Samma fråga, ny ingång. Om genernas betydelse för människoblivandet.

Läser med stort intresse Karin Johannissons artikel i dagens DN, om DNA-undersökningar och jakten på den perfekta människan. Frågorna som väcktes i förra bloggposten aktualiseras igen, på nya sätt. Reflektionen väcker nya frågor. Johannisson är klok, och har en fin blick för tidens tecken och är bra på att resonera kring dess konsekvenser. Hon ser igenom kulturen. Hon kan tyda tecken, peka på tendenser och väcka läsaren till eftertanke. Utan att själv driva någon linje, vilket jag uppskattar. Försöker ha det som mål här på bloggen, att inte driva politik. Det är svårt. Då behöver man goda förebilder. Johannisson skriver, utifrån den danske vetenskapsjournalistens Lone Franks bok, Mina vackra gener.

Det finns en evig fantasi om jaget: att med tillgång till en innersta kunskap och vilja till förädling skapa sin egen fullkomning. Tanken återkommer i alla religioner, i renässansens magiska och alkemiska traditioner, i upplysningens tes om den perfektibla människan och i varje politisk utopi.

I dag är tanken starkare än någonsin. Men redskapet är ultramodernt och högteknologiskt: gendiagnostik påbyggd med livsstil. Den innersta kunskapen är inte längre liktydig med en högre plan, utan med ditt dna. Med genomlyst genprofil och en ny typ av självfostran där hjärnan listigt omprogrammeras mot hälsosamt beteende tycks saken vara klar.

Vi har blivit riskvarelser av högsta potens. Kommer jag att bli dement, benskör, hjärtsvag, deprimerad, darrig i parkinson eller gnagd av cancer? Svaret ligger bara ett bomullstops och några musklick bort. Take it or leave it, men gör något åt det. Projektet glider smidigt in i nuets företagsekonomiska tankemodell: allt kan förbättras bara man tror på sig själv, skaffar sig en policy, sätter upp ett mål. Men vad är det vi drömmer om? Vad är det för varelse utan sår och skavanker, med uppdrag att bära en högvärdig kropp, själ och hälsa?

Tänkvärt. Viktigt. Utvecklingen går inte att stoppa, men man behöver heller inte acceptera och omfamna allt. Måste inte okritiskt integrera alla nya rön, omgående i sin vardag. Vad är det vi drömmer om? Det kan man, och borde man, sannerligen fråga sig. Ofta! Det är en fråga som borde ställas. Det är en fråga utan entydiga svar. Det är frågor som behöver arbetas med för att något svar skall kunna komma ur dem, och det svaret är aldrig definitivt. Svaret på den typen av frågor måste uppfinnas, gång på gång.

Arbetet med frågor av den typen utgör grundvalen för människoblivandet. Kulturen hämtar kraft och bränsle från den typen av frågor. Kultur blir till, i och genom arbetet med frågor av det slaget. Kulturen finns lika lite som människan på en plats. Kulturen går inte att fånga. Och det gör heller inte människan. Drömmen om den perfekta människan är lika gammal som människan själv. Fantasin om jaget, det fulländade jaget. Alla bär på den. Alla strävar efter att optimera sig själv. Kulturen pekar i den riktningen, underblåser den tendensen.

Jakten på det perfekta hemmet, den största TVn, snabbaste bilen och det mest utrustade köket har vi vant oss vid att leva med. Det är accepterat beteende. Så varför inte jaga vidare? Varför inte utnyttja möjligheterna som finns, att söka den kunskap som går att få? Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar. Begäret efter sanning, kunskap och vetande, om allt. Varför skulle inte det omfatta människans DNA? Det ligger i människans natur att fråga. Alla vill veta. Men som Johannisson påpekar, vad är det vi drömmer om? Vad är det för kunskap vi vill ha, egentligen? Vill vi verkligen veta allt som går att veta? Frågan om kunskapen, om sökandet efter kunskap, ställs här på sin spets.

Svaren på den typ av frågor som DNA-analyserna kan kan ge är inte av samma slag som frågor om rymden. Här handlar det om livet. Mitt liv, min framtid. Min personliga lycka och individuella tillfredsställelse. Jakten på optimering, på den perfekta kroppen, riskerar, om den görs till ett självändamål, att resultera i det som många upplevt när det sitter där med sitt perfekt inredda kök. Att det finns varken ork eller pengar att utnyttja dess potential. Mikrovärmd pizza i ett kök för 100 000:- är ingen unik företeelse, i alla fall inte under veckorna. Många lever så. Det är kalla fakta om resultatet av jakten på det perfekta, vad det nu är man jagar. Jakten tenderar ofta att vara fylld med mer tillfredsställelse än målet.

Den som jagar kunskap om sin kropp kan mycket väl få beskedet att man löper stor risk att drabbas av en obotlig sjukdom. Hur lätt är det då att ta vara på den tid man har kvar, om man vet? Är det inte bättre då att avstå från kunskapen? Det är ju i slutändan ett val man gör. Inget fel i att drömma om det perfekta, men man glömmer lätt att ingen är perfekt. Det just det faktum att människan inte är perfekt som gör henne, oss så unika och värdefulla. Det i och genom olikheten som man uppskattar den man är, även om man inte är perfekt. Det är strävan efter att korrigera defekter som bygger kultur, som ger upphov till nya uppfinningar och som på gott och ont gör oss till dem vi är.

Om alla vore perfekta. Om alla var lika. Vilket samhälle får vi då? Vad riskerar sökandet efter och kunskapen om våra gener att leda till? Det kan vi så klart aldrig veta, i alla fall inte förrän vi är där. Men begrunda följande ord, som avslutar artikeln i DN.

Problemet är inte att genetiken är en central nyckel till vem vi är, problemet är om biologi blir ideologi. I generna sanningen. Men vem älskar den som slaviskt följer sin biologiska grammatik? Som socialt redskap gynnar genetisk identitet inte öppenhet för det främmande. Den lägger upp gemenskap längs blodsband och odlar drömmar om det perfekta. Den gör individen mer jagfixerad och mindre samhällsorienterad. Hur vackra generna än är.

Är det verkligen kunskap vi vill ha, till varje tänkbart pris? Är alla typer av kunskap lika bra, lika viktig och lika användbar? Är kunskapen mer värd än riskerna den medför? Vill vi veta allt, och kan vi hantera all kunskap? Kan vi veta svaren på sådana frågor, innan vi ställt dem? Och är det värt att ta risken?

Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar. Absolut, men frågandet bör göras med eftertanke. Framförallt borde fler få chans att svara. Ingen kan på förhand veta vem som är bäst lämpad att svara på frågan man har. Och som man frågar får man svar.

Betänk att det är resan, livets resa som är målet. Den bästa dagen är en dag av törst. Längtan är mer angenäm är uppfyllandet av drömmen. Det handlar inte så mycket om att veta, som om att förstå. Och förståelse uppnår man inte genom att fråga, utan genom att kasta sig ut i livet för att aktivt söka svar, i och genom upplevelserna som utgör livets hållpunkter. Frågan och svaret kan aldrig ersätta upplevelsen och den egna erfarenheten. Lyssnar man uppmärksamt på någon som säger sig veta, då riskerar man att gå miste om viktig kunskap om livet. För det pågår runt omkring en, ständigt.

Vi är inte vår biologi, inte bara. Svaret på frågan om människoblivandet finns alltså inte i vårt DNA, det rullas upp för oss, kontinuerligt, i realtid. Det gäller därför att vara uppmärksam på sin omgivning, på det som sker i sammanhanget man lever i och genom, annars missar man det viktiga.