kände mig lyssnad på och respektfullt bemött. Samtidigt som mötet fick mig att tänka på utmaningarna som presenterats i tidigare bloggposter. Det är på inget sätt självklart att det fungerar att samarbeta, och att samtala är som bekant svårt. Därför var det både roligt och hoppingivande att få känna sig som en viktig deltagare, även om konceptet och formerna för samverkan kan utvecklas.
Särskilt spännande var det att få inblick i fabriken och tillverkningsprocessen. Det bestående intrycket kan sammanfattas med tre ord: Flöden, flöden och flöden. Och det är ju på inget sätt främmande för mig som kulturvetare. Lastbilar kom i en strid ström. Stockar lastades av och dirigerades, antingen till sågverket för att bli brädor och virke till husbyggen och annat, eller till flisverket för vidare distribution till massafabriken. Vattnet som är nödvändigt för att hålla processen igång hämtas från Viskan, och för att produktionen skall bli hållbar krävs att man hushållar med råvaran, eller mediet, för framställningen av pappersmassan.
Imponerad av hur mycket man tvingats beakta och av vidden av problem som lösts med hjälp av tekniskt kunnande, kom jag så till workshopen där fokus låg på produktutveckling. Men jag kunde inte släppa detta. Tacksam för Flyktlinjer och möjligheten att tänka högt, om viktiga saker. För här finns mycket att lära för kulturvetenskapen, och insikter att tillföra. Men för att nå dit krävs ett annat samtalsklimat och en lite annorlunda syn på varandras kompetenser och på kunskap.
Har varit i kontakt med ingenjörer i olika sammanhang, och är alltid lika imponerad över deras entusiasm och väl utvecklade förmåga att lösa problem av allehanda slag. Den bilden bekräftades av genomgången i fabriken i Värö. Men min poäng i denna typ av sammanhang är att problembilden som teknikerna står inför är komplicerad, vilket ställer speciella krav på förmågor och kunskaper för att kunna lösas. Här har kulturvetaren förmodligen lite att tillföra, förutom ny-tänkande då, för att man kommer från ett helt annat håll med helt andra tanketraditioner. Viktigt så klart. Men kulturvetarens problem är sällan komplicerade. Däremot är de komplexa, och det kräver en lite mer ödmjuk inställning.
Just detta med skillnaden mellan komplex och komplicerad är lätt att missa, och den är också svår att förklara. Speciell för någon som har stort självförtroende efter att ha löst otaliga tekniskt komplicerade problem. Kulturella problem är dock komplexa, och för att lösas krävs andra angreppssätt.
Dessa tankar aktualiserades i workshopen. För jag insåg snart att problemet med hållbarhet är tvådelat. Dels krävs nya tekniska lösningar och sinnrika system för att ta hand om materialflöden och utnyttja tillgängliga resurser på effektivast möjliga sätt. Det är så klart viktigt, och där behövs teknisk kompetens och ingenjörskunnande, för där står man inför komplicerade problem. Dels krävs kunskap om kunderna som ska köpa produkterna och administrera flödena av material. Och här står man inför komplexa problem. För kultur är som bekant inte sällan motsägelsefullt. Människor tänker och talar om ett, men gör ett annat. Människor ändrar sig, nyckfullt och är sällan helt igenom logiska. Då är man inte hjälpt av kunskap om hur komplicerade processer fungerar. Där krävs kulturvetenskaplig kompetens.
Båda systemen finns och verkar idag parallellt, och för att nå hållbarhet menar jag att de behöver integreras mer, Vad som krävs är mer samarbeten och ökad förståelse för dels skilda problembilder och logiker hos de olika systemen, dels förståelse för skillnaderna i kunskapssyn (och inte minst ifråga om makt och inflytande) mellan ingenjörer och kulturvetare.
Om kundernas beteende ändras behöver man kanske inte lika mycket tekniska lösningar. Ibland kan det vara en mycket mer framkomlig väg att gå, om det är långsiktig hållbarhet man vill ha/nå. Och då krävs en ödmjukhet inför uppdraget och en vilja att lyssna på varandra, från båda håll. Ingen äger frågan. Samhället är ett flöde och ett resultat av samverkan.
Tillsammans, så där. Svårt att komma förbi det ordet. Tillsammans, blir vi alla till i och genom processer av blivande som alltid inbegriper fler än en (oavsett vad vi talar om) men färre än många, komponenter. Förstår vi det och agerar ömsesidigt i enlighet med den insikten, då har vi kommit en lång bit mot målet: Ett hållbart samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar