Det finns ett närmast magiskt skimmer, en lockelse och en dragningskraft, till det som FORSKNING visar. Journalisterna hittar studierna, och rapporterar. Och mediekonsumenterna, allmänheten, läser och förundras, eller skakar ibland på huvudet. Forskning visar. Då är det sant, riktigt och viktigt. Forskare ljuger inte. Forskare avslöjar världens hemligheter och vetandet växer. Det är så det ter sig i alla fall, för de flesta. Föreställer jag mig. Varför skulle man annars skriva och rapportera om det som händer vid forskningsfronten?
All forskning uppmärksammas inte. Alla rön är inte intressanta. Forskning som rör användandes av sociala medier är ett stoff just nu. Och när jag skrev om åkerinäringen hörde journalister av sig, ofta. Lastbilschaufförer var i ropet då. Man ville veta hur de är, och svaret man ville ha var att de var som cowboys. Den uppfattningen fick jag värja mig mot hela tiden. Minns särskilt en gång, när jag upprepade att det var precis tvärt om, att lastbilsförare idag aktivt och ihärdigt tar avstånd från och vill frigöra sig från kopplingen till cowboys. Rubriken, som varken jag eller journalisten styr över löd: Ny avhandling om vägarnas cowboys.
Kommer ni ihåg rubrikerna i kvällpressen när det avslöjades att forskare hittat otrohetgenen som skulle förklara varför, och därigenom även ursäkta, mäns otrohet. Nu visade den nyheten bygga på en feltolkning, men ändå. Rubrikerna och uppmärksamheten som följer på spektakulära avslöjanden visar vad vi, kollektivt är intresserade av, oroar oss för och vill. Det finns mycket kulturell information att hämta i analyser av mediernas rapportering från forskningsfronten.
Jag bytte forskningsämne efter avhandlingen. Alkohol och droger var ett gammalt intresse som jag med stort intresse kastade mig över. Här slogs jag av avsaknaden av intresse. De som hörde av sig var inte intresserade av min forskning, det jag faktiskt kom fram till. Man ville veta varför det dricks, hur mycket och med vilka konsekvenser. Och när jag inte kunde svara då blev det ingen intervju, och när boken kom ut möttes den med tystnad. Kan så klart bero på olika saker, men jag är den samma. Något säger det. Intressant är det.
Vad som föranleder denna bloggpost är just en artikel om forskning. Om en ny avhandling. Rubriken lyder: Mobiler och datorer riskerar den mentala hälsan. För mycket användning av mobiler och datorer riskerar att påverka sömnen och kan ge upphov till stress. Som om jag inte skulle märka det, tänker jag. Behövs det forskning för att visa detta?
Det finns en liten skillnad mellan kvinnor och män, står det på ett ställe. På ett annat att, det egentligen inte är så stor skillnad mellan könen. Slutsatsen är att intensiv användning kan ha effekter på den mentala hälsan. Rådet, som nu alltså finner stöd i forskningen är: minskad användning. Stoppa pressarna!
Jag brukar säga att all forskning är viktig. Även den här studien har så klart ett värde. Om inte annat för att doktoranden får sitt forskarkörkort. Studien lägger säkert en pusselbit till det övergripande projektet att förstå människan. Forskning är viktigt, forskare behövs. Men alla rön är inte lika värdefulla.
Faran med att överlåta rapporteringen av vad som händer inom forskningen till medierna är att det är mediernas logik som styr vad som uppmärksammas. Och det är smickrande att se sig själv i tidningen. Men det riskerar att undergräva förtroendet, och det kan få som effekt att en vrångbild av forskning och forskare sprids. Den bilden kan sedan utnyttjas av politiker som har en egen agenda...
Forskning om sådana samband. Varför rapporteras det inte om dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar