Vad kan fysiker och kulturvetare lära av varandra?

Tittade på Vetenskapens värd igår, om fysikernas sökande efter svaret på verklighetens yttersta vara. Fascinerande, och utmanande. Gillar verkligen att tvingas konfronteras med tankar och teorier från andra vetenskaper. Och kanske särskilt fysiken. Har läst otaliga populärvetenskapliga böcker och även gått en kurs på universitetet, om kvantkekanik. Tror mig ha koll på en del av det mest elementära. Även om jag inte förstår, men det är ju så det måste vara, människan måste sätta parentes kring sig själv för att förstå svängande strängteorin och kvantmekaniken. Mänsklig intuition leder tanken fel. Här är det ren mattematik det handlar om. Och ju längre nivåer vi rör oss på, desto mer mattematik, desto mindre human intuition. Om jag förstått saken rätt.

Ingen tvekan om att människan har nytta av matematiken och av fysikernas arbete. Kulturvetenskap kommer inte, ska inte, ersätta fysiken. Kulturvetare kan dock lära av fysikerna. Och, fysikerna kan lära av kulturvetarna. Eller, snarare (eftersom ämnena är så olika och under olika aspekter av världen och verkligheten) av samtal mellan varandra. Vad skulle komma ur ett möte mellan fysiken och humaniora? Det tänkte jag försöka utveckla här. Mina tankar om ett sådant spännande möte.

Vill se mer av möten, förutsättningslösa möten, mellan discipliner och över fakultetsgränser. Fysiker och humanister. Har svårt att tänka mig två discipliner som står längre från varandra. Just därför ett spännande möte, mellan kompetenser. För båda företrädarna måste kasta all prestige och alla ämneslojaliteter över bord. Skall detta fungera. Skall båda kunna lära av varandra. Då måste det vara kunskaperna och kompetenserna som möts. Annars har vi att göra med helt vanligt akademiskt käbbel, om makt. Just vad som tvingat så många goda tvärvetenskapliga ansatser ner på knä. Inte konstruktivt, alls. Så låt våra kompetenser mötas, på lika villkor.

Igår på TV var temat Verkligheten. Fysikernas sökande efter det yttersta svaret på den yttersta frågan. Vad är verklighetens minsta gemensamma nämnare. Svaret närmar sig matematiken, allt mer desto djupare man kommer in mot universums allra minsta beståndsdelar. Om det nu är delar vi har att göra med? Eller svängande strängar? Det är i alla fall på den nivån sökandet rör sig. Gåtan verklighetens lösning, verkar fysikerna vara överens om, finns förborgad djupt inne i, nere på, materiens allra minsta nivå. Skulle vilja fråga fysikerna om det är en yttersta princip man söker? En, och en enda. Liknar inte det sökandet efter Gud, i en annan skepnad? Hur ser fysiker på den aspekten? Vet vi med absolut säkerhet att svaret finns där, i elementarpartiklarnas djupt förborgade värld? Hur vet vi det? Kan det vara så att den föreställningen är en artefakt, skapad i och av frågan och metoderna för sökandet efter svaret? Vad är hönan och vad är ägget?

Kultur, tänker jag, är ju något (oavsett hur man väljer att definiera det) som uppstår och verkar på nivån över individerna. Ett relationelt fenomen, som inte går att reduceras. Kultur måste undersökas och förstås på den abstraktionsnivån. Enskilda människor är med om att skapa kultur, genom att interagera med andra individer. Och resultatet av interaktionen har alla sedan att förhålla sig till. Omöjligt att skilja hönan från ägget, om man vill förstå kultur.

Musik. Tänk musik. Att analysera musik med utgångspunkt i enskilda noter ger ingen förståelse för helheten. Först när noterna förs samman, över tid, uppstår musik. Har visserligen förstått att musik, speciellt en sådan som Bach eller en nutida kompositör som Peter Glas, kan vara matematiskt strukturerad. Fast hur är det med atonal musik? Musik som följer intuitionen, musik som bygger på brytande av mönster? Går det att räkna på? Om det går, har ingen aning? Men låt oss säga att även det går att räkna på. Ja då finns det ändå aspekter av kultur som inte går att räkna på.

Fri vilja. Över det problemet har filosofer reflekterat genom historien. Oavsett om människan har en fri vilja eller ej, så har människan förmågan att bryta alla mönster. Rätt som det är kan en människa, per definition ta sitt liv. Ett kliv ut i vägbanan eller ner på tunnelbanespåret. Längre bort än så är inte döden, som får konsekvenser för alla människor med någon typ av relation till den som dog. Det går aldrig att räkna på. Grannen, som var hemligt förälskad i mannen som dog, som gick in i en depression som ett resultat av sorgen, vilken fick henne att försumma sin son, som provar droger, för att kompensera förlusten av stöd och uppmuntran i en känslig utvecklingsperiod, och som hamnar i en konflikt med bossen i den lokala kriminella motorcykelgänget och som tvingas mörda för all betala tillbaka. Och så vidare.

Kultur går aldrig att räkna på, för dess minsta beståndsdel är människor. Potentiellt nyckfulla och mer eller mindre gåtfulla men ändå i normalfallet väldigt förutsebara. Så fungerar människan, och hennes interaktion med andra människor, med teknologi, i samhället, ger upphov till kulturella lagar och regelbundenheter. Människans molekyler kan inte svara på varför jag sitter på Göteborgs Centralstation och bloggar på en iPad, just nu. Det är omöjligt att utifrån molekylernas rörelser och lagar sluta sig till vad jag ska göra eller vad som kommer att hända med mig härnäst. Jag vet inte själv, exakt. Och lika lite vet vi och går det att säga om kultur, med ledning av enskilda människor.

Emergens, hur ser fysiker på förekomsten av och förståelsen för emergenta fenomen? Natriumklorid, vanligt bordssalt, är ett fysiskt exempel på emergens. Och jag har fått förklarat för mig att ju explosivare och mer instabil en del av en sådan förening är, desto stabilare blir föreningen, det emergenta fenomenet. Kultur, liksom människan som individ, är emergenta fenomen som bara kan förstås på, och utifrån den nivån. Det är vad jag som kulturvetare har att förhålla mig till. Även om det strider mot min mänskliga intuition.

Lika lite som fysikerna är betjänta av intuition, mänsklig sådan. Lika lite är kulturvetaren det. Båda vetenskaperna bygger på premisser som måste accepteras även om de strider mot det kulturellt förvärvade förnuft som används för att förstå det man studerar. Hur olika är vi egentligen? Och till vad kan våra respektive kompetenser användas?

Detta är några av alla de frågor som jag skulle vilja samtala om med fysiker, eller andra vetenskapsmän och kvinnor. Samtala, inte debattera. Jag är intresserad av och vill lära, inte missionera. Jag tror inte att jag vet allt. Jag söker svar för att bättre förstå det jag vet.