Riskkapital

Kapital som riskeras. Riskkapital. Om det talas det ofta, som ett slags möjliggörare i företagsvärlden. Ibland låter det som det är själva förutsättningen för företagande. Tror jag inte ett ögonblick på. Förutsättningen för en viss typ av företag. Absolut, men inte för alla företag, inte för allt företagande.

Intressant att man valt att ha med ordet risk i beteckningen. Det låter farligt. Som om något sätts på spel. Som om kapital riskeras. Ibland gör det så klart det, riskeras kapital. Men den som investerar en stor summa pengar gör det inte man man riskerar något, egentligen. Och väldigt ofta handlar det om investeringar i riskfria projekt. Som statligt finansierad äldrevård, till exempel. De investeringarna var otvetydigt riskfria. Ändå kräver investerarna en så kallad riskpremie. För vad? För att förmera sitt kapital. Så klart. Det är vad det handlar om.

Riskkapitalisterna kräver mångdubbelt igen på sina investeringar, ofta inflytande i rörelsen och snabb avkastning. På tre till fem år skall investeringen tredubblas. Det verkar vara dealen, oftast. Till varje pris. Och den som släppt in riskkapitalisterna i företaget. Den som tagit emot pengar, ofta stora pengar. Måste leverera. Annars kan man glömma att komma ifråga igen, i något sammanhang. Så vem är det som tar risken, egentligen?

Så omvandlas girighet och otålighet till något positivt. Affärsänglar, talas det om. Låter lite som änglamakerskor, i mina öron. Någon som mot ersättning tar hand om problem som ingen vill erkänna. Riskkapital är vad Red Bull är för den som är lite hängig, en vitamininjektion. Men när den blivit norm. När marknaden vant sig vid mångdubbel vinst, uppstår en ny risk. En samhällsrisk. Kanske är det så man bör se på riskkapital. Det är kapital som riskerar att underminera tryggheten i samhället? Ingen överlever i längden på lånat kapital, oavsett om det handlar om pengar eller energi. Lån måste betalas tillbaka. Så ju snabbare hjulen snurrar nu, desto långsammare måste de snurra sedan.

Grekland. Säger bara, glöm inte Grekland. Ett land som pumpats upp med hjälp av lånta fjädrar och steroider. Ett land som växte ur sin kostym utan att hinna skaffa en ny. Eller Island, som byggde sin ekonom på flödet av pengar, uteslutande på flöden. Och när flödet minskade, skar motorn. Konkurs. Var fanns riskkapitalisterna, undrar vän av ordning? Jo, i full färd med att förhandla om att få köpa upp Apoteksrättigheter, till underpriser. Eller i förhandling om att driva äldrevård, med hjälp av svenska skattemedel som via sinnrika transaktioner förflyttades utomlands. Väldigt mycket kapital, ganska liten risk.

Det är inga hjältar vi talar om. Det är helt vanlig girighet. Förkroppsligad girighet, som vill få oss och samhället att tala om det som givmildhet. Risken är som sagt helt och hållet på vår sida. Lika lite som det krävs mäklare för att sälja sin bostad (vilket många verkar tro) krävs det riskkapital för att starta framgångsrika företag. Allt handlar om vilket tidsperspektiv och vilken förräntningsgrad vi talar om. Det går att växa långsamt, tryggt och med framtiden i sikte. Det går och har gått utmärkt förr. Det går att komma dit igen. Om tillräckligt många vill.

Lite långsammare, om jag får be. Lite mer eftertänksamhet. Kapital måste förmeras. The bussines of bussines is bussines. Jag vet! Men det går att leva gott även på en vinst som inte ökar varje år. Det går. Måste gå. För det finns en gräns. Jorden är en ändlig resurs. Inget kan expandera eller öka bortom jorden. Och den är ömtålig. Det måste vi inse. Om vi vill skapa ett samhälle som är långsiktigt hållbart.

Pengar är bra till mycket, men det är allt det där andra som är viktigt. Pengarna i sig har inget värde. Bara för riskkapitalisterna har pengar ett värde, i sig. Och när vi gör deras syn till vår, får vi deras värderingar på köpet. Vill vi det? Om vi tänker lite på saken. Är det säkert att vi vill ha kapital för kapitalets skull. Vad ska vi med det till när jorden är förödd?

Så, vem är det som tar en risk när man tar emot riskkapital?