Dubbelmoral är inget fint ord, och det är inget man vill bli anklagad för att ha. Varför, och är det så enkelt? Går det att vara kategorisk ifråga om moral? Det har jag funderat över, mycket och länge. Funderingarna har dock aldrig handlat om att försvara fifflande politiker, eller jämställdhetsivrande polismästare som utnyttjar unga kvinnor sexuellt på fritiden. Absolut inte. Låt mig vara tydlig med det.
Mina funderingar kommer sig ur den märkliga uppfattningen att den som säger sig vara vänster, hen ska frivilligt ge bort sina pengar. Är det dubbelmoral att leva i enlighet med rådande normer och gällande lagstiftning, samtidigt som man inom ramen för den demokratiska processen kämpar för ett annat samhälle? Jag anser inte det. Ser den typen av anklagelse som ett maktmedel och som ett uttryck för kulturens inneboende strävan efter enhet, renhet och svaret, i singularis.
Maktmedel först. Det brukar vara människor som står till höger på den politiska skalan som hyser uppfattningen att alla som är vänster och för ökad statlig kontroll och höjda skatter inte kan/får bli rika, för att det skulle vara ett uttryck för dubbelmoral. En mycket märklig åsikt som dels säger mer om högermänniskans moral (för det innebär ju att man hyser åsikten att den som är kritisk mot gällande lag inte behöver följa den) än om den som anklagas, dels handlar om att sätta gränser för vänstermänniskan arbete med förändring. För rikedom är makt, i dagens samhälle.
Den som säger sig vara vänster. Den som kämpar för ett mer jämlikt samhälle. Och som lever i enlighet med den lag som gäller, samt är öppen med både vad man vill och vad man har. Hen har ingen dubbelmoral. I alla fall inte mer dubbelmoral än högermänniskan som skattefifflar eller låter bli att betala TV-licensen, för att hen tycker att samhället inte skall intervenera i privatpersoners liv. Fiffel, oavsett vilka argument som anförs för fifflandet, sker i det dolda. Och det är precis vad dubbelmoral handlar om. Att visa en sida utåt, och en annan inåt. Att anklaga någon för att inte leva i enlighet med sin vision, när den visionen under rådande förhållanden ger visionären tydliga handikapp i kampen för visionens uppfyllande. Det är ett uttryck för makt.
Transparens, heter lösningen på denna typ av problem. Är det dubbelmoralen man vill åt är transparens enda vägen mot målet. Men då måste man vara beredd att lägga alla korten på bordet. Då måste man visa upp sig i offentlighetens ljus, som den man är, inte bara i ord, utan också i handling. Är högermänniskorna redo för det? Bra, för den vänster jag tror på har inget att dölja. Fattig eller rik, har inget med något att göra. Det viktiga är vad man vill, och vad man tror på och kämpar för, samt att man lever i enlighet med gällande lagar och förordningar. Jag hyser beundran för någon som kämpar för en politik som innebär att de skulle förlora en stor del av sin rikedom. För den som däremot har pengar och som kämpar för rätten att få behålla dessa och mer därtill, och som dessutom ger uttryck för åsikten om att fattigdom är mer eller mindre självvalt, för hen har jag svårt att hysa annat än misstänksamhet.
Makten är lätt att genomskåda, om man bara är konsekvent och har förmågan att tänka kritiskt i fler än ett led. Och ju mer transparens, desto enklare blir det att granska det som granskas bör. Svårare är det att genomskåda, förhålla sig till och samtala om, kulturens inneboende strävan efter renhet, enhet, och det begär efter Svaret, i singularis, som genomsyrar samhället.
Aversionen mot dubbelmoralen, som kan ses som ett slags kulturellt defaultläge. Det är den jag vill åt, egentligen. För här finns många nycklar till en lång rad av andra liknande problem som har med kulturens kraft att göra, och dess inflytande över människornas tankevärld. Den närmast instinktiva motviljan inför uttryck som skulle kunna vara tecken på dubbelmoral har med idealiseringen av enkelhet att göra. Har med den mer eller mindre tydliga och medvetna övertygelsen, som är ett arv och en konsekvens av kyrkans (idag starkt decimerade) makt över kulturen att göra. Sokrates ande och hans fördömande av Sofisternas övertygelse om att människan är den enda rimliga måttstocken i arbetet med att upotäcka världen. Ända sedan Sofisterna fördömdes har renhet, logik och sökandet efter Svaret, som är ett och odelbart, idealiserats och upprätthållits som norm. Och med det följer begäret efter sanning.
I en sådan tankevärld är det lätt att bli anklagad för dubbelmoral. I en värld som antas vara en, odelbar och helt igenom logisk, finns inte utrymme för kombinationer av åsikter och handlingar. Kulturvetenskapen står här inför en betydande utmaning, för en vetenskaplig undersökning kan och får inte väja för sitt eget resultat. Och alla som undersöker kultur har stött på problem som inte har en och en enda lösning. Alla som undersökt kultur vet och förstår att svaren oftast inte går att precisera närmare än, någonstans i spannet mellan fler än en, men färre än många.
Om det är så att svaret är just det, att förståelsen bygger på att man måste ta hänsyn till fler än en, men färre än många, och olika, komponenter, i samverkan. Då vore det inte forskning om man hävdade något annat. Tyvärr är kulturvetenskapen ensam i akademin om att hysa denna uppfattning. Normen inom vetenskapen är den samma som i övriga samhället. Och då är det svårt att bli tagen på allvar om man kommer fram till något som går på tvärs mot rådande diskurs, som reglerar värdet på det som sägs och som bestämmer vad som kan hållas för sant.
Kulturvetenskapen har anklagats för ett slags dubbelmoral, men det som ser ut att vara något förkastligt handlar i själva verket om vetenskaplig konsekvens. Jag överger min syn på världen omgående, så fort någon med hjälp av ovedersägliga data eller hållbara argument kan övertyga mig om att jag har fel. Jag vill att mina resultat ska granskas, har inget att dölja. Jag sysslar inte med vetenskap för egen vinnings skull, inte för att göra karriär eller för att få uppmärksamhet. Jag gör det för att jag är intresserad, för att jag vill veta. Och jag gör det för att jag tror att en annan, en bättre och mer långsiktigt hållbar värld är önskvärd och möjlig.
Svaret på frågor som har med människor att göra, måste sökas hos människan. Men vad hon är och hur begreppet människa ska definieras är inte givet. Inget är givet. Sökandet efter kunskap, i rörelse. Det är vad vetenskap handlar om. Arbete med att förstå världen. Inget är givet på förhand.
Det är utmaningar, inte bara för kulturvetare, utan för alla, för samhället. Vad är dubbelmoral, egentligen? Hur ser våra osynliga förgivettaganden ut, som styr bedömningen av kunskapens värde och åsikters rimlighet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar