Är det hållbart? En fel ställd fråga, utan svar!

Detta med långsiktig hållbarhet - både socialt (vilket den internationella kvinnodagen handlar om) och biologiskt/ekologiskt/klimatlogiskt (tänker här på klimatförändringarna och dess hälsoeffekter), vilket man kanske oftast och enklast kommer att tänka på när ämnet är uppe på tapeten - väcker frågor och ger upphov till funderingar. Inte bara motstånd, även kreativa lösningar, kan komma ut diskussioner. Och tankeverktyg. Ibland från oväntat håll. Fick av en kollega, via mail, följande tankar, som jag inte vill undanhålla någon. Tack Jeanette, som är naturvetare! Hon skriver följande som svar på min förra bloggpost, och utifrån gårdagens övningar: 

Tänkte du kanske kunde plocka ytterligare en poäng till din liknelse; förutom den kemiska föreningen (saltet), resultatet på den överindividuella nivån, den enorma energi som utvecklas när dessa olika individer möts och börjar interagera. För mej var det något nästan religiöst första mötet med nätverket jag var med på, när jag märkte hur mycket vi kunde dela med varandra (fast vi var från så olika ämnen allihop) och vilka nya insikter det kan leda till. Min dotter var med på det mötet för hon praoade med mej då, hon var väl 13 då. Hon satt och led av tråkighet. Samtalet gick helt enkelt över huvudet på henne. Jag försökte förmedla min känsla efteråt: "Men märkte du inte att det hände något, alla kom liksom igång" sa jag. "Jo jag märkte att alla var helt överentusiastiska, men jag fattade liksom inte grejen" sa hon då =) Hon märkte själva energin, gnistan, värmen och ljuset, som avges under tiden saltet bildas.

Mycket intressant iakttagelse måste jag säga. Tror alla har varit med om känslan av att det i vissa konstellationer händer något, något som inte går sätta fingret på, men som ändå här påtagligt konkret. Kultur, skulle jag säga, är det: Ett emergent fenomen som inte går att reducera till sina minsta beståndsdelar. Det händer något unikt, i mötet. Mellan deltagarna. Gärna och helt klart oftare och lättare om deltagarna kommer från olika håll, med olika kompetenser, intressen och temperament och personligheter.

Det är ett argument för såväl mångfald som tvärvetenskapliga samarbeten. Om säger om, alla som går i i samverkan med varandra respekterar varandras olikheter och ser dem som en gemensam resurs. Och om man kan lämna alla maktanspråk utanför samtalen. Klarar man det, ja då blir känslan som uppstår i gruppen inte sällan av religiös art. Inte så konstigt då kultur är något emergent. Något som verkar på en skalnivå ovanför individerna. Detta går att arrangera för. Denna typ av möten är just vad jag tror krävs för att hitta lösningar på problemet med långsiktig hållbarhet.

Blev därför oerhört glad av Jeanettes fortsatta resonemang, som styrker mig ytterligare i övertygelsen om nyttan med tvärvetenskaplig samverkan, arbetsintegrerat lärande i allmänhet, och kulturvetenskapens plats i sådana processer av samproduktion av kunskap.    

Vill man dra det ytterligare ett steg kan man prata om saltet som mer "hållbart" än utgångsämnena klor och natrium. Förenklat kan man säga att grundämnen reagerar kraftigare ju mer olika de är. Och ju häftigare reaktion, desto mer energi avges och därmed är produkten, föreningen, lugnare, stabilare, mindre reaktiv, mer hållbar. Natriumklorid är ju inte ett ämne som sätter igång att reagera i första taget. Likaså är koldioxid och vatten lugna, stabila ämnen. De bildas vid förbränning mellan t. ex. bensin och syre som är energirika, eldfängda.

Hade ingen aning om detta, måste jag erkänna. Men vad glad jag blir! Ju större olikheter som kan fås att mötas i samverkan, desto mer hållbart blir samarbetet och utfallet. Monokulturer ser starka ut, likt en stor och kraftig ek. Men om/när kontexten och förutsättningarna förändras, då faller även eken som en fura.

Rhzomet överlever emellertid, för att det är rörligt, flexibelt och kan söka sig fram där det finns jordmån och möjligheter. Rhizomet som organisationsmodell och samarbetsstruktur, mellan kompetenser, visar på vikten av öppenhet och betydelsen av att våga tänka nytt och söka sig fram längs nya oprövade vägar.

Olikhet leder till hållbarhet, och heterogenitet leder till stabilitet. Det visar forskning, naturvetenskaplig forskning. Och när den kunskapen förs samman med kulturvetenskaplig kunskap, då uppstår resonanser och sprids positiva känslor. Det får i sin tur människor att må bra, tillsammans.

Allt hänger ihop och är ett resultat av evolutionen på jorden. Människans plats i universum!