Välinformerade och logiskt stringenta, på väg mot undergången?

Facebook, säga vad man vill om FB, och mycket både kan och bör sägas. Bara inte här, och framförallt inte nu.  Men i sina bästa stunder är det en fantastisk källa till inspiration. Idag, till exempel, på lunchen, cirkulerar det en bild med en text. Ett citat från mångsysslaren Reuben Blades, som ställde upp i valet till Panamas president 1994, men förlorade. Han tillskrivs i alla fall följande ord:

I think we risk becoming the best informed society that has ever died of ignorance.

Jag är uppriktigt rädd för att han har precis rätt. För kunskap råder det sannerligen inte brist på i dagens samhälle. Ignorans, däremot, finns det hur mycket som helst av. Och ignoransen växer snabbare än kunskapen. Så, ni kan själva göra matten. Som man brukar säga på film, från Amerika.

Högskolesystemet, till exempel, som just nu genomgår en tyst revolution, är ett skrämmande exempel på hur ökade kunskaper kan leda till ökad makt som leder till ignorans. Eftersom principen för fördelning av forskningsmedel är att, åt den som har skall vara givet, kommer den smala och djupa kunskapen att växa på bekostnad av bredd och syntetisering. Därigenom skapas en grogrund för ignorans, för det är som att resa mot stjärnorna med ett mikroskåp som navigationshjälpmedel. Bara den som är uppslukad av sitt blir ignorant, för det främjar inte oliktänkande. Ju mer specialiserad man blir, desto mer lika tänker dem man har omkring sig och ju mer ignorant blir man.

Ingen kan klandras eller kritiseras för detta, eftersom alla är offer och ingen styr. Världen, samhället och kultur är självorganiserande. Ingen har makten, alla har makten. Det spelar ingen roll hur man ser på saken, poängen är att den ger upphov till konsekvenser oavsett. Och eftersom det är djupa kunskaper om smala ämnen som efterfrågas och premieras, ja då är det vad man får. Mer kunskap, om mindre. Specialisering, istället för bredd.

Den viktiga frågan är dock hur vi använder kunskapen. Björklund vill ha ett Nobelpris. Till vad frågar jag? Och det är ju inte han som får det. Vill han ha ett kan vi ju lätt se till att det blir så. Hallå, Sverige delar ut priset. Om det är priset som är det viktiga, menar jag. Det är ju inget objektivt pris. Inga pris eller utmärkelser är objektiva. Ändå är det priset man stirrar sig sig blind på. Det är ett greppbart och tydligt mål. Ett mål som kan brytas ner i delmål, som kan målsäkras och följas upp. Processen är felfri och löper helt enligt protokollet. Mer kunskap om färre frågor, smalare, men djupare. Så ser receptet ut. Så genereras Nobelpris.

Men den viktiga frågan kvarstår. Till vad ska vi ha priset? Och vem är vi? Ska vi ha det för att bevisa att vi är bäst i klassen? Eller, till vad? Jag förstår inte. Jag ser detta tänkande, vilket flåsar mig i nacken och tvingar mig att smälta in i fållan. Mot bättre vetande - det jag säger finner stöd i över 20 år av akademiska studier, och snart 10 års forskning - tvingas jag uppfylla maktens krav, för att få fortsätta vara i den krympande akademin. Och jag tvingas allt som oftast lyssna på mer eller mindre välunderbyggd bullshit. För jag är skolad i kritiskt tänkande. Jag använder kartan för att orientera mig med hjälp av, inte som ett redskap för att göra karriär. Idag är det karriär som premieras, och bara kunskaper som leder till karriär premieras.

Så bygger man ett kunskapssamhälle som helt förlorar kontakten med verkligheten. Så riskerar man att såga av den gren vi alla sitter på. Välinformerad ignorans, det är vad nuvarande samhälle producerar. Det är konsekvensen av den kunskaps-, forsknings- och utbildningspolitik som förs. Det är alarmerande. Om det borde vetenskap handla om. Hur kommer det sig att vi människor, gång på gång lockas att lyssna på dem som säger att de har lösningen, fast det enda de anför som bevis är luft. Kejsaren är naken, alla ser det, men ingen vågar säga det. Av rädsla för att bli avslöjad som annorlunda.

Jag tror att en annan värld är möjlig, men för att kunna skapa den krävs en helt annan syn på kunskap än dagens. Det krävs ett mycket tydligare fokus på kritiskt tänkande, på transparens och på konsekvenser. Vidare och kanske viktigast av allt, det krävs en mycket mer utvecklad insikt om, inte bara till vad vi ska ha kunskapen utan även om frågan, vad kunskap är. Är citeringar ett bra mått på kunskap? Leder det till hållbar utveckling? Gynnar det tvärvetenskapliga ansatser, eller motarbetar?

Vad spelar det för roll om vi vet, ifall vi inte kan eller vill använda kunskapen till annat än till Nobelpris och andra utmärkelser att hänga kring halsen vid högtidliga tillfällen?