Måste få säga detta. Jag är besviken. Just nu är jag på vippen att tappa tron på allt. Just nu. Det går över, jag vet. Men just nu funderar jag allvarligt på bara ge upp allt vad jag tror på. 20 år av studier och forskning. Känns som ett meningslöst slöseri med tid och energi. Vet att känslan går över, men detta är en ögonblicksbild. Vill bevara den. för jag tror den säger något viktigt.
Mitt mål, under alla dessa år, sedan min först kurs på Universitetet, genom avhandlingsprojektet och under meriteringen till Docent, har hela tiden varit att lära nytt, tillägna mig användbar kunskap och att söka lösningar på angelägna problem. Inser att det inget betyder. Det finns inget intresse för det, i samhället eller i högskolevärlden. Det enda som är intressant är kittlande kunskap, och kunskap som går att omsätta (ju förr desto bättre) i pengar. Ingen nyhet egentligen, men man hoppas ju. Går och bär på förhoppningen om att någon skall se, förstå och efterfråga den kunskap och de kompetenser man har. Tyvärr finns det inte utrymme för generiska kunskaper och kompetenser, inom akademin och samhället. Bara formella meriter, inom etablerade och välkända ämnen. Visste det, men insikten kommer i skov. Och däremellan gror hoppet. Just nu ser det mörkt ut. Har svårt att se någon ljusning. Vill därför skriva av mig.
Det gör ont att se problemen och veta att man har en lösning, men att inte få använda sina kompetenser. Högskolevärlden genomgår en kris just nu. Utbildningspolitiken är under omarbetning. Kränga utbildningar, det är vad man vill att vi ska göra. Alla vi som inte kan resa anspråk på att vara världsledande. Allt däremellan anses överflödigt dödkött som man kan och bör göra sig av med. Kulturvetenskap är, utifrån rådande syn på kunskap, onyttigt. Och kan man inte kränga kunskapen, på den öppna, konkurrensutsatta utbildningsmarknaden, till vilsna studenter som med kort varsel och under stor press skall tvinga fram ett val som de sedan får stå för resten av livet, ja då offras man. Docent eller inte, och oavsett vad man faktiskt kan. Bara för att ingen orkar brys sig om att lyssna. Det som räknas är formella meriter, citeringar och forskningsmedel. Inte faktisk kunskap. Så känns det idag. Det kan ändras. Än så länge tror jag själv på det jag kan, på kunskapens nytta och på användbarheten i/med mina kompetenser.
Kan nog kravla mig upp och hitta mening i tillvaron igen. Tror det, på allvar. Men det blir sannerligen inte lättare av att se vad tidningarna rapporterar om och anser vara värt att uppmärksamma. Läser här på lunchen i DN om en rapport, om en rapport om en studie, som inte kommer fram till något vettigt. Över huvud taget! Artikeln handlar om en studie som gör anspråk på att veta vad vi människor är beredda att offra för att få tillbaka en förlorad bredbandsuppkoppling. Sex och alkohol nämns i rubriken. Och då blir det uppenbart vad kulturvetaren har att kämpa mot för krafter. Mot affektionens makt förstår intellektet föga, och i en värd där allt går fortare och fortare blir det så klart inte enklare att nå ut med viktig och användbar kunskap som kan användas i arbetet för långsiktig hållbarhet.
Vet inte var jag ska börja, eller vad som är värst i och med artikeln (om en artikel som rapporterar om forskningsresultatet, från England)? Det är ett skräckexempel på både synen på forskning och på mediernas logik. Rapporten om mediernas värde för oss människor är en provkarta på alla problem inom akademin. Först har man fått pengar för att fråga människor om meningslösa hypotetiska tankeexperiment, sedan har man fått skiten publicerad, och det är dessutom vad medierna rapporterar om och ger uppmärksamhet åt. Varför frågar man bara om IT? Varför inte om bilen, eller annan infrastruktur? Självklart för att dessa är inslag i vardagen som blivit naturliga. Ingen skulle komma på tanken att ens tänka tanken om vad tåget är värt och vad man är beredd att offra. Tågen skall gå, bussarna rulla. Punkt! Men IT kittlar fortfarande. IT ger rubriker, och då kan man forska om nästan vad som helst inom det området. Det ger pengar, och då sänker man ribban för vetenskapligheten. Jag vet inte om det är så, men allt talar för det.
Fast, slår det mig. Det kan lika gärna handla om en studentuppsats. Det står inget om vem som utfört studien. Men det spelar ingen roll. För den visar ändå hur medierna fungerar. Affektivt, på sådant som genererar uppseendeväckande rubriker. Sex och alkohol. Något mer behöver inte sägas.
Vill man få forskningsmedel ska man forska om IT, och vill man få rubriker skall man undersöka relationer som har med sex och alkohol eller droger att göra. Så ser det ut. Kanske jag ser det extra svart idag, men det är ändå en tendens, både rörande medier, forskning och högre utbildning. Detta är vad vi har att förhålla oss till. Ingen idé att lipa eller drömma sig bort. Bara att kavla upp ärmarna. Spotta i nävarna, och kasta sig ut.
Världen är full av problem som bara väntar på att (upp)lösas. Jag är redo, och har inte förlorat tron på mig själv. Inte ännu. Är också öppen för förslag. Jag ställer härmed mina kunskaper och kompetenser till förfogande. Hör av er om ni är intresserade av samarbete.
Tillsammans kommer man längre än på egen hand!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar