Postverkets historia är lång och stolt. På Strindbergs tid tömdes brevlådorna fem gånger om dagen och posten delades ut morgon och eftermiddag. När jag var liten fick vi post utdelad på lördagarna (väl? Blir osäker. Känns overkligt, men har bestämt för mig att det var så. Då). Karl den XII regerade, bland annat med hjälp av ett väl utvecklat postsystem, Sverige på 1700-talet från slagfälten i Europa. Men det var då, nu är nu.
Idag har vi andra sätt, också, många olika sätt, att överföra information mellan människor. Allt kan och måste inte förmedlas med hjälp av brevbärare. Telefoner och datorer har tagit över en del av kommunikationen mellan människor. Det är bra, bekvämt och funktionellt. Ändå sörjer jag och ser med sorg på nedmonteringen av denna samhällsinstitution, och läser med växande oro i dagens SvD om hur illa posten sköter sitt uppdrag. Ingen verkar dessutom bry sig. Inte på riktigt. Ett tecken i tiden? Absolut! Och det få konsekvenser som går långt utanför Posten. Frågan om Posten är bärännande aktuell och säger något om vart samhället är på väg.
Inget i ett samhälle går att ta för givet. Inget finns och varar för evigt. Allt kräver omsorg och handling, pengar (eftersom det är vad samhällen idag drivs med hjälp av) och en plan för upprätthållande av den kvalitetsnivå man bestämt sig för. Där är inte Posten unikt, det gäller skolan, vården och infrastrukturen, allt som vi vant oss vid. Och det är nog så lite till mans och i vardagen, kallt räknar med att sådana saker som Posten, skolan, vården och så vidare ska fungera. Kanske dessa funktioner tas för givet så till den milda grad att det vuxit fram en kollektiv villfarelse om att det alltid kommer att fungera? Det är i så fall en viktig varningssignal. En indikation på att det är dags att reflektera över det triviala i vardagen!
Posten som organisation håller på att krackelera, och förfallet verkar ha gått så pass långt att det börjar bli dags att ställa sig frågan om vi inte står inför ett vägskäl. Ska vi satsa, eller lägga ner? För som det är nu fungerar det uppenbarligen inte alls. Kompetensen som byggts upp under generationer dräneras kraftigt, och ansvaret devalveras. Konsekvensen blir att ingen anställd bryr sig om ifall breven som läggs på lådan kommer fram eller inte, och eftersom Posten inte bryr sig finns ingen att ställas till svars. Och är ju själva poängen med det som är kollektivt och samhällsbärande, att man ska kunna lita på att det fungerar. Det går aldrig med privata aktörer, som kan gå i konkurs och därigenom undslippa ansvar. Vissa försändelser är så klart fullkomligt triviala och det spelar liten roll om de kommer imorgon eller i övermorgon. Andra, som räkningar, avier och annat, paket och värdefulla försändelser, är avgörande att de kommer fram i tid. Om detta luckras upp får det konsekvenser som är svåra att överblicka, inte bara för Posten utan för samhället som helhet.
Posten har ett förtroendekapital att förvalta, liksom SJ och andra anrika och samhällsbärande, kollektiva institutioner och medborgerliga angelägenheter. Det som händer med Posten säger något viktigt om resten av samhället, allt det kollektiva. Posten angår således alla, inte bara för att organisationen bekostas till stor del av samhället. Posten utgör en tjänsteinrättning som underlättar livet för medborgarna. Detta är inte riktigt uppenbart, för alla, alltid och det är dessutom svårt att märka när Posten missköter uppdraget. SJ har lättare att dra på sig kritik för bristande service. Där är kopplingen mellan utförande och komfort tydligare. Men det är lika illa när Posten misslyckas.
Posten, kan man få för sig, är något onödigt, otidsenligt, lite töntigt och inget att bry sig om. Speciellt inte i tider av ekonomisk kris. Det är upp till var och en att tänka som man vill, men det kommer att få konsekvenser. Det som sker med och inom Posten har bärighet och säger något viktigt om resten av samhället. Och den dag då organisationen inte längre klarar uppdraget, och där är vi snart, allt talar för det, då förlorar samhället en central dimension. Visst finns det privata aktörer som kan sköta uppdraget. Det finns redan. Men eftersom det alltid är slutkunden som betalar kommer kostnaden att öka, för alla medborgare. Och, som sagt, ansvaret är lättare för privata aktörer att ducka för.
Den ekonomiska logiken gör att Posten drar ner, för att dess kostnader syns för alla och konkurrerar med allt annat som en krympande offentlig kaka ska räcka till. Men tar man ett steg tillbaka, och betraktar samhället som en helhet. Skaffar man sig en överblick och tänker i lite fler led. Då inser man att vi med öppna ögon håller på att såga av den gren vi sitter på, och är beroende av.
Konkurrens är bra. Överallt. Det är så rådande paradigm ser ut. Konkurrens är bra, till mycket säger jag. Men till att ge stadga och kontinuitet till samhället som helhet är konkurrens inte bara värdelöst, det är dessutom förödande och kostsamt för alla.
Vad vill vi, egentligen? Idag, och på sikt? Hur tänker vi oss att kalkylen ska gå ihop, den övergripande kalkyl som samhället utgår från? Dagens system utgår från tanken att hjälp kan hämtas och problem kan förpassas, till ett slags diffus utsida. Ingen vet, vill veta eller anser sig behöva förklara eller förstå vad som finns där ute. Bara att det är en oändlig resurs, alternativt gigantisk depositionsanläggning. Tron på detta är häpnadsväckande stor och utbredd i samhället idag. Likheterna med tron på Guds försyn är påtaglig. Ödet, som löser allt likt en osynlig hand. Jag nöjer mig inte med det, med att tro att det kommer att ordna sig. Bara så där. Förr eller senare vänder det? Säger vem, och på vilka grunder? Det vill jag se fler debatter om, och handlingsplaner för.
Faktum är att det finns inga garantier, för något i samhället lika lite som i livet. Bara lösningar och resurser som hämtas från insidan, som man har kontroll över, är hållbara. Och eftersom ingen vill ta hand om andras skräp eller problem måste man kunna hantera sina egna problem och ta hand om sitt avfall, om man med gott samvete och i trygghet skall kunna säga att vi lever i ett hållbart samhälle. Vad vill vi ha: Pengar i plånboken idag, eller en grundtrygghet? Valet är vårt, som kollektiv. Och vi får det samhälle vi förtjänar.
Om det är ett långsiktigt hållbart samhälle vi vill bygga, då angår det som händer inom Posten oss alla. Konkret, brutalt och oundvikligen. Ett brev betyder så mycket, både om det når fram och om det försvinner på vägen! Ett brev på posten var en hederssak när jag var liten, idag är det en fråga om lönsamhet. Klart det får konsekvenser. Frågan är bara vilka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar