Två samtal. Två ämnen. Två kloka kommentatorer. Av en slump har båda namn som börjar på A. Som i aha, och det var vad samtalen gav mig. Aha-upplevelser. Insikter jag inte kunnat få på egen hand. Kunskap i mellanrum, som uppstår när tankar möts. Tillsammans. Tacksam!
Ann-Helen skriver om kulturvetenskap, kunskap och ofrivilliga offerroller, som svar på eller kommentar till gårdagens bloggpost.
Det får mig att, med ett tankehopp, tänka på ett slagord, från kanske mitten av 90-talet (Finland) som löd: "kvinnor kan!". Jag kommer inte ihåg vilken organisation som lanserade detta kamprop, men det trycktes på t ex t-shirts och det var en äldre (än mig) generation (ca 40-50) som hade dem. Jag tyckte det var provocerande, inte för att jag skulle misstänka kvinnor för att inte kunna något - vilket väl var vad man ville ifrågasätta på det här viset - utan för att jag argsint tänkte: Och VARFÖR skulle "kvinnor" INTE kunna?? Jag ville i alla fall inte identifieras, på basen av mitt kön, som en som man måste påpeka att nog "kunde" något. Så att vad som skulle möta ett tänkt ifrågasättande, kunde i sig själv tolkas som ifrågasättande.Tänkvärt, och helt klart överförbart till kulturvetenskapens roll och kulturvetares reaktioner på hur de bemötts. I alla fall jag känner igen mig. I viljan att påpeka ATT jag/vi kan, i den desperata önskan om att bli tagen på allvar. Längtan efter att bli lyssnad på och bevärdigad rollen som samtalspartner i diskussionerna som föregår samhällsbyggandet.
Ibland behöver man få det upptryckt i ansiktet. Ibland måste man konfronteras med sina egna tankar, utifrån via någon annan. Ibland krävs, för att man skall få syn på dem och perspektiv på innehållet, att man tvingas till eftertanke. Och det var vad som hände igår. Jag tänkte efter. Höll med, och ska från och med nu försöka att inte skriva i försvar. Dags att ta av offerkoftan.
Kampanjen Kvinnor kan, den gick ju också i Sverige. Då på nittiotalet. Och det är självklart så att den som ser sig tvingad att utropa: Jag kan, visst. Hen är ett offer. Gör sig själv till offer, och hamnar följaktligen i underläge. Faller på eget grepp, skulle man kunna säga. Så fungerar makten. Den får den underordnade att agera på ett sätt som gör det uppenbart för alla att agerandet sker i och ur underläget. Offret hamnar i rampljuset, som offer. Kanske får medlidande och stöd. En klapp på axeln. Vi ser dig. Du är viktigt. Och så klart att du kan och ska få vara med. Men på maktens villkor. På den överordnades premisser.
Makt och norm är synonymer. Osynliga försanthållanden som aldrig tvingas fram i ljuset. Därifrån emanerar makten. Det är makt. Att aldrig behöva definieras, att aldrig utsättas för granskning. Uppskattning får bara den som är underordnad. Makten får sin vilja igenom. Så har jag tänkt sedan igår. Att vägen fram för kulturvetenskapen inte går via kampanjer av typen: Yes we can! Kulturvetenskapen kommer heller aldrig att få något inflytande om man ropar på uppskattning, underifrån. Offerrollen är en dålig förhandlingsposition, som möjligen leder till att man möts med ett leende och huvud som lagts på sned. En klapp på axeln och nålspengar att leka med. Håller med Ann-Helen när hon fortsätter:
Jag tror det är en risk, när någon känner sig tvungen att berättiga något. Är effekten samma, om man skulle säga "kulturanalytiker kan"? Skulle vi bli provocerade då? Kanske kan den reaktionen vara ett uttryck för hur stark/svag man uppfattar sin position som.Jag tror, det. Som sagt. Att man måste hitta en annan strategi om man inte bara vill nå ut, utan även vill att tankarna, kunskaperna och kompetenserna man har skall bli tagna på allvar och komma till användning. Lovar i alla fall att försöka, men det är lätt att falla tillbaka in i gamla hjulspår. Därför vill jag uppmana läsare som håller med, att påpeka. Jag vill bli granskad. Har inte alltid tänkt igenom precis alla vinklar och möjliga aspekter och problem med vad jag skriver här. Det ligger i bloggformatets natur. Här ska det gå snabbt. Tankar fångas i flykten, blixtbelyses. Flyktlinjer kommer och går och det är sammanhanget som bestämmer dess värde. Tillsammans kan vi hjälpa kunskapen på tvären. För det är det viktigaste, att kulturvetenskapen används i samhället.
Annika, kommenterade, utifrån ett Stadsvetenskapligt perspektiv, mina hastigt nedtecknade och av förklarliga skäl summariska tankar om representativ demokrati. Genom att vara tydlig med vad hon inte förstod (och detta samtalade vi om även utanför bloggen) tvingade hon mig att tänka vidare. Hennes tankar blottlade bristerna i mitt resonemang, på bloggen. Hennes kritiska frågor fick mig att inse vad som måste jobbas vidare med, om Deleuze skall kunna används i politiska sammanhang. Vårt samtal, som var ett samtal i ordets bästa bemärkelse. Ett givande och tagande, mer lyssnande än testuggande. Ett samtal där båda parterna, om än motvilligt (eftersom det alltid är svårt att överge tankar man har och övertygelser man bär på), vill förstå varandra. På riktigt. Det var vad vi hade igår. Och det samtalet fick mig att inse saker jag inte förstått, om politik och om hur jag tänker.
Samtalet med Annika fick mig att inse vad man har att och måste kunna bemöta för att nå ut och bli tagen på allvar. Tacksam för det. För att bli tagen på allvar. Lyssnad på. Förstår att det finns luckor och att resonemanget behöver slipas på och modifieras. Men jag tror fortfarande att det finns något där. Något viktigt, som kan och bör utvecklas. Även det skall jag återkomma till, tänker jag. Det är en viktig fråga. Demokrati, styrning och ledarskap. Det är så samhället byggs. Det är ur den typen av processer som hållbarhet skapas.
Arbetsintegrerat lärande handlar om detta. När jag jobbar med kunskap är det med utgångspunkten att alla möten förändrar och att alla parter, alltid har något att lära. Att lärandet är viktigare än kunskaperna man har och vill sprida. Ödmjukt lyssnande, från båda håll, ökar chanserna att det kommer något gott ur mötet mellan kompetenserna. För det är det centrala, att det är kompetenser som möts. Inte maktfullkomliga, profithungrande debattörer som vill vinna, till varje pris. Konkurrens kan vara bra, till mycket. Men ofta är det förödande för kreativitet. Flyktlinjer uppstår åtminstone aldrig i debattforum där alla är fixerade på sina egna positioner och där man söker den andres blottor.
Flyktlinjer uppstår i samtal där man intresserat lyssnar på varandra och där man är villig att lära. Samtal där ingen bryr sig om vem som säger vad, men väl vad som sägs. Kritiskt granskande samtal, syftandes till att öka den gemensamma kunskapen. Samtal där man respekterar varandra och där man ser olikhet som en resurs, inte som ett problem.
Tack Ann-Helen och Annika!
11 kommentarer:
Tack själv! Det var ett bra och spännande samtal, på delvis andra vägar än bloggposten om representation. Eller så var det så att det klarnade mer fär mig vart du ville komma när du berättade om det muntligt.
Det är väldigt värdefullt för mig som statsvetare att tvingas förhålla mig till inspel från någon som utanför den snäva ämneskretsen tänker på ett annat sätt och med andra redskap än jag är van vid. Som är ny i ämnet men gammal i akademin.
Sen håller jag också med Ann-Helen om att det riskerar att bli lite för mycket offerkofta när vi samhällsvetare och humanister ska berätta att vi faktiskt också kan saker och är viktiga. Det behöver sägas men i det sägandet underordnar man sig också dem som aldrig säger utan bara är.
/Annika
Ser fram emot fortsatta samtal, och som jag misstänkte hittade jag en bok här i hyllan: Deleuze & the Political, av Paul Patton. Finns anledning att kolla närmare på den nu, och jag ber att få återkomma i frågan.
När man har åsikter och uppfattningar om verkligheten som inte härstammar från den hegemoniska diskursens utgångspunkter är det svårt att bli tagen på allvar. Man får kämpa mer än de som besitter kunskap som är tillsynes självklar och rätt. Det ligger i oppositionens konstitution.
Jag är själv aktiv i en verksamhet som vill få in fler tjejer på arenan för deltagande. Detta uppfattas som mycket provocerande, dels för att strategin är kvotering, en informell typ av kvotering som handlar om att medvetandegöra dolda/osynliga strukturer, att tänka över sin egna roll och de möjligheter man har att förändra och påverka i det konkreta. Men också för att folk i allmänhet har en "just do it"-mentalitet som motstrider allt som heter kamp eller motstånd. Det är som om inget är ett problem så länge man bara ger sig fan på att man fixar det, det liberala/individualistiska postulatet m.a.o.
I en debatt jag deltog i kom vi in på det med offerrollen. Jag var väldigt tydlig med att jag inte ser kvinnor/kvinnan som offer i ordets bokstavliga bemärkelse. Däremot är vi alla i olika mening offer för samhällets dolda strukturer, vilket är en stor skillnad. Det tenderar bli kontraproduktivt om man piper fram något i stil med "jag är ett offer och jag kan visst", då kan man kanske inte förvänta sig mer än ett huvud på sne och ett lilla-gumman leende tillbaka. Men har man faktiska kunskaper om, erfarenheter av och bevis på att något står galet till, så ska man inte underkuva sig. Men givetvis alltid vara ödmjuk och självkritisk. Det tycks vara svårt för många människor att förstå hur det är att kämpa i det tysta om man är van vid att oftast få som man vill, att bli lyssnad på och respekterad. Så frågan är vem/vilka som behöver öva på att bli mer ödmjuka och i synnerhet mer självkritiska?
Annika: "Det behöver sägas men i det sägandet underordnar man sig också dem som aldrig säger utan bara är."
Jag tror inte att man automatiskt underordnas när man opponerar. Därför att ingen "bara är", alla måste legitimera makten i relation till något annat, vare sig det sker implicit eller explicit. Om man inte gör det är risken mycket större att man hamnar i ett dödläge. De dolda maktstrukturerna är allt som oftast inte observerbara fakta, men de får reella konsekvenser och det är genom att blottlägga konsekvenserna som vi kan göra något åt dem.
Eddy: Bra! Det blir spännande att se vad som sägs i den!
Fanny: Det är det eviga dilemmat: den underordnade OCH det faktum att den är underordnad behöver lyftas fram men när det görs riskerar man att positionen som underordnad/avvikare befästs. Samma gäller kön, etnicitet, sexuell orientering etc. Jag menar att naturvetarna på många sätt är vetenskapens "vita", dvs den osynliga normen.
/Annika
Annika: Jag instämmer, den underordnades position kan i o m detta befästas. Men då kan man fråga sig om det inte redan är så pass befäst i struktur, normer och beteenden att man därför har det mesta att vinna på att tala om det. Opponerar man inte kan man heller inget vinna, samtidigt som man kan förlora sitt anseende och inflytande, bli förlöjligad, reducerad till en jobbig typ, eller ett offer.
Fanny: Jag håller med om att det inte går att tiga bara för att man inte ska verka besvärlig. Självklart ska vi höras och synas!
/Annika
Jag vill först säga tack, Eddy, för att du skriver om kulturvetenskapens samhällsnytta och kulturvetenskaplig kunskap och delar med dig av dina idéer och erfarenheter. Det är både intressant och viktigt! Jag skriver något tillbaka ibland, när det är något som jag fastnat på, för eller i; när något ger resonans hos mig. Jag menade inte förringa erfarenheter av att bli orättvist behandlad, inte lyssnad på, undanträngd osv., eller att förneka att det finns orättvisor, inte heller att kulturvetenskaplig kunskap inte skulle vara viktig och behövas. Men det tror jag du vet.
Fanny skriver att många "har en just-do-it mentalitet som motstrider allt som heter kamp och motstånd" och att det är lätt att säga om man inte själv upplevt orättvisor. Jag håller med om det sistnämnda. Men jag tror inte att det är "just", men nog att det är mycket "do it" som skall till. Alltså att fokus borde ligga mycket på strategier HUR vi gör det, i praktiken, och vilka konsekvenser, vinster, förluster, olika sätt att göra kan ha för olika parter(inte bara vad vi kan ge för argument i vad som kan vara en trängd position: ge oss nyttan, berättiga er). Men det kan ju också vara lätt för mig att säga. Detta "do it" behöver heller inte alls motstrida motstånd, som kan ta sig många former. Kanske kan man tänka på det som en viss metodutveckling - ny och uttryckligen deltagande fältmetod. Det borde vi vara experter på!
Sedan en annan sak, som har att göra med "hur vi gör det", som Lena Gerholm har skrivit om i sitt kända verk Projektkultur och kulturprojekt: det är mycket vanligt, att projekt startar med att måla en bild av en värld i förfall, som projektet med sin verksamhet ska åtgärda och mot vilken projektet tydligt framträder, som "något annat". Det leder till att en viss kunskap produceras, och att man fäster blicken vid vissa saker. Det blir också känsligt vad man kan säga, för att projektet uppbärs av att man "tror på det". Samtidigt riskerar projektet att bli immanent. Det här är en mycket allmänmänsklig kulturell process. Kanske den kan vara effektiv för att mobilisera krafter "inåt" i projektet, men vad händer sen? Och jag tänker att när kulturvetenskapens nytta ska framhävas och framställas, kan det vara en fälla. Men nu känner jag mig som att jag bara nöter på om fällor och risker, så jag slutar för idag. Tack igen för en fin blogg!
Ann-Helen intressanta tankar du har om Gerholm's bok, jag har inte läst den, men blev nyfiken. Måste säga att jag känner igen det du skriver om kulturprojekt, om jag förstått det rätt skulle man kunna exemplifiera med hur separatistiska och feministiska rörelser bedrivs, d.v.s. en stark intern ideologisk sammanhållning men stora problem med externa relationer. Det är som om avståndet mellan rörelse och omvärld växer ju mer radikal den inre kärnan är. Vilket leder till att man får svårt att ta sig in på arenor som domineras av oliktänkande.
Jag är av den uppfattningen att man måste samarbeta över gränserna och ibland kompromissa, kanske t o m tona ner agendan till förmån för att bli lyssnad på och respekterad. En strategi som har några få likheter med legenden om den trojanska hästen :) Kanske borde kulturvetarna bygga sin egna trojanska häst?!
Vad lustigt att du sa trojansk häst! Det var PRECIS vad jag tänkte tidigare idag! Ja, det är något sånt tror jag - några alternativa strategier man borde tänka ut (för att komma ut och in).
Jag tror att projektverksamhet generellt (för projekt vill förändra något, i allmänhet) kan skapa ett avstånd till den verklighet man vill nå (och förbättra) som gör att man har svårt att nå dem och dit man vill. Det kan också bli lite så, att ju större klyfta mellan projekt och omvärld, desto större förändringsverkan utlovar projektet, desto viktigare uppfattas det. Det har jag skrivit om själv (därför är jag så begeistrad för Gerholms bok, som jag parafraserade och kallade min uppsats "ungdomsprojekt och projektungdom", finns på nätet:)..)
Tack till alla, för inspirerande ord och tankar. En kulturvetenskaplig, Trojansk häst? Absolut värt att prova, liksom kvotering, påpekanden och projektinsatser. Tror att mångfaleden av insater och det faktum att mag gör något, om och när man får chansen är viktigt. Och alla har ett ansvar här. Ingen som vill kan eller får slå sig till ro eller ge upp. Finns inga garantier för att lyckas, någonsin. Men gör man inget händer inget. Det vet vi! Bloggformatet fungerar för mig, och tillsammans med er utvecklas det tankar, som får spridning. Det är detta, de små men många och välspridda sakerna som faktiskt görs, som ger resultat. Ihärdighet och uppfinningsrikedom. Det är enda vägen fram, för oss somtror som vill och som har energin. Så får vi se vart vi hamnar. Spännande är det! Än en gång: TACK!
Skicka en kommentar