Håkan Hellström, religion och vetenskap

Lisebergs stora scen igår. 20 000 i publiken. "Fullständig närvaro i stunden", som det står i GP idag. Tyvärr, tyvärr var jag inte en av dem som lät sig förföras av Håkan Hellström igår. Men jag kan föreställa mig känslan. Såg honom tidigare i somras, på Slottskogsvallen, och fick även uppleva magin som en närvarande och kärleksfull artist, som står på scen lika mycket för sin egen skull som för publikens, skapar, när Prince spelade på Way Out West. Få saker slår den känslan! Igår var jag emellertid hemma med barnen och återhämtade mig efter en envis förkylning. Hade inte orkat ta mig till och från Liseberg även om upplevelsen där kanske hade varit mödan värd, som de verkar av skriverierna i tidningen.

Igår fick jag jag några kommentarer på en tidigare blogpost här. De sänkte mig ganska rejält, även om jag naturligtvis vet att man får tåla sådant när man skriver på nätet. Men jag tillskrevs egenskaper och åsikter som jag själv tycker är högst problematiska och det gör mig ledsen. Flyktlinjer är inte en plats för agitation eller polemik, det är en plats för respektfulla samtal. Ändå går tydligen det jag skriver att uppfattas som just polemik och agitation. Det är något jag måste fundera på. Vill inte ha det så. Det är inte så jag ser på vetenskap.

Tänker att det kanske är det som provocerar, att här inte finns någon tydlig egen linje, ingen uttalad agenda som pekar i en bestämd riktning. Jag vet inte och reser inga anspråk på att veta hur världen och samhället skall styras på bästa sätt. Det enda jag vet är att det kan bli bättre. Men hur man skall definiera ordet bättre här, det vill jag inte uttala mig om egentligen. Vad jag vill är att ställa mina kompetenser, inhämtade under 20 år i akademin, till allmänhetens förfogande. Och jag vill visa på möjligheterna som ligger och slumrar i en annan inställning till vetenskap än den rådande, den som bygger på tvärsäkerhet och utgångspunkten att det alltid finns ett svar, ett bästa svar, på alla frågor. Svaren menar jag, måste för att vara långsiktigt hållbara, växa fram i och genom ödmjukt samtalande där många olika röster och kompetenser kan stötas och blötas mot varandra. Ingen får tillåtas ta över, då handlar det om maktutövning och inte om kunskapssökande.

Vad har det med Håkan Hellström att göra? Eller med religion? Alla tre orden finns med i rubriken. Jag ville utmana mig själv. Ville se om jag kunde få ihop dessa tre ämnen i en och samma bloggpost. Vad jag vill är att försöka få dem att samtala, i akt och mening att säga något viktigt om dem alla tre. För det finns paralleller mellan dem. Och det finns saker att lära från alla håll, om man bara lärt sig lyssna och uppfatta de små nyanserna i tillvaron. Dem man så lätt missar när man lägger all sin energi på att förfäkta en bestämd åsikt.

Håkan Hellström, först. Vad kan vetenskapen och religionen lära av honom. Jag citerar från GP-artikeln: "Framgången är fortfarande någonting som han behandlar som glödande kolbitar i sina händer." Den dagen Håkan Hellström överger den inställningen till sig själv och sin framgång, den dagen är han inte Håkan Hellström längre. Inte för mig i alla fall. Storheten ligger i just den ödmjukheten. Han har insett att han aldrig kan vara större än vad publiken gör honom. Och han tar inte framgången för given. Håkan Hellström är ett slags katalysator. Det han gör gör man tillsammans, med Augustifamiljen, med publiken och med sina egna idoler. Alla bemöts och behandlas med en ödmjukt undrande inställning. Det är ett ideal som fler borde anamma. Håkan Hellström borde egentligen åka runt och föreläsa på ledarskapskurser. Med sådana ledare skulle världens möjligheter att uppnå långsiktig hållbarhet öka betydligt.

Tänk om akademin kunde låta sig bara lite inspireras av Håkan Hellström. Tänk vad man skulle kunna uppnå då, om man lyssnade mer än man talade. Det är vad som driver mig, här och i min yrkesvardag, att peka på fördelarna med ett mer samtalspräglat kunskapssökande. En lite med ödmjukt undrande akademi som behandlar sina kunskaper och kompetenser likt glödande kolbitar i sina händer. En vetenskap som inte är sig själv nog. En akademi som inte höjer sig över samhället utan som kastar sig med liv och lust in i arbetet med att hantera verkligheten på samma premisser som alla andra. En vetenskap som bryr sig mer om att ha rätt, än att få rätt. En akademi där man lyssnar på vad som sägs, istället för på vem som talar. En vetenskap som insett att kunskapande är något man gör tillsammans. Resultatet av många aktörers gemensamma insatser.

Anders Piltz figurerar också i dagens GP, under rubriken "Ateistens dilemma." Där bemöter han Christer Sturmark, ordföranden i Humanisterna, som nyligen talade i radion om sin (ateistiska) syn på religion och där han även talade sig varm för forskning som den enda vägen mot sanning och insikt om världen och människan. Sturmark, menar Piltz, konstruerar en felaktig motsättning mellan religion och forskning. Andemeningen i Piltz resonemang går ut på att både vetenskap och religion kan bli, och är (allt för) ofta dogmatiska. Han menar att allt som hävdas med absolut bestämdhet och krav på lydnad är precis lika problematiskt. Oavsett om det görs i namn av vetenskap eller religion. Han skriver att "Tron och naturvetenskapen har olika objekt och olika metoder. Ordet Gud är inte svaret på någon naturvetenskaplig fråga." Kloka ord, tycker jag. Dogmatism är precis lika farlig var den än uppstår. Piltz avslutar sin krönika med ett citat: "Forskaren Stensen utbrast vid en anatomiföreläsning: Skönt är det vi ser, skönare det vi förstår, långt skönare det vi inte fattar."

Och där någonstans finner jag det som förenar Håkan Hellström, religion och vetenskap. Det blir bra, kan bli bra, först när man ser det ödmjuka sökandet efter kunskap som mer värt än de svar man har och kan bevisa. Mänskligheten förfogar över enorma kunskaper, men trots det finns det mer i världen som vi inte vet. Och mycket talar för att det är så det kommer att förbli.

Kunskap är ett verktyg att bygga med, inte ett vapen för strid! Kunskap är något man strävar efter, inget man har! Ödmjukt undrande, tänk om det kunde vara en egenskap som värderades som den högsta och finaste av egenskaper. Då skulle världen bli en bättre plats att leva på.

Jag tror att den världen är möjlig. Jag gör det!