Tiden går. Allt förändras. Jo, jag vet. Ingen nyhet. Kan man få höra när man talar om kultur. Jo, jag vet. Berätta något jag inte vet. Det måste väl ända vara vad forskning handlar om och går ut på? Att kultur förändras, det vet vi ju. Kom igen nu. Varför ska du uppbära forskningsmedel när resultatet av forskningen inte leder till ny kunskap? Detta är så klart ett betydande dilemma. Fast för vem, egentligen? För forskaren och forskningen, eller för allmänheten som behöver kunskapen? Min forskning och mina studier visar att det ofta är det vi vet som påverkar oss mest, att det är förgivettaganden som påverkas oss mer negativt än det vi inte visste. Detta är således en avgörande och betydelsefull insikt, just för att vi redan vet, mycket. Och det är vad forskning handlar om, att undersöka världen som den är, inte som vi vill att den ska vara, samt att återföra insikterna till allmänheten.
En av de viktigaste sakerna jag lärt mig om kultur genom studier, forskning och erfarenhet är att det man vet, eller tror sig ha koll på, utgör den största och viktigaste blinda fläcken i tillvaron. Kunskapen man har, den använder man. Den hålls aktuell och aktiveras i vardagen, ofta omedvetet. Och just eftersom den är integrerad i vardagen, i livet, ständigt, är den samtidigt osynlig och påverkar utan att vi är medvetna om det. Den mest triviala kunskapen kan alltså visa sig vara den som utgör det största hindret för förändring. För att vi vet.
Detta är både viktiga insikter om, och själva förutsättningarna för, studier av kultur. Paradoxalt nog uppfattas det, enligt logiken ovan, som att slå in öppna dörrar, när kulturforskaren säger att forskningen visar just detta, att kultur förändras. Här talar forskare och allmänhet lätt förbi varandra. För insikten om att kultur är förändring, att kultur har förändrats, att det idag ser annorlunda ut än det gjorde igår, den är i sig ingen nyhet. Men innebörden i just denna gårdagens nyhet, den betyder inte bara något. Det är breaking news! Avgörande och otroligt viktig kunskap som öppnar upp och visar på möjligheter. Det är kulturforskningens essens. Den typen av insikt gör forskningen värdefull. Och det, vilka möjligheter som insikten om kulturens förändring leder till, är lätt att glömma om man väntat sig att få veta något man inte visste.
Om allt förändras utan att vi människor gör något annat än lever våra liv, i vardagen, hur skulle det då inte kunna se ut om vi kollektivt ökade medvetenheten om detta faktum, bara några procent? Här finns en oerhörd resurs som bara väntar på att utnyttjas. Potentialen som ligger i den ständiga förändringen är enorm. Den bästa av världar finns bakom hörnet, om tillräckligt många vill! Och det kan gå fort att ta oss dit. Alla vet detta. Det räcker att titta på lite gamla bilder tagna i vardagen för att se förändringspotentialen. Betänk att vad som tog oss hit, därifrån, var inget annat än vardagligt meckande med triviala ting och problem som inte krävde speciellt mycket kunskap. Problemet och paradoxen, det viktigaste hindret för förändring, är att alla vet och att man just därför inte ser potentialen.
Det som får mig att tänka på detta är att jag i förrgår kämpade med en föreläsning om olika sätt att se på bruk av medier och populärkultur. Studenterna är sedan tidigare väl bekanta med aktuell teoribildning på området, och därmed fick jag en annan utmaning än den jag är van vid och gillar mest. Att förklara svåra teorier på ett för lekmän förståeligt sätt, det gillar jag. Det är viktigt att på ett pedagogiskt sätt kunna förklara det svåra, annars förlorar man lätt intresset för helheten. Alltså fann jag mig ståendes inför en ovanlig och oväntad utmaning. Hur förklarar man det vi alla redan vet?
Så här tänkte och gjorde jag för att illustrera inflytandet av Frankfurtskolans teorier om mediebrukare som passiva offer för kulturindustrin. Jag talade först om olika exempel på fan-fiktion och användargenererat material. Visade klipp från så kallade zombiewalks, och även föreningar som West Coast Trekkers (Star Trek fans) hemsida. Tydliga exempel på att populärkultur inte automatiskt passiviserar eller fördummar brukaren. Exempel som illustrerar att Frankfurtskolans syn går att problematisera. Sedan visade jag programmet: Studio S, om videovåld, från 1980, som ligger på SVTs öppna arkiv. 50 minuter nostalgi för mig, men också (om budskapet nu gick hem hos studenterna) en nästan övertydlig illustration av dels kulturell förändring, dels Frankfurtskolans inflytande över bilden av kulturkonsumenterna. Alla i programmen var ense om att konsumenter, brukare av kultur är offer.
Väldigt mycket har förändrats sedan 1980 då programmet spelades in. Väldigt mycket! Det är nästan som vi lever i enkelt annan värld. Tänkande, teknik, politik, sättet att göra TV, driva opinion, synen på barn och så vidare, framstår som hopplöst föråldrat. Och ändå är synen på konsumenten, trots att ingen av farhågorna slagit in, de har tvärt om visat sig helt felaktiga, intakt. Idag är det Facebook och mobiltelefoner som väcker oro och indignation. Eller datorer. Ny teknik (se här, här och här, till exempel) är det nya videovåldet. Och vi vet (sic) att brukare är offer, alltså har inget hänt i synen på hur man ska agera. Det är bara ett exempel på konsekvenser av insikten om att kultur förändras.
Många tankar väcktes av att se på Studio S. Rekommenderar det varmt. Om ni tittar, tänk på hur man talar. Tänk på hur medieotränade politikerna var. Hur oskyldigt allt är. Lägg märke till att förbudet mot barnpornografi nämns, och att var en företeelse som förbjöds först i slutet av 1970-talet. Det förvånade mig, och det säger något om vidden av kulturell förändring. Och att det kan gå fort att förändra även fundamentala insikter och handlingsmönster. Om den kollektiva viljan finns.
En sak som dock inte förändrats. Avlutar med den, för att även den knyter an till kulturvetenskapens frustrerande svårighet att nå ut och vinna gehör. Det är sätten att förmedla auktoritet på, strategierna för makt. Den som vill bli tagen på allvar pratar, nu som då, med myndig stämma. Hänvisar gärna och ofta till siffror, evidens. Tar sig själv på och förväntar sig att bli bemött med allvar. Det har inte förändrats. Forskning måste vara allvarlig, annars känns den inte igen som FORSKNING. Att forska om populärkultur kan per definition inte vara allvarligt, och därför blir det svårt för allmänheten att se resultatet som forskning. För det vet man ju, hur forskning och forskare ser ut.
Det får konsekvenser, det vi vet! Dags att inse det. Om vi vill se förändringar som verkligen betyder något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar