Bra sagt, om forskning och forskningspolitik!

På Visingsö växer en skog som belyser hur ”strategiskt” tänkande kan slå slint. Under 1830-talet lät flottan plantera 300 000 ekar för att säkra tillgången till skeppsvirke. När timret var klart för leverans 1975 fick marinchefen tacka nej: fartygskonstruktionerna hade ju utvecklats på ett sätt som knappt gick att ana när det strategiska beslutet togs. Ekarna på Visingsö visar hur svårt det kan vara att förutse vart utforskandet av vår omvärld för oss.

Hittar dessa rader på DN-debatt idag. Blir glad! För dessa rader, detta empiriska exempel visar på ett av forskningens absolut viktigaste aspekter. Forskning handlar om att skapa kunskap för framtiden, inte nutid eller dåtid. Forskning handlar vidare om att konstruera verktyg som kan användas i arbetet med förändring. Det enda jag inte håller med om i artikeln är målet om fler Nobelpris. Det kan inte vara vad man planerar för, och det är framförallt inget självändamål. Redan det faktum att Nobelpriset skapades för över 100 år sedan talar sitt tydliga språk. Nobelpriset uttrycker dåtidens värderingar, och håller vi fast vid principerna som slogs fast av Alfred Nobel runt förra sekelskiftet kommer vi med säkerhet att missa viktiga områden att forska om.

Kultur, till exempel, och dess roll för världens organisering. Det är kunskap som Nobel inte kunde förutse skulle bli viktig och användbar. Om vi bara satsar på och räknar med sådan kunskap som nämns i hans testamente, då är risken stor att vi står där med en uppsättning visserligen ståtliga, men totalt värdelösa ekar, när den dagen kommer. Och den dagen kommer, var så säker.

Frågan vi bör ställa oss är istället vilka områden vi saknar kunskap på, och vad vi behöver för att skapa hållbarhet. Är det fler fysiker? Eller är det någon som kan och vet något om hur människor tänker och fungerar i grupp? Får vi ett bättre samhälle om vi får mer kunskap inom ett område där vi redan vet mer än vad ´vi har förmåga att använda? Balans, ett lite tydligare fokus på balans mellan olika kunskaper och akademiska discipliner. Det är Sveriges Unga akademi inne på också i debattartikeln.

I en idébaserad verksamhet som forskning krävs ett ständigt tillflöde av nya begåvningar. En tydlig karriärstruktur kan övertyga talanger att stanna inom forskningen. Sedan fackets och Arbetsgivarverkets förhandlingar kollapsat har tillgången på anställningar för den som vill etablera sig som självständig forskarledare nästan helt strypts. Alltför många unga forskare lever i dag i karriärmässigt limbo, under just de kritiska år de ska bygga upp en egen grupp. Den trygghet vi söker är inte livstidsanställning från dag ett, men ett transparent system där den som uppnått höga kvalitetskrav kan avancera till en högre tjänst.

Bara att hålla med. Gränserna inom akademin måste brytas upp. Fler utbyten av och förutsättningslöst sökande efter, kunskap. Differentierad kunskap, ny kunskap och kunskap som hjälper mänskligheten att stå bättre rustade för framtiden, här på jorden. Sådan kunskap kan bara nås genom att öppna upp för nya typer av samarbeten, över gränser. Tvärvetenskapliga samarbeten, som verkligen går på tvärs, det vill jag se mer av och vara delaktig i.

Som det ser ut idag vill akademin, det visar man i vad som premieras, att jag ska bliva vid min läst. Men jag har sagt allt jag kan säga om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen, och om alkohol och droger (redan här, genom att byta ämne mitt i karriären, har jag diskvalificerat mig för vidare forskningsmedel). Jag vill använda mina kunskaper och kompetenser, vilka jag tillägna mig under mina 20 år i akademin. Vill vara delaktig i byggandet av framtiden, verka för långsiktig hållbarhet. Detta förvägras jag i dagens akademi, som vill ha och premierar forskare som levererar mer av samma.

Jag vill utvecklas, ständigt lära mig nya saker, ställa mina kompetenser till förfogande i arbetet med att lösa nya problem. Genom att inte vara rädd för att byta fält och genom att ständigt söka nya utmaningar och samarbetspartners blir jag en bättre forskare, men ju bättre jag blir, desto mindre eftertraktad blir jag. För jag har försummat min karriär, och har inte varit tillräckligt strategisk i mitt nätverkande. Jag trodde man skulle forska, men det premieras inte riktigt idag. Tyvärr! Håller därför med Sveriges unga akademi om att,  

med transparenta, långsiktiga system för finansiering, med möjlighet för alla talanger att bidra och med jordmån där fri forskning kan blomstra oavsett vetenskapsfält, blir vi friskare, lär oss hantera elementen klokare och vinner helt nya insikter om oss själva och världen.

En annan akademi är möjlig! Om vi bara förstår nyttan med och arbetar för en förändring av synen på vad forskning är och hur kunskaperna ska/kan användas. Alltså, gärna ett Nobelpris, men först en forskningspolitik med sikte på framtidens utmaningar, om vilka vi idag vet inget. Lite ödmjukhet, helt enkelt!