Hållbarhetens utmaningar, och nyckar till lösningar

Gårdagens diskussioner om hållbarhet och fokuseringen på dels vad det är dels vilka utmaningar vi står inför. Kan inte riktigt släppa den frågan. Så bra då att ha en dryg timmes resa framför sig. Vi får se var det landar.

En bra plats att börja reflektionen på är jorden, den enda plats i universum där människan kan leva, som människa, med allt vad vi lägger i det begreppet. Säkert kommer man att kunna bygga anläggningar på andra planeter, men livet som vi känner det är exklusivt knutet till jorden. Den dagen hållbarhetsprojektet misslyckats, då först är det ett alternativ att fundera på. Men det vill väl ingen, egentligen. Visst förstår jag fascinationen över tankeleken, men, allvarligt. Vad ska man göra på, säg Mars? I en högst begränsad syrebubbla?! Nej, kolonier utanför jorden kommer aldrig att bli ett realistiskt alternativ. Låt säga att man hittar en beboelig planet. Då ligger den, oavsett var man hittar den, på ett avstånd som det tar minst en mansålder att nå.

Diskussionen om hållbarhet handlar om jorden. Människans fortsatta liv på jorden. Inget annat! Och så som, åtminstone västvärldens människor, lever sina liv, är det inte långsiktigt hållbart. Vi gör av med mer mer resurser än vad som nybildas. Detta vet vi. Dessutom förorenas delar av jordens yta, som en direkt konsekvens av människans livsstil, på ett oacceptabelt sätt. Inget av detta är hållbart i längden. Ju förr vi inser det, kollektivt, desto bättre. Handling, vilket är nästa steg, kräver insikt. Kunskap är första steget till förändring. Men, och det är viktigt, det finns ingen garanti för att kunskap leder till handling. Jag tror att vi faktiskt redan vet vad vi behöver veta, om föroreningar och ohållbara system, och det har bara lett till marginella förändringar.

Utmaningar då. Vilken är den största utmaningen för långsiktig hållbarhet? Två saker eller aspekter är vad jag kommer att tänka på. Dels kultur, dels pengar. Och det är på många sätt två sidor av samma sak. Ekonomi och kultur hänger ihop. Det är en viktig orsak till förståelsen av jorden, att pengar är ett kraftfullt medium för att realisera drömmar. Mina pengar kan möta begär på andra sidan jorden. Så, när jag önskar mig en ni iPad, då mobiliserar det arbete i miljövidriga gruvor och i fabriker i Kina, med tvivelaktiga anställningsförhållanden. Begäret efter pengar knyter genom kulturen, vilket är en viktig plats för såväl uppkomst som kanalisering av önskningar och drömmar, människor med olika förutsättningar samman.

Kunskap om samband mellan, och om vad som krävs, för att producera, distribuera och senare destruera, det jag vill ha och använder för att framleva mitt liv i enlighet med mina önskningar. Det är viktig kunskap, som skulle kunna bilda utgångspunkt för samtal om hållbarhet. Min sopsortering kanske får mig att känna mig duktig, och så släcker jag TVn på avstängningsknappen och sparar på vattnet. Fast en resa till Thailand, eller några elektroniska produkter kan enkelt utplåna år av sådana ansträngningar. Det ohållbara i vårt ohållbara samhälle och den västerländska livsstilen är resultatet av diffusa samband, och ett resultat av ekonomi och kultur. En stor utmaning med andra ord.

Pengar är ett minst sagt hett ämne. Enklast vore så klart att avskaffa dem helt. Om det verkligen är hållbarhet vi vill uppnå är det en effektfull åtgärd som skulle ge resultat omgående. Men det är ingen realistisk lösning. Det måste vi förstå, tror jag. Pengar är här för att stanna, under överskådlig tid. Pensionspengar, till exempel, tänk på dem. Uppskjutna önskningar, och miljöpåverkan. Utan pengar stannar världen. Pengar är universalmedlet för att få något att hända, för förändring. På gott och på ont. När det nu är och ser ut som det gör, då tror jag att vi gör bäst i att använda pengar som ett medel för att uppnå hållbarhet. Men det måste så klart först råda koncensus om detta. Och det rör kulturella värderingar och kulturellt upprätthållna konventioner.

Människan är förändringsobenägen. Ändå förändrar och förändras allt, hela tiden. Tänka annorlunda är svårare än att handla på alternativa sätt. Tanke och handling är två sidor av samma sak. På samma sätt som relationen mellan kultur och människa är som mellan hönan och ägget, båda är två aspekter av samma tillblivelseprocess. Allt hänger ihop, och det finns ingen utsida dit problem, avfall eller utopiska lösningar kan förläggas.

Det finns således inte en lösning, ett bästa sätt att uppnå långsiktig hållbarhet. Det finns däremot en mer eller mindre utbredd kollektiv förståelse för problemet och mer eller mindre djupa insikter och väl genomtänkta reflektioner kring vilka samband som föreligger och vilka utmaningar människan faktiskt står inför. Frågan är inte om vi ska göra något, utan när och hur det som måste göras ska utföras, och hur. Dags att först förstå det, sedan att sprida den insikten.

Det arbetet, ledande av samtalen om och synandes av samband, som på olika sätt relaterar till frågan om långsiktig hållbarhet, är som klippt och skuret för kulturvetare och det passar den kulturvetenskapliga kompetensen väl. Det är vad jag kan bidra med i arbetet för långsiktig hållbarhet.

Ingen kan göra allt, och det finns som sagt inte ett sätt, men alla kan göra något. Tillsammans, det är enda sättet vi kan lösa frågan om långsiktig hållbarhet, i mötet mellan olika kompetenser!