Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar

Kenta Gustavsson, känd från Stefan Jarls filmer, sjöng om frågan i Melodifestivalen 1980. Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar, sjöng han. Och frågande, det är vad vetenskap handlar om. Vad livet handlar om. Söka svar. Viljan att veta är stor, och stark. En kraft att räkna med. På gott och på ont. För som med andra krafter kan människans önskan att veta, hennes begär efter kunskap och sanning, förknippas med såväl positiva effekter som negativa.

Frågandet behöver därför undersökas. Det finns olika sätt att fråga, och är det självklart att man ska, eller kan fråga, om allt? Hur kan man veta, om och när frågan är berätigad? En viktig fråga är, till vad skall resultatet av frågandet och sökandet efter svar användas? Det är en fråga som uppmärksammas alldeles för lite. Frågan tas för given, så till den milda grad att det påverkar synen på verkligheten. Det skall jag i alla fall försöka visa här nedan.

Frågan är ett självklart inslag i vardagen, överallt. Även om det inte överallt är självklart att man får ett svar, så är frågan alltid fri och självklar. Härigenom blir frågan ett medel för makt. Genom att ställa frågor om det som inte får yppas kan stadsöverhuvuden skakas i sina grundvalar. Frågan om vad Kungen egentligen gjorde, fick honom att framstå i dålig dager. Även om han inte svarade på frågan, fick den honom och indirekt monarkin i gungning. Frågan var oskyldig, men eftersom det tänkta svaret var kittlande och eftersom kungen svävade på målet, gav hela situationen upphov till en smärre kris.

Maktens relation till frågan ligger inte så mycket i själva undran över svaret, utan mer i när frågan ställs, till vem den ställs och i vilket syfte den ställs. Frågor i akademin kan se olika ut, och ha olika syften. Dels har vi frågandet som används i marknadsföringen av vetenskapssamhället. Vetenskapens uppdrag ser till det yttre ut att handla om att svara på allmänhetens frågor. Radio- och TV-program som Alltinget och Fråga Lund, underblåser den uppfattningen. Konsekvensen blir emellertid att vetenskapen (men egentligen bara en utvald del av akademin) definierar världen. För även om det är folket som frågar är det vetenskapen själv som väljer vilka frågor man skall svara på. Alla frågor går inte att svara på, eller är tillräckligt intressanta att ägna sig åt. Vissa frågor är kontroversiella. Kontentan blir att vetenskapen definierar världen för övriga, vilket ofta underkommuniceras.

Inom medicinen forskas det till exempel mer på frågor som är kommersiellt gångbara, än på frågor humanitärt angelägna frågor utan kommersiellt värde. AIDS-mediciner till människor i Afrika, eller sjukdomar som bara drabbar fattiga. Exemplen på frågor som inte ställs, eller som ignoreras, av dem som skulle kunna forska om det är många. Och ibland får det mycket negativa konsekvenser, som hade kunnat undvikas med en annan syn på frågandets status, och framförallt vem som äger frågan.

Besluten som styr satsningar på medicinsk forskning innebär ansenlig makt, vilket är viktigt att reflektera över. Det är också en fråga, frågan om frågandet. En fråga som passar för kulturvetenskaplig forskning. En typ av frågor som, om de togs på allvar, skulle kunna innebära omfördelning av forskningsmedel. Det är en brännande forskning. För det är uppenbart att vissa frågor anses mer viktiga än andra. Vissa frågare är mer värda än andra. Det leder till att man kan ställa dem om, och om, och om igen. Även om resultatet av tidigare frågor är skralt. Till exempel biologernas ständigt upprepade fråga om skillnader mellan könen. Forskning om kvinnokroppens och manskroppens sjukdomar är så klart viktig, men skillnader i största allmänhet. Skillnader som aldrig riktigt kunnat beläggas. Behövs det verkligen mer forskning på det området? Till vad skall resultatet användas? Vad man klarar av, eller inte, är ju ändå alltid en individuell fråga. Jag kan bara se att kunskapen om skillnader mellan män och kvinnor kan användas för att rättfärdiga kulturellt upprätthållna maktordningar.

Inom akademin finns en annan typ av fråga, som ställs enbart i syfte att misskreditera den som som får frågan. På seminarier, det händer allt som oftast, och i olika grad på olika institutioner, dyker det upp frågor där den som frågar vet svaret. Som frågorna riktade till Kungen. Det handlar om frågor som bara syftar till makt, inte till att hjälpa forskningen framåt. Intressant är här den skillnad som tydligen finns (lite osäker här, men det är så jag fått det beskrivet för mig) mellan filosofiska seminarier och andra. För filosofen som får frågan: Jag förstår inte vad du menar här? Hen utpekas av frågaren som en dålig filosof. För filosofi utgår ofta från logik, och den som inte kan bygga upp sitt resonemang tydligt nog för att läsaren skall förstå hamnar i underläge. På andra institutioner kan frågaren, den som inte förstår hamna i underläge. Jasså, detta var för svårt för dig?

Alla frågor ställs uppenbarligen inte för att få ett svar. Att fråga kan lika gärna och ofta handla om makt. Och frågor om makt är vad kulturvetenskap handlar om. Fast den som har makt är inte intresserad av att få frågor. Därför måste man vara vaksam på det, om det är svar man vill ha. Om alla frågor är lika viktiga och värda att ställas. Är det ett transparent och rättvist samhälle man vill ha, ja då måste frågan om frågandet tas på största allvar.

Uppfattningen att frågan är neutral, och att alla frågor har ett (och ett enda, otvetydligt) svar är oerhört viktig. Liksom svaren som finns och cirkulerar, på frågor som aldrig ens ställts. Till exempel svaret att kulturvetenskap är mindre värd än fysik och medicin. Den frågan har mig veterligen aldrig utretts på allvar. Alltså kan man få svar, utan att fråga. Och det kanske trots allt är det vanligaste, för människan litar otroligt ofta och väldigt lätt på den som har makt.

Varför är det så? Hur kom detta sig? Och vilka är konsekvenserna av att det är så? Utan att ställa frågor, till frågarna och frågorna, finns ingen chans att få viktiga svar. Utan att ständigt fråga vidare. Utan att ifrågasätta sanningar. Utan en sund skepsis, finns ingen chans att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.