För mycket kamp och för lite förståelse, försvårar lärande och utveckling

Det bråkas, överallt. Så känns det ibland. Så ser det ut i medierna, ofta. I dagens DN, finns till exempel två tydligt polemiska artiklar (ett & två), inlägg. Ständig detta febriga sökande efter svaret, det bästa. Ofta i kombination med en enkel lösning. Ingen av de länkade artiklarna i DN kan egentligen anklagas för just det, men jag ser dem ändå som typexempel på den kamp som ständig utspelar sig.

Vad gör det med oss, alla. Detta att acceptansen för striden som medel ökar och sprider sig? Hur påverkar det tänkandet, och synen på vad som krävs för att komma tillrätta med samhällsproblemen som är uppenbara för alla? Man måste slåss för det man tror på. Säger vem, varför? Vet vi det? Har vi stannat upp och reflekterat över varifrån denna föreställning kommer? Vad får den för konsekvenser?

Varifrån kommer kraven på förbud av äldre kulturutryck? Kritiken av äldre tiders skildringar, för att vara rasistiska, för att inte stämma överens med rådande syn. Vad är det för krafter som verkar här, egentligen? Finns det krafter som verkar? Existerar det en agenda, som styrs någonstans ifrån, mot ett mål?

Är det bara ett resultat av slumpen? Jag tror det. Livet flimrar förbi och det är svårt för alla, även för forskare att hinna tänka klart och få en överblick. Allt fler reagerar allt oftare med ryggmärgen. Allt oftare tas beslut på grundval av affektion, för det finns inte tid till reflektion.

Vill se mer av förståelse, av lyssnande. Vad hände med samtalet? Varför ska det ständigt debatteras, polemiseras och kämpas, för det rätta? Hur vet man att man står på den rätta sidan? Det är viktigt att hålla med dem som har rätt, enligt den världsbild man själv bekänner sig till. Viktigt att ha ett starkt nätverk omkring sig, av människor som tänker på samma sätt, som vill samma sak. Bara så får man sin röst hörd i mediebruset. Och ju större nätverk och mäktigare vänner man har, desto mer utrymme. Samma sak vilket svar man förfäktar. Kampen förs på samma sätt på båda sidor.

Konsekvensen blir att kampen som medel ökar i betydelse och riskerar att bli ett krav för att överhuvudtaget bli lyssnad på. Polemiken driver på polariseringen. Parterna hamnar allt längre och längre från varandra. Murar byggs och vanföreställning om dem på andra sidan växer. Inom politiken, mellan länder, religioner och folk. Idag är alla så pass upptagna med att kämpa för det goda att samhället och den samlade mänskligheten riskerar att tappa fokus på det som är själva förutsättningen för att överhuvudtaget kunna strida för något.

Klimatet som verkar förändras som ett resultat av människans sätt att leva sina liv. Det mår inte bra av att människor strider om dels ifall klimatförändringarna har med kultur att göra eller är naturliga, dels vilka åtgärder som skall vidtas. Klimatet och jorden bryr sig föga om vem som har makten, bara det som görs avsätter så få spår som möjligt. Jorden och klimatet är känsliga, och människans makt är stor. Så stor att jorden knappats skulle klara ett nytt världskrig.

Vi spelar ett högt spel här. Allt hänger som sagt samman. Tankar som tänks här, tänks med säkerhet där. Skillnaderna är oftast inte så himla stora. Människan har liknande grundläggande behov över hela jorden. Människan hjärna och förmåga är den samma överallt. Livet är begränsat och dygnet har bara 24 timmar. Det gäller alla. Vi har bara inte tid att reflektera över det. Och då glöms det bort. I stridens hetta är det här och nu som gäller. Där och då försvinner ur synfältet.

Kamp, debatt, konkurrens och ständig tidsbrist leder till tunnelseende. Tunnelseende leder till bristande överblick, som i sin tur leder till att kortsiktiga och lokala lösningar framstår som de enda vettiga. Och mina lösningar ser bättre ut än dina, om jag får säga det själv. Från mitt perspektiv. Samtidigt vet vi att breda lösningar är hållbara lösningar. Det vet vi. Om vi bara får tid att tänka efter. Kunskap växer ur en rik mylla, där olika tankar kan mötas och slipas mot varandra. Där nya lösningar, olika tankar, får växa fritt. I miljöer där alla tankar är lika mycket värda, där man inte måste kämpa för att få sin röst hörd. I och ur förståelse och lyssnande växer hållbarhet fram.

Därför viskar jag, till kombattanterna på båda sidor, lyssna på varandra. Var och en sitter inne med viktiga pusselbitar. Försök förstå, istället för att förgöra. Lär av varandra, istället för att bekämpa. Se olikhet i tanke såväl som i attribut och yta som en tillgång, inte som ett hot. Samtala, debattera inte.

Det handlar inte om att vinna, utan om att överleva, kollektivt!