Vapenexportens blinda fläck och bakomliggande faktorer

Frågan om syndabockar har aktualiserats i veckan. Tolgfors avgång är ett exempel. Ett onödigt offer, om man frågar mig. Han fick bära hundhuvudet för ett problem som ligger djupt inbäddat i samhällsstrukturen, kulturen och människornas värld. Tolgfors är utan skuld, eller åtminstone lika skyldig som alla andra politiker. Det visar Urban Ahlins uttalande i SvD.

– Alla försvarsindustrisamarbeten bygger på att de hålls under väldigt lång tid. Skulle andra länder se att Sverige säger upp avtal så fort det blir inrikespolitisk turbulens, då kommer vi inte att kunna sälja försvarsmateriel överhuvudtaget i framtiden.

Ahlin begär inte exportförbud till diktaturer. Däremot vill han att hänsyn ska tas till om huruvida ett land är demokratiskt.

I DN skriver Martin Liby Alonso: Sälj inte vapen till diktaturer. Hans lösning på problemet är att införa ett demokratikriterium. Som om ett land alltid och för evigt är och förblir vad det varit. Transparens och tydligare regler, som också förs fram, borde vara självklart. Att det ens behöver sägas, och att det ännu inte införts, trots att det var många år sedan den smutsiga byken skulle tvättas, visar hur komplex frågan är och hur djupt insyltade alla politiker är.

Ett vapen som tillverkats. Vapen som finns i världen. Stridsflygplan, minor, gevär och haubitsar. De finns för ett syfte: död, eller hot om död. Att förneka det är omöjligt och alla försök att tala om det i termer av något annat är dömda att misslyckas. Förutsättningen för krig är att det finns vapen, och vapen finns för att krig existerar som politisk möjlighet (eller rädsla för kring). Alla försök till modifikation av den utgångspunkten är att betrakta som försök till vilseledande. Politikerna, över hela det politiska spektret, i princip, blandar bort korten. Medvetet eller omedvetet.

Stefan Löfven var tydlig när han deltog i P 1:s ”Epstein” i förra veckan: för att bevara alliansfriheten måste vi tillverka egna vapen och för att ha råd med det måste vi exportera en del av dem.

Om det är så våra folkvalda resonerar, då är det uppenbart att Tolgfors är ett offer, en syndabock. Men skulden är kollektiv. I konsekvensens namn borde alla avgå. Ingen är fri från skuld här. Vapenexport utgår från ett cirkelresonemang, som Löven tydligt pekar på. Sverige vill vara alliansfritt och måste därför tillverka egna vapen, och för att få råd till det måste Sverige exporterar vapen, vilket ökar mängden vapen i världen. Och det i sin tur gör att Sverige behöver tillverka mer vapen, för att försvara sig mot det växande hotet om invasion.

Varför förs ingen debatt om dessa frågor? För mig är det obegripligt varför det inte går lika bra att köpa vapen. På det sättet skulle Sverige tjäna enorma summor, samtidigt som mängden vapen i världen skulle minska, och hotet om invasion mildras. Och hur stort är hotet om invasion egentligen? Vem skulle invadera Sverige, och varför? Om det borde man tala, mycket mer, oftare och i riksdagen. Dessa frågor behöver utredas, om man verkligen menar allvar med indignationen över vapenförsäljningen till Saudiarabien och andra diktaturer.

Varför satsar Sverige inte på defensiva teknologier istället, om det är vår egen frihet vi värnar? Varför inte bygga försvarsanläggningar, eller annat som gör det svårt att invadera Sverige. Varför utveckla och producera vapen för invasion när det är försvar som Sverige behöver. Motivet är ju det, försvaret av Sverige och vår alliansfrihet. Men jag släpper det. Lägger inte mer energi på att konstruera logiska och berättigade frågor till politikerna. För det är alldeles uppenbart att allt som sägs och görs rörande vapenexporten från Sverige handlar om något annat än det som sägs. Här finns en dold agenda, som det dessutom finns ett brett stöd för i politiken. Vi, folket, kommer inte att serveras annat än bländverk, förledande ord, lappande och lagande av den officiella bilden. Så länge vi har en vapenindustri kommer prioritet nummer ett att vara att optimera försäljningen, och vinsten. Att tro något annat är befängt.

Transparens och debatt om grundläggande frågor. Varför inte en folkomröstning om frågan. Skall Sverige exportera vapen, eller inte? Det är en enkel fråga, en fråga för folket, inte för den formella makten. Utan att ett enda skott avlossats. Långt innan någon ens skadats av krigets konsekvenser, har samvetet smutsats ner och hedern kommit på skam. Det är en förutsättning för att överhuvudtaget komma ifråga för export av vapen. Handeln sker aldrig öppet, alltid genom mellanhänder, manliga mellanhänder. Vapenhandeln är och kommer alltid att vara smutsig. Om det borde vi tala, och så länge politikerna väljer att undvika den frågan, så länge kommer vi att ha problem.

Pengar, det är vad det handlar om. Blodspengar. Och då är heder, transparens fina ord om frihet inte värt ett vitten. Så vad är det vi försvarar egentligen, med vapnen? Vad är demokratin och alliansfriheten värd? Vad är det vi värnar? Frågorna är överflödiga, det handlar om ekonomi. Om vinstmaximering. Inget annat. Vapnen följer pengarna, och den som vill sälja tvingas följa efter.

Låt oss samtala om det. Om vad vapenhandeln handlar, egentligen.

Drar en lans för skönlitteraturens vara och värde

Länge läste jag ingen skönlitteratur alls, i princip. Sen började jag igen. Förra julen. Jag fick två böcker av Roberto Bolano. Och återupptäckte en dimension i livet som jag först då insåg hur mycket jag saknat. Visst kan välskriven vetenskap ha uppenbara litterära kvaliteter, men skönlitteratur är något annat. En som Johan Asplund, till exempel, vars språk bär läsaren genom resonemangen, har kvaliteter som går långt utanför texten. Men det som förmedlas är kunskap och det som beskrivs är tankar om något konkret. Skönlitteratur är något annat. Något jag saknat, men nu håller på återupptäcka.

Skönlitteratur, skön litteratur. Litteratur som inte har andra krav på sig än att vara skön. Där finns något att värna i ett samhälle som håller på att kasta allt överflöd över bord, som tanklöst och utan tvekan offrar allt i effektivitetens och nyttans namn. Rationalisering, effektivisering och användbarhet i all ära. Inget fel med det, i sig. Men som enda livsprincip är den tanken fullkomligt förödande. Den enda vägen, alla sådana anspråk, oavsett hur de ser ut, leder oundvikligen rakt in i enhetlighetens svarta hål. Monokulturer är sårbarhetskulturer. Livet, liksom allt annat, är aldrig ett. Livet är mångfald, komplexitet och överallt fler än ett, men färre än många. Alltid, oundvikligen. Det som ser bra ut på pappret, fungerar bara på pappret. Verkligheten överträffar och går alltid på tvärs mot alla kalkyler. Att vi inte kan veta, är det enda vi kan veta. Och det måste vi göra oss medvetna om och förhålla oss till, inte förneka.

Skönlitteratur finns och verkar inte bara i mellanrummet mellan det som är och det som kunde vara, den har också förmåga att förändra. Skönlitteratur kan inspirera till förändring, öppna upp nya tankerum och peka på möjligheter. Skönlitteratur adderar något till verkligheten. Världen skulle se helt annorlunda ut om inte skönlitteraturen fanns. Så, vi har alltså skönlitteraturen att tacka för mycket mer än vi tror.

Även den som aldrig läst en rad. Den som allra mest ihärdigt jagar effektiviseringsmöjligheter, den mest instrumentala teknokraten. Hen är delvis ett resultat av skönlitteratur. För verkligheten som går att iaktta, väga mäta och räkna på. Den är bara en aspekt av det som är. Lika viktigt är allt det där andra som inte går att se, mäta, väga, räkna på. Förutsättningen för allt som är finns där, i det virtuella. Det icke-materiella. Realiteten har en historia. Den kommer någonstans ifrån. Finns inte bara. Verkligheten som vi känner den är resultatet av föregående tillblivelser, av kamp om makt och den uppstår i mötet mellan det virtuella och det reella. Aktörers interaktion, ömsesidiga utbyten av information och erfarenhet är resultatet. Det som föreligger måste frambringas, bli till, för att kunna mätas, vägas och räknas på.

Svaret på frågan, varifrån? Ur vad blir världen och verkligheten till? Det är för det första en fråga alldeles för sällan ställd, för det andra en fråga som riktar uppmärksamheten mot något viktigt för världen och verkligheten. En fråga vi inte kommer undan. Någonstans ifrån, ur något, kommer allt. Och världen, verkligheten, allt, blir till i gränssnittet mellan det virtuella och det reella. Kultur är samtidigt, både det som är, och det som skulle kunna vara. Kultur är både, realitet och virtualitet, samtidigt. Processen av tillblivelse behöver båda, annars stannar den. Världens blivande behöver bränsle för att bli, bli och bli.

Skönlitteraturen verkar i det virtuella. Skönlitteraturen inspirerar och provocerar, testar förutsättningarna för förändring och utmanar, varat. Skönlitteraturen petar i variga sår. Tvingar sig på, bråkar och stör ordningen. Samtidigt förför och förvillar den. Kanske är det därför den tidvis motarbetats? Kanske är det därför som dess roll i samhället aldrig är självklar. Skönlitteraturen väcker känslor. Böcker har bränts. Böcker har lett till dödsdomar över dess författare. Från en obestämbar plats före, vid sidan av, under, över, bortom. Från det virtuellas oändliga myller av möjliga, alternativa tillblivelser påverkar skönlitteraturen verkligheten.

Nytta skulle kunna handla om det, om att erkänna och om att ge erkännande till det som faktiskt spelar roll för världens blivande. Ingen kan förneka att skönlitteratur spelar roll. Och ingen kan säga att böcker inte påverkar. Förnekar man det utgår man från en karta utan koppling till verkligheten. Och gör man det, ja vad spelar det då för roll vilken karta man använder? Om kartan ändå är en produkt av fantasi och önsketänkande, varför inte erkänna, acceptera och intressera sig på allvar och på riktigt för skönlitteraturen?

Jag är glad att jag återupptäckt den sidan av böckernas värld. Tacksam för att kunna berika mitt liv med virtuellt bränsle. Livet här och blir mer värt, om det betraktas genom det prisma som skönlitteraturen erbjuder.

Utan skönlitteratur finns inte världen som vi känner den. Skönlitteratur är en förutsättning för demokrati, säger Ulf Eriksson i dagens SvD. Och utan vetenskap om kultur förnekar mänskligheten sig själv något viktigt och fundamentalt! Betänk, besanna. Gör om gör rätt. Se världen i hela sin vidd.

Dagspressens (överdrivna) kris, och kulturanalysens styrka och samhällsrelevans

Dagspressen är i kris, får man höra. Papperstidningen är hotad, och det genomförs ändringar och skapas nya tjänster hela tiden. Oro i lägret. Lite så. För mig är morgontidningen en viktig del av livet. Att få en papperstidning levererad till dörren, och att i lugn och ro kunna läsa den, dricka en kopp kaffe och vakna till en ny dag med hjälp av ett urval av nyheter och reflektioner kring världen och samhället. Det är oerhört värdefullt. Förstår därför inte krisen. Inte om jag går till mig själv, vilket man så klart inte kan göra. Kultur handlar inte om jag, kultur är alltid vi. Och jag tillhör uppenbarligen en grupp människor vars vanor är på tillbakagång. Vill därför slå ett slag för papperstidningen. För den har potential, om man bara tar den för vad den är.

Min syn alltså. Har inga anspråk på sitta inne med sanningen. Min syn är min, men den utgår från kulturvetenskapliga kunskaper och kompetenser. Nåväl. Efter mycken vånda beslutade jag för ett tag sedan att säga upp min prenumeration på GöteborgsPosten, som följt mig sedan jag var barn. Har uppskattat den, även om den på senare år reformerats i riktning, ökad lättsamhet, kortare artiklar och mindre reflektion. Den senaste omkörningen blev droppen. Nu är det Svenska Dagbladet som tar mig upp och ut i världen.

Svenska Dagbladet har på senare år utvecklats i motsatt riktning. Och jag vill inte bara stödja deras ambitioner. Jag känner mig respektfullt bemött av SvDs anslag och syn på läsaren. När GP allt mer liknar Metro, levererar SvD istället mer fördjupning, fler reflektioner och längre artiklar. Vet inte om det är så man tänkt, men en morgontidning läser man inte för att få reda på vad som hänt. Det behovet uppfylls av radio, TV och internet. Morgontidningen läser man för att få en fördjupad bild, för att få hjälp att tänka djupare kring och bättre förstå världen, kulturen och det sammanhang man lever i och blir människa genom.

Morgontidningen är på det sättet oslagbar, och oersättligt. SvD tar sitt uppdrag på största allvar, och som det verkar har de hittat en egen nisch i medielandskapet. GP och andra morgontidningar försöker efterlikna snabbare medier, vilket är dödsdömt. Tror jag, får jag väl påpeka. Ingen vet vad som kommer att hända och vart det tar vägen. Men frågar ni mig gör SvD helt rätt. Fördjupning, analys och reflektion. Att ledarna står till höger är inget problem (för mig som vänstermänniskan), så länge övrigt innehåll bygger på tydligt framskrivna argument och transparens.

Problemet med medierna är likriktningen, att alla vänder sig till samma konsulter. Problemet är att pengarna överordnas innehållet. Jag har naturligtvis ingen aning om SvD skiljer sig från andra, i sitt tänkande, sin affärsplan, men innehållsligt är skillnaden markant. Och för mig som kulturvetare är den en guldgruva av inspiration. Genom att bläddra i tidningen får jag inte bara en fördjupad förståelse av aktuella händelser i världen och samhället. Jag får även kunskap om och uppslag till egna analyser av mitt ämne, kultur.

Idag till exempel. När jag läste Näringslivsbilagan slog det mig än en gång hur allt verkligen hänger ihop. Att diskursperspektivet är relevant, och att all information som behövs för att förstå ligger blottad, mitt framför ögonen på oss. Inget sker i det dolda, inte något relevant och viktigt i alla fall. Där, dolt för världen och bakom lyckta dörrar, händer en hel del, så klart, men inget av vikt för den övergripande förståelsen av samhället. Det förstår jag när jag läser om Carema, och reaktionerna från andra riskkapitalister på Carema. Företagets agerande smetar på hela branschen, och det ses inte med blida ögon från alla håll. Så, kanske, förr eller senare tvingas man ta tag i konsekvenserna av det som sker i det dolda. Agerande i det tysta är bara möjligt en kort tid, om det ger upphov till konsekvenser. En viktig insikt.

Ett annat och tydligare exempel på rådande diskurs och dess logik och konsekvenser hittar jag några sidor fram i tidningen, i ett reportage om Mastodontlöner i det tyska näringslivets toppar. Det får mig att tänka på Stephan Mendel-Enk och hans bok Med uppenbar känsla för stil. Han menar där att fotbollshuliganer inte är ett isolerat fenomen, det är ett ytterlighetsfenomen av rådande diskurs för manlighet. Inte undantaget, utan regeln. Fotbollshuliganerna drar manlighetens till sin spets. Och då är det inte huliganerna som är problemet, utan definitionen av manlighet som är allmänt accepterad. Problemet ligger på strukturell nivå, inte individuell. Vill man göra sig av med giriga direktörer, då är det bättre att se över systemet inom vilket de verkar än att klaga på dem. Man kan alltså se dem som tydliggörare av kapitalismens konsekvenser. De syns, och visar oss andra effekterna av det system vi alla lever i. Skillnaden mellan en bostadsrättsinnehavare som gör allt för att optimera priset, och en bolagsdirektör är inte så himla stor. De finns och verkar bara på olika ställen, och har olika möjligheter, i samma system. Allt hänger ihop, inget sker i det dolda.

Företagens kamp, med varandra, och vilka konsekvenser det får för allmänheten. Det syns också tydligt, om man bara har lärt sig se kulturen. Läster till exempel om telebolagen, som via Skype och andra kommunikationstjänster ser sig snuvade på vinster som varit dem givna förut. Ny teknik har förmågan att göra skillnad, och inget är gott eller ont per definition. Förändring ger upphov till konsekvenser, och hur vi gör så måste vi förhålla oss till det. Samhället uppstår som en konsekvens av kampen om makt och inflytande, mellan en lång rad olika aktörer. Och vi människor, tagna för sig, som individer, har lite att sätta emot. Anpassa oss får vi göra, ända till den dagen då tillräckligt många agerar i samma riktning. Då kan företagens makt brytas på en eftermiddag. Kampen står därför inte mellan Apple och Nokia, den förs mellan oss, alla, i vardagen.

Sensmoral: Kulturvetenskap handlar om att förstå samhällets logik och om förutsättningarna för vardagen, och livet som vi lärt oss känna igen det. Uppslag till kulturanalyser finns överallt om man bara vill se, kan se och förstår varför det är viktigt att se.

Beboelig? Ett högst relativt begrepp!

Läser på DN att forskare upptäckt en rad potentiellt beboeliga planeter i vår närhet. Tänker först, oj! Har man upptäckt hittills okända himlakroppar i vårt solsystem. Men så är det så klart inte. Absolut inte. Nära i dessa sammanhang handlar om ljusår, alltså den sträcka ljuset hinner på ett år. Det tar åtta minuter för ljuset att färdas från solen och hit...

Forskarna tror att det finns hundra potentiellt beboeliga superjordar kring stjärnor i vår närhet, inom 30 ljusår från jorden.

– Det här är ytterligare och bättre bevis för att det finns massor av planeter där ute och förutsättningarna för att finna några som man kan följa upp på närmare håll blir allt bättre, säger Robert Cumming vid rymdobservatoriet i Onsala.

Den metod som ESO:s planetletare använder, radialhastighetsmetoden, står för merparten av de exoplanetupptäckter som gjorts hittills. Planetjägare har framgångsrikt använt metoden för att finna planeter runt stjärnor upp till runt 160 ljusår från jorden. 

Jag kanske är dödstråkig och fyrkantig, men har svårt att gå igång på denna typ av upptäckter. 160 ljusår från jorden må vara nära, med kosmiska mått mätt, men med mänskliga mått mätt är det ingen skillnad på 100 och 100 000 ljusår. Det som ligger utanför vårt solsystem, och redan det som ligger utanför Mars bana runt solen är hiskeligt långt bort, ligger utanför människans fattningsförmåga. Så långt från jorden är allt annorlunda, hur mycket flytande vatten som än finns på planeterna. Och hur potentiellt beboeliga planeterna än är så finns där inga människor, inget mänskligt liv.

Forskarlaget har studerat 102 noggrant utvalda stjärnor på södra stjärnhimlen. De fann nio superjordar, varav två i den beboeliga zonen hos stjärnorna Gliese 581 och Gliese 667C.

Den andra av tre planeter kring Gliese 667C är fyra gånger tyngre än jorden och det närmaste en tvilling till jorden som forskarna funnit hittills. De bedömer det "nästan säkert" att det finns förutsättningar för flytande vatten på planetens yta.

Vissa av de näraliggande superjordarna väntas passera framför sina stjärnor under sin bana.

– Det gör det möjligt för oss att studera planetens atmosfär och leta efter signaturer av liv, säger Xavier Delfosse som deltagit i studien.

Nästan säkert. Är det samma som i princip sant? Och spelar det någon roll? För vem. Vad gör vi med kunskaperna, börjar bygga rymdskepp? Fast vem ska åka? Bara för att man kan betyder inte att man måste, och all kunskap är inte lika värdefull. Att studera stjärnor är en sak, men att leta planeter som eventuellt är beboeliga, det är en helt annan sak. Väsensskild!

Försöker att inte tala i egen sak här, men det är svårt. För jag blir oroad. Forskning om rymden. Den uppmärksammas, det har varit tema för många bloggposter tidigare. Kunskap om saker som ligger långt utanför människans horisont engagerar. Forskning som kräver dyra instrument. Det finns det pengar till. Men till forskning om kultur, det som ligger oss människor allra närmast, till det finns bara begränsade medel. Jag vet att man inte blir rik på rymdforskning, och NASA har dragit ner betydligt. Ändå kan jag inte låta bli att påpeka, att intresset finns och viljan att satsa pengar. Hur mycket forskning om kultur får man för ett rymdobservatorium? Och vad hade man kunna göra, på temat långsiktig hållbarhet, för medlen som läggs på Marsprojektet?

Vi ska akta oss för att ställa olika kunskapsintressen mot varandra. Det är inte vad jag vill, egentligen. Men jag kämpar med kniven mot strupen för att få behålla mitt ämne Kulturvetenskap på högskolan och i akademin. Ansvariga politiker bryr sig föga om att man håller på att montera ner ett ämne med lång tradition, som arbetar med människans förståelse för sig själv och för interaktion mellan människor. Kulturvetenskap undersöker vardagen. Människors levda liv. Målet är att hitta verktyg för att förstå, sig själv och de sammanhang som människan faktiskt lever i.

Rymdraketer och teleskop, för att överhuvudtaget bygga dem krävs kunskap, pengar och ett stabilt samhälle. Och för att skapa det krävs kunskap om hur människor fungerar, ensamma och i grupp. Sågar man av den grenen är det faran värt att det varken blir några fler rymdfärder eller teleskop att skåda ut i oändligheten med. Vad är en förutsättning för vad?

Makten över makten, kommer underifrån

Bolagsstyrelser, om dem har det sagts mycket. Med rätta. Och här ska sägas lite mer. Bolagsstyrelsen lever sitt eget liv. Skapar sina egna regler, och sätter själv sin lön. Bolagsstyrelsen svarar inför den diffusa massan, aktieägarna. Ett slags gisslan för en rad olika beslut. En anonym massa, med ett intresse: avkastning. Inte konstigt att det blir som det blir. En dag, ett tillfälle. Stämman. Då måste man svara för sig. Några timmar i rampljuset. Sedan är det bara att köra. Så länge avkastningen följer index finns inget att frukta. Bolagsstyrelsen sitter säkert, på allmänhetens bekostnad.

Styrelseproffs. Bara det att det finns ett ord för det, och det faktum att det endast är den enskilde ledamotens samvete som sätter gränser för hur många styrelser man kan ta plats i, talar sitt tydliga språk. Bolagsstyrelseledamoterna utgör en egen kategori i samhället. Ett slags (ekonomiskt) kulturell elit. Den nya adeln, som utan insyn och efter egna regler svävar ovanför resten av samhället.

Styrelserna växer, läser jag i SvD. Och det är många, även insatta och erfarna styrelseledamöter som kritiserar detta. 13 ledamöter. Risken är att det blir en diskussionsklubb, där ansvaret glesats ut till obefintlighet, vilket gör att den enskilde ledamoten om han (för även om styrelserna ökar i storlek ökar inte andelen kvinnor) vill får en behaglig resa mot en ekonomiskt säkrad ålderdom. På vems bekostnad, och till vilka samhällskonsekvenser?

En vanlig invändning, som anförs till den som kritiserar det privata näringslivet, är att det är just privat. Här får man göra som man vill, så länge man följer lagen. Men så talar bara den okunnige, den som kan kosta på sig ett informerat ointresse för sakernas tillstånd. Och det är just vad styrelseadeln kan göra. För deras makt är oinskränkt. Det är i alla fall i den villfarelsen ledamöterna lever. Inget är emellertid givet. Allt kan förändras.

Pensionsbolagen, AP-pensionsfonderna och andra, kan börja utöva sin makt. Finns inget som säger, att bara för att Löntagarfonderna avskaffats, att fackklubbar och andra gemenskaper börjar köpa aktier i stor skala och gör sin röst hörd. Bara för att det inte varit så betyder inte att det alltid kommer att förbli som det är idag.

Makt kommer alltid underifrån. Bolagsstyrelsernas makt kan brytas, om vi vill. Och vi det är folket. Allt hänger ihop. Mina pensionspengar och en del andra ekonomiska tillgångar ligger idag i fonder, men jag kan enkelt börja köpa aktier direkt. Det är inte svårt, och om många gör det kan en ny typ av styrelse, en lite mer ödmjukt lyssnande, samhällsengagerad, sådan tvingas fram. Det är stämman som beslutar, inte styrelsen.

Allt hänger ihop. Gränsen mellan privat och offentligt är porös. Inget är givet. Beslut kan ändras, snabbt. Det vet bolagsstyrelserna. Ingen tvekan om det. Och styrelseproffsen har allt att vinna på att allmänheten inte vet, eller bryr sig. Men kunskap är lätt att skaffa sig, om man vill. Kunskap om samband och förutsättningar för förändring. Kunskap om kultur och kulturella processer hotar makten som styrelserna vant sig vid. Kunskap om hur det är, egentligen, är alltid hotfull för den som har makten. Orsaken till det är att makt utstår i relationer, underifrån.

Är det därför Svenskt Näringsliv, med Stefan Fölster i spetsen försöker skjuta kulturvetenskapen och humaniora i sank? Är det därför företagen vill lägga sig i kursutbudet på landets högskolor och universitet. För att säkra sin egen makt och kulturella särart, sin privilegier?

Fundera, reflektera. Inget är som sagt givet. Ett nytt och mer hållbart samhälle finns inom räckhåll. Om tillräckligt många vill, när de vill.

Ska utbildning ge jobb, eller ska jobben ges till dem med utbildning?

Utbildningar som ger jobb. Det erbjuder snart sagt alla högskolor i reklamen som inför årets ansökningsomgång trummas ut. Och det är väl bra. Utbildningar som inte ger jobb vill ingen ha. Utbildning som leder ut i arbetslöshet. Förkastligt, för både samhället och den enskilde. Så klart. Enkel mattematik. Läs en utbildning som ger anställning. Bli lycklig. På pappret ser det enkelt och självklart ut. Men är det så enkelt? Är det långsiktigt hållbart, att lägga ansvaret för studenternas anställningsbarhet på högskolorna och universiteten?

Vem, eller vilka krafter är det som styr utvecklingen i denna riktning? Hur gick det till när, och på vems initiativ omvandlades utbildningsväsendet till företagens leverantör av kompetens och gratis utbildning? Det är frågor utan tydliga svar. Viktiga, högaktuella frågor (tdingarna skriver om det, ofta. Som här, och här). Frågor som rör framtiden. Frågor som handlar om vilket samhälle vi ska bygga. Ska vi bygga ett samhälle tillsammans, eller ska samhället underställas näringslivets krav? Tendensen är tydlig. Marknadstänkandet sprider sig. Svenskt näringsliv vill att studenterna ska känna oro inför framtiden, så att de väljer utbildningar som passar ihop med näringslivets kortsiktiga behov. Och högskolorna och universiteten skall anpassa utbudet efter rådande konjunktur. Det är problematiskt. Rakningtänkandet lärosätena implementeras, uppifrån. Men vad mäter rankingen egentligen? Läser följande i DN ...

En annan mycket tydlig slutsats av rankningen är att andelen förstagenerationsstudenter, studenter med utländsk bakgrund och kurser med jämn könsfördelning går på tvärs med högskolans eller universitetets totalplacering.

Handelshögskolan i Stockholm toppar totalrankningen, men kniper en föga hedervärd jumboplacering vad gäller rekryteringen från hem utan studietradition. Över lag har universiteten med många långa utbildningar en snävare social rekrytering.

Låt mig börja med att jag är djupt involverad i Högskolan Västs arbetsintegrerade lärande, som ligger i linje med tanken om trippel helix, eller kunskapstriangeln som det heter idag. Jag tror att både utbildningsväsendet och arbetslivet har mycket att vinna på att närma sig varandra. Och det finns inte ett sätt att tolka och arbeta med konceptet. Den väg jag arbetar med att undersöka förutsättningarna för handlar om att betona ömsesidigheten och utbytet av kunskap. Jag är övertygad om att högskolan har lika mycket att lära av arbetslivet som arbetslivet av högskolan. Men om högskolan degraderas till ett slags underleverantör av beställd kunskap och kompetens, då handlar det inte längre om utbyte, ömsesidighet och gemensam produktion av kunskap. Frågan är om det ens handlar om kunskap?

En berättigad fråga att ställa till företagen är: Varför uppskattar och värdesätter ni inte den kunskap som finns? Varför anställer ni bara människor med smalt företagsanpassad kunskap och kompetens? Varför klagas det på högskolorna, för att de inte levererar? Och varför undgår företagen, konsekvent kritik för sitt agerande? Vill vi verkligen ha ett samhälle som styrs av kortsiktigt, vinstmaximerande (för vinstmaximeringens skull), bonusjagande, känslokalla företagsledare som vägrar ta något som helst ansvar för något annan än det egna företagets vinst? Får vi ett långsiktigt hållbart samhälle då? Jag är skeptisk.

Det är olyckligt att utvecklingen rör sig i denna riktning. Jag skulle vilja se mycket mer av samverkan kring ömsesidiga problem. Högskolan, forskningen och företagen tillsammans, i regionen där man verkar. För regionen och samhällets bästa. Så kan man tolka uppdraget från politikerna om ökad samverkan mellan utbildning, forskning och arbetslivet. Tyvärr tolkas det så gott som uteslutande i linje med företagens behov. Det vore inget problem, om det inte vore för företagens tendens att uppföra sig som gökungar. Ständigt på jakt efter profit, för profitens skull. Återinvesteringar ska någon annan stå för, liksom kompetensförsörjningen och alla andra kostnader som går att lägga på någon annan. Vinsten går till och ansvaret riktas mot, aktieägarna. Exklusivt.

Anpassar sig samhället. Om vi lägger oss platt för kraven, riskerar vi att på kort sikt föröda generationers arbete och möda. Till ingen annan nytta än företagens ägare och ledning. Samhället. Vart tog omsorgen om samhället, om jorden, klimatet och medborgarna vägen? Är det ingen längre som identifierar sig som medborgare? Är det så många som känner sig kallade att leda? Betänk att få äro utvalda. Så har det alltid varit. Inget talar för att det förändrats, att eliten skulle kunna öka. Eliten är per definition en liten exklusiv skara män(niskor). Så kommer det att vara även i framtiden. Vem tjänar på att samhället anpassa efter de ledande skiktens nyckfulla behov och egoistiska önskningar?

Varför uppskattar inte företagen forskningen som bedrivs? Varför anses det vara bättre att företagen bestämmer för forskarna följer, och inte tvärt om? Det borde utbildningsdebatten handla om, oftare och tydligare!

Samma fråga, ny ingång. Om genernas betydelse för människoblivandet.

Läser med stort intresse Karin Johannissons artikel i dagens DN, om DNA-undersökningar och jakten på den perfekta människan. Frågorna som väcktes i förra bloggposten aktualiseras igen, på nya sätt. Reflektionen väcker nya frågor. Johannisson är klok, och har en fin blick för tidens tecken och är bra på att resonera kring dess konsekvenser. Hon ser igenom kulturen. Hon kan tyda tecken, peka på tendenser och väcka läsaren till eftertanke. Utan att själv driva någon linje, vilket jag uppskattar. Försöker ha det som mål här på bloggen, att inte driva politik. Det är svårt. Då behöver man goda förebilder. Johannisson skriver, utifrån den danske vetenskapsjournalistens Lone Franks bok, Mina vackra gener.

Det finns en evig fantasi om jaget: att med tillgång till en innersta kunskap och vilja till förädling skapa sin egen fullkomning. Tanken återkommer i alla religioner, i renässansens magiska och alkemiska traditioner, i upplysningens tes om den perfektibla människan och i varje politisk utopi.

I dag är tanken starkare än någonsin. Men redskapet är ultramodernt och högteknologiskt: gendiagnostik påbyggd med livsstil. Den innersta kunskapen är inte längre liktydig med en högre plan, utan med ditt dna. Med genomlyst genprofil och en ny typ av självfostran där hjärnan listigt omprogrammeras mot hälsosamt beteende tycks saken vara klar.

Vi har blivit riskvarelser av högsta potens. Kommer jag att bli dement, benskör, hjärtsvag, deprimerad, darrig i parkinson eller gnagd av cancer? Svaret ligger bara ett bomullstops och några musklick bort. Take it or leave it, men gör något åt det. Projektet glider smidigt in i nuets företagsekonomiska tankemodell: allt kan förbättras bara man tror på sig själv, skaffar sig en policy, sätter upp ett mål. Men vad är det vi drömmer om? Vad är det för varelse utan sår och skavanker, med uppdrag att bära en högvärdig kropp, själ och hälsa?

Tänkvärt. Viktigt. Utvecklingen går inte att stoppa, men man behöver heller inte acceptera och omfamna allt. Måste inte okritiskt integrera alla nya rön, omgående i sin vardag. Vad är det vi drömmer om? Det kan man, och borde man, sannerligen fråga sig. Ofta! Det är en fråga som borde ställas. Det är en fråga utan entydiga svar. Det är frågor som behöver arbetas med för att något svar skall kunna komma ur dem, och det svaret är aldrig definitivt. Svaret på den typen av frågor måste uppfinnas, gång på gång.

Arbetet med frågor av den typen utgör grundvalen för människoblivandet. Kulturen hämtar kraft och bränsle från den typen av frågor. Kultur blir till, i och genom arbetet med frågor av det slaget. Kulturen finns lika lite som människan på en plats. Kulturen går inte att fånga. Och det gör heller inte människan. Drömmen om den perfekta människan är lika gammal som människan själv. Fantasin om jaget, det fulländade jaget. Alla bär på den. Alla strävar efter att optimera sig själv. Kulturen pekar i den riktningen, underblåser den tendensen.

Jakten på det perfekta hemmet, den största TVn, snabbaste bilen och det mest utrustade köket har vi vant oss vid att leva med. Det är accepterat beteende. Så varför inte jaga vidare? Varför inte utnyttja möjligheterna som finns, att söka den kunskap som går att få? Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar. Begäret efter sanning, kunskap och vetande, om allt. Varför skulle inte det omfatta människans DNA? Det ligger i människans natur att fråga. Alla vill veta. Men som Johannisson påpekar, vad är det vi drömmer om? Vad är det för kunskap vi vill ha, egentligen? Vill vi verkligen veta allt som går att veta? Frågan om kunskapen, om sökandet efter kunskap, ställs här på sin spets.

Svaren på den typ av frågor som DNA-analyserna kan kan ge är inte av samma slag som frågor om rymden. Här handlar det om livet. Mitt liv, min framtid. Min personliga lycka och individuella tillfredsställelse. Jakten på optimering, på den perfekta kroppen, riskerar, om den görs till ett självändamål, att resultera i det som många upplevt när det sitter där med sitt perfekt inredda kök. Att det finns varken ork eller pengar att utnyttja dess potential. Mikrovärmd pizza i ett kök för 100 000:- är ingen unik företeelse, i alla fall inte under veckorna. Många lever så. Det är kalla fakta om resultatet av jakten på det perfekta, vad det nu är man jagar. Jakten tenderar ofta att vara fylld med mer tillfredsställelse än målet.

Den som jagar kunskap om sin kropp kan mycket väl få beskedet att man löper stor risk att drabbas av en obotlig sjukdom. Hur lätt är det då att ta vara på den tid man har kvar, om man vet? Är det inte bättre då att avstå från kunskapen? Det är ju i slutändan ett val man gör. Inget fel i att drömma om det perfekta, men man glömmer lätt att ingen är perfekt. Det just det faktum att människan inte är perfekt som gör henne, oss så unika och värdefulla. Det i och genom olikheten som man uppskattar den man är, även om man inte är perfekt. Det är strävan efter att korrigera defekter som bygger kultur, som ger upphov till nya uppfinningar och som på gott och ont gör oss till dem vi är.

Om alla vore perfekta. Om alla var lika. Vilket samhälle får vi då? Vad riskerar sökandet efter och kunskapen om våra gener att leda till? Det kan vi så klart aldrig veta, i alla fall inte förrän vi är där. Men begrunda följande ord, som avslutar artikeln i DN.

Problemet är inte att genetiken är en central nyckel till vem vi är, problemet är om biologi blir ideologi. I generna sanningen. Men vem älskar den som slaviskt följer sin biologiska grammatik? Som socialt redskap gynnar genetisk identitet inte öppenhet för det främmande. Den lägger upp gemenskap längs blodsband och odlar drömmar om det perfekta. Den gör individen mer jagfixerad och mindre samhällsorienterad. Hur vackra generna än är.

Är det verkligen kunskap vi vill ha, till varje tänkbart pris? Är alla typer av kunskap lika bra, lika viktig och lika användbar? Är kunskapen mer värd än riskerna den medför? Vill vi veta allt, och kan vi hantera all kunskap? Kan vi veta svaren på sådana frågor, innan vi ställt dem? Och är det värt att ta risken?

Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar. Absolut, men frågandet bör göras med eftertanke. Framförallt borde fler få chans att svara. Ingen kan på förhand veta vem som är bäst lämpad att svara på frågan man har. Och som man frågar får man svar.

Betänk att det är resan, livets resa som är målet. Den bästa dagen är en dag av törst. Längtan är mer angenäm är uppfyllandet av drömmen. Det handlar inte så mycket om att veta, som om att förstå. Och förståelse uppnår man inte genom att fråga, utan genom att kasta sig ut i livet för att aktivt söka svar, i och genom upplevelserna som utgör livets hållpunkter. Frågan och svaret kan aldrig ersätta upplevelsen och den egna erfarenheten. Lyssnar man uppmärksamt på någon som säger sig veta, då riskerar man att gå miste om viktig kunskap om livet. För det pågår runt omkring en, ständigt.

Vi är inte vår biologi, inte bara. Svaret på frågan om människoblivandet finns alltså inte i vårt DNA, det rullas upp för oss, kontinuerligt, i realtid. Det gäller därför att vara uppmärksam på sin omgivning, på det som sker i sammanhanget man lever i och genom, annars missar man det viktiga.

Syndabockar och kunskapskrockar

René Girard, den franske filosofen. Den kontroversielle tänkaren och hans hypotes om människans universella rivalitet rörande ägodelar och positioner i samhället, och hennes begär att härma, uppmärksammas i en intressant artikel (den första i en serie artiklar, om Nedärvda mekanismer, eller mänskliga mönster som ger upphov till onda cirklar) i dagens pappersupplaga av SvD. Den handlar om behovet av att söka och utse syndabockar, om mobbing.

Intressant läsning för kulturvetare och andra med intresse för människors vardag och levda liv. Här är det inte forskning som visas, inga tydliga frågor som får entydliga svar. Artikeln är en reflektion över mänskligt beteende, dess konsekvenser och möjliga förklaringar till att det blir som det blir. En slutsats är att kulturen är en tunn, tunn hinna som bara med möda och koncentration kan hålla biologins mekanismer någorlunda i styr. Det är just så som jag ser på kultur, som ett slags fernissa som bara delvis förmår utöva påverkan på biologins drifter och affektionens makt. Ingen tvekan om att människan är en kulturvarelse. Kulturen är det som skiljer människan från resten av jordens biologi, det som gör henne till den hon ser sig som. Kulturen är mäktig och dess förmåga att göra skillnad är remarkabel. Därför är den fascinerande och viktig att studera.

Men människan är samtidigt en biologisk varelse, och svaret på frågan om vad som betyder mest, arv eller miljö är att båda aspekterna är en absolut förutsättning för varandra. Kultur går inte att skilja från biologi. Inget kommer före det andra. Båda är ett resultat av samproduktion. En emergent helhet, som måste förstås som just det. En enhet. Kulturvetare eller biologer som bortser från detta hamnar fel i sina slutsatser och förklaringarna blir missvisande. Bara för att man är intresserad av kultur innebär inte att man kan bortse från allt annat. Därför läser jag gärna och ofta böcker av evolutionsbiologer, neurologer, psykologer och andra som intresserat sig för människan. Och jag lär härigenom mig mycket om kultur som jag inte lärt mig om jag gjort som man bör göra om man vill göra akademisk karriär, det vill säga bara läsa och förhålla sig till forskare inom det smala område som man själv beforskar.

Inavel är lika illa oavsett om den är biologisk eller intellektuell. Därför fortsätter jag sökandet efter förståelse, längs de vägar som sökandet tar mig, utan hänsyn till vem som lär mig vad. Och det som Catarina Baldo Zagadou i artikeln i SvD gör av Girards tankar och hypoteser är mycket intressant. Här blixtbelyses människan som gruppvarelse, vilket är en förklaring till sökandet efter syndabockar. I artikeln läser jag.

Men det finns ingenting - ingenting! - som tyder på att den som blir mobbad skulle vara "en särskild sort", ha några speciella egenskaper. Forskningen är tydlig: Alla kan hamna i alla kategorierna - både mobbare, tysta medlöpare och mobbade - beroende på omständigheterna.

Detta är viktig kunskap, för alla. Om vi vet att vi fungerar så blir det lättare att hantera problemen. För då behöver man inte ödsla tid på skuldfrågan, vem som gjorde varför, egentligen och varför. Vet man att det är så vi människor fungerar kan man arbeta förebyggande, med hjälp av kunskapen som finns om kulturen och dess svagheter och styrkor. Vet man att människan är både en affektiv biologisk varelse, och en kollektivt kulturell aktör, med förmåga att med hjälp av viljekraft övervinna drifternas pockande makt över ens handlingar, då kan man agera förbyggande för att hindra att människor hamnar i situationer där biologins mekanismer triggas.

Kombinationen stress, dålig arbetsmiljö och diktatoriska chefer är en riskfaktor. Då är det lätt hänt att vi lägger över vår egen frustration på någon annan, någon som man kanske tycker sticker ut för mycket. Och så är det urgamla mönstret igång.

Genom att lära sig och genom att försöka förstå att människa är ett begrepp som inte går att definiera närmare än genom hänvisning till 100% biologi och 100% kultur går det att bygga ett samhälle med mindre problem än i samhällen där man bråkar om vem som har den bästa kunskapen, och vem som i kraft av den bästa kunskapen skall definiera vad en människa är. Ett perfekt samhälle går inte att skapa, av samma skäl som det går att skapa ett bättre samhälle. Dags att förstå, ta in och använda denna kunskap.

Syndabocksfenomenet, önskan om att det går och driften att faktiskt utse en person eller en grupp som orsaken till problemen man har att hantera ligger djupt inbäddad i människans konstitution. Ingen mening att spilla tid och öda energi på att söka efter dess ursprung, för det är en kombination. Det viktiga är vad man kan göra åt problemet. Hur man kan arbeta för att minimera de negativa konsekvenserna. Och det kan man bara göra om man låter många, olika, röster komma till tals. Alla som är intresserade av människan och som undersökt olika aspekter av människoblivandet har något att tillföra.

Jag är inte kritisk till det René Girard har att säga, till vad han kommer fram till, men jag är kritiskt hans egna anspråk på att sitta inne med den enda sanningen om människan. Jag är kritiskt för att jag är kritisk till alla som reser anspråk på att sitta inne med sanningen med stort S. Offerriter, kunskap om sådana mänskliga fenomen, utgör viktiga pusselbitar, men dessa bitar gör inte övriga bitar överflödiga. Därför är jag kritisk till Girard, när han hävdar att det handlar om psykologiska

lagar [och att det är] lagarna som är ursprunget till hela vår kultur - språket, religionen. Allt i vår kultur har skapats för att vi ska känna grupptillhörighet, för att vi ska hålla sams.

Men det är ju just det vi inte gör. Något är fel här, och jag tror inte det är Girard som är fel ute. Hans anspråk på att sitta inne med den enda sanningen, det är den som är problemet. Och genom att göra anspråk på sådan grandiositet skjuter han samtidigt sin egen teori i sank. Han är själv ett bevis för att det går att övervinna även psykologiska lagar, genom att han lyckats bryta sig loss från gruppen.

Människan är varken sin grupp, eller sig själv nog. Och svaret på frågan om vad hon är måste sökas i en kombination av, dels olika orsaker, dels i det sammanhang där människorna lever och verkar. Allt spelar roll, eller inget. Allt förändras, även om vissa mönster är tydligare framträdande än andra.

Kunskap om det, om sammanhangens betydelse, och om att makt är en konsekvens av just sammanhang, det är viktiga pusselbitar. Tillsammans med Girards och andras tankar, hypoteser och forskningsresultat bygger vi människor tillsammans upp en förståelse för både varandra och den värld vi lever i.

Tillsammans!

Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar

Kenta Gustavsson, känd från Stefan Jarls filmer, sjöng om frågan i Melodifestivalen 1980. Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar, sjöng han. Och frågande, det är vad vetenskap handlar om. Vad livet handlar om. Söka svar. Viljan att veta är stor, och stark. En kraft att räkna med. På gott och på ont. För som med andra krafter kan människans önskan att veta, hennes begär efter kunskap och sanning, förknippas med såväl positiva effekter som negativa.

Frågandet behöver därför undersökas. Det finns olika sätt att fråga, och är det självklart att man ska, eller kan fråga, om allt? Hur kan man veta, om och när frågan är berätigad? En viktig fråga är, till vad skall resultatet av frågandet och sökandet efter svar användas? Det är en fråga som uppmärksammas alldeles för lite. Frågan tas för given, så till den milda grad att det påverkar synen på verkligheten. Det skall jag i alla fall försöka visa här nedan.

Frågan är ett självklart inslag i vardagen, överallt. Även om det inte överallt är självklart att man får ett svar, så är frågan alltid fri och självklar. Härigenom blir frågan ett medel för makt. Genom att ställa frågor om det som inte får yppas kan stadsöverhuvuden skakas i sina grundvalar. Frågan om vad Kungen egentligen gjorde, fick honom att framstå i dålig dager. Även om han inte svarade på frågan, fick den honom och indirekt monarkin i gungning. Frågan var oskyldig, men eftersom det tänkta svaret var kittlande och eftersom kungen svävade på målet, gav hela situationen upphov till en smärre kris.

Maktens relation till frågan ligger inte så mycket i själva undran över svaret, utan mer i när frågan ställs, till vem den ställs och i vilket syfte den ställs. Frågor i akademin kan se olika ut, och ha olika syften. Dels har vi frågandet som används i marknadsföringen av vetenskapssamhället. Vetenskapens uppdrag ser till det yttre ut att handla om att svara på allmänhetens frågor. Radio- och TV-program som Alltinget och Fråga Lund, underblåser den uppfattningen. Konsekvensen blir emellertid att vetenskapen (men egentligen bara en utvald del av akademin) definierar världen. För även om det är folket som frågar är det vetenskapen själv som väljer vilka frågor man skall svara på. Alla frågor går inte att svara på, eller är tillräckligt intressanta att ägna sig åt. Vissa frågor är kontroversiella. Kontentan blir att vetenskapen definierar världen för övriga, vilket ofta underkommuniceras.

Inom medicinen forskas det till exempel mer på frågor som är kommersiellt gångbara, än på frågor humanitärt angelägna frågor utan kommersiellt värde. AIDS-mediciner till människor i Afrika, eller sjukdomar som bara drabbar fattiga. Exemplen på frågor som inte ställs, eller som ignoreras, av dem som skulle kunna forska om det är många. Och ibland får det mycket negativa konsekvenser, som hade kunnat undvikas med en annan syn på frågandets status, och framförallt vem som äger frågan.

Besluten som styr satsningar på medicinsk forskning innebär ansenlig makt, vilket är viktigt att reflektera över. Det är också en fråga, frågan om frågandet. En fråga som passar för kulturvetenskaplig forskning. En typ av frågor som, om de togs på allvar, skulle kunna innebära omfördelning av forskningsmedel. Det är en brännande forskning. För det är uppenbart att vissa frågor anses mer viktiga än andra. Vissa frågare är mer värda än andra. Det leder till att man kan ställa dem om, och om, och om igen. Även om resultatet av tidigare frågor är skralt. Till exempel biologernas ständigt upprepade fråga om skillnader mellan könen. Forskning om kvinnokroppens och manskroppens sjukdomar är så klart viktig, men skillnader i största allmänhet. Skillnader som aldrig riktigt kunnat beläggas. Behövs det verkligen mer forskning på det området? Till vad skall resultatet användas? Vad man klarar av, eller inte, är ju ändå alltid en individuell fråga. Jag kan bara se att kunskapen om skillnader mellan män och kvinnor kan användas för att rättfärdiga kulturellt upprätthållna maktordningar.

Inom akademin finns en annan typ av fråga, som ställs enbart i syfte att misskreditera den som som får frågan. På seminarier, det händer allt som oftast, och i olika grad på olika institutioner, dyker det upp frågor där den som frågar vet svaret. Som frågorna riktade till Kungen. Det handlar om frågor som bara syftar till makt, inte till att hjälpa forskningen framåt. Intressant är här den skillnad som tydligen finns (lite osäker här, men det är så jag fått det beskrivet för mig) mellan filosofiska seminarier och andra. För filosofen som får frågan: Jag förstår inte vad du menar här? Hen utpekas av frågaren som en dålig filosof. För filosofi utgår ofta från logik, och den som inte kan bygga upp sitt resonemang tydligt nog för att läsaren skall förstå hamnar i underläge. På andra institutioner kan frågaren, den som inte förstår hamna i underläge. Jasså, detta var för svårt för dig?

Alla frågor ställs uppenbarligen inte för att få ett svar. Att fråga kan lika gärna och ofta handla om makt. Och frågor om makt är vad kulturvetenskap handlar om. Fast den som har makt är inte intresserad av att få frågor. Därför måste man vara vaksam på det, om det är svar man vill ha. Om alla frågor är lika viktiga och värda att ställas. Är det ett transparent och rättvist samhälle man vill ha, ja då måste frågan om frågandet tas på största allvar.

Uppfattningen att frågan är neutral, och att alla frågor har ett (och ett enda, otvetydligt) svar är oerhört viktig. Liksom svaren som finns och cirkulerar, på frågor som aldrig ens ställts. Till exempel svaret att kulturvetenskap är mindre värd än fysik och medicin. Den frågan har mig veterligen aldrig utretts på allvar. Alltså kan man få svar, utan att fråga. Och det kanske trots allt är det vanligaste, för människan litar otroligt ofta och väldigt lätt på den som har makt.

Varför är det så? Hur kom detta sig? Och vilka är konsekvenserna av att det är så? Utan att ställa frågor, till frågarna och frågorna, finns ingen chans att få viktiga svar. Utan att ständigt fråga vidare. Utan att ifrågasätta sanningar. Utan en sund skepsis, finns ingen chans att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.

Dubbelmoralens genealogi, eller Kulturvetenskapens utmaningar V

Dubbelmoral är inget fint ord, och det är inget man vill bli anklagad för att ha. Varför, och är det så enkelt? Går det att vara kategorisk ifråga om moral? Det har jag funderat över, mycket och länge. Funderingarna har dock aldrig handlat om att försvara fifflande politiker, eller jämställdhetsivrande polismästare som utnyttjar unga kvinnor sexuellt på fritiden. Absolut inte. Låt mig vara tydlig med det.

Mina funderingar kommer sig ur den märkliga uppfattningen att den som säger sig vara vänster, hen ska frivilligt ge bort sina pengar. Är det dubbelmoral att leva i enlighet med rådande normer och gällande lagstiftning, samtidigt som man inom ramen för den demokratiska processen kämpar för ett annat samhälle? Jag anser inte det. Ser den typen av anklagelse som ett maktmedel och som ett uttryck för kulturens inneboende strävan efter enhet, renhet och svaret, i singularis.

Maktmedel först. Det brukar vara människor som står till höger på den politiska skalan som hyser uppfattningen att alla som är vänster och för ökad statlig kontroll och höjda skatter inte kan/får bli rika, för att det skulle vara ett uttryck för dubbelmoral. En mycket märklig åsikt som dels säger mer om högermänniskans moral (för det innebär ju att man hyser åsikten att den som är kritisk mot gällande lag inte behöver följa den) än om den som anklagas, dels handlar om att sätta gränser för vänstermänniskan arbete med förändring. För rikedom är makt, i dagens samhälle.

Den som säger sig vara vänster. Den som kämpar för ett mer jämlikt samhälle. Och som lever i enlighet med den lag som gäller, samt är öppen med både vad man vill och vad man har. Hen har ingen dubbelmoral. I alla fall inte mer dubbelmoral än högermänniskan som skattefifflar eller låter bli att betala TV-licensen, för att hen tycker att samhället inte skall intervenera i privatpersoners liv. Fiffel, oavsett vilka argument som anförs för fifflandet, sker i det dolda. Och det är precis vad dubbelmoral handlar om. Att visa en sida utåt, och en annan inåt. Att anklaga någon för att inte leva i enlighet med sin vision, när den visionen under rådande förhållanden ger visionären tydliga handikapp i kampen för visionens uppfyllande. Det är ett uttryck för makt.

Transparens, heter lösningen på denna typ av problem. Är det dubbelmoralen man vill åt är transparens enda vägen mot målet. Men då måste man vara beredd att lägga alla korten på bordet. Då måste man visa upp sig i offentlighetens ljus, som den man är, inte bara i ord, utan också i handling. Är högermänniskorna redo för det? Bra, för den vänster jag tror på har inget att dölja. Fattig eller rik, har inget med något att göra. Det viktiga är vad man vill, och vad man tror på och kämpar för, samt att man lever i enlighet med gällande lagar och förordningar. Jag hyser beundran för någon som kämpar för en politik som innebär att de skulle förlora en stor del av sin rikedom. För den som däremot har pengar och som kämpar för rätten att få behålla dessa och mer därtill, och som dessutom ger uttryck för åsikten om att fattigdom är mer eller mindre självvalt, för hen har jag svårt att hysa annat än misstänksamhet.

Makten är lätt att genomskåda, om man bara är konsekvent och har förmågan att tänka kritiskt i fler än ett led. Och ju mer transparens, desto enklare blir det att granska det som granskas bör. Svårare är det att genomskåda, förhålla sig till och samtala om, kulturens inneboende strävan efter renhet, enhet, och det begär efter Svaret, i singularis, som genomsyrar samhället.

Aversionen mot dubbelmoralen, som kan ses som ett slags kulturellt defaultläge. Det är den jag vill åt, egentligen. För här finns många nycklar till en lång rad av andra liknande problem som har med kulturens kraft att göra, och dess inflytande över människornas tankevärld. Den närmast instinktiva motviljan inför uttryck som skulle kunna vara tecken på dubbelmoral har med idealiseringen av enkelhet att göra. Har med den mer eller mindre tydliga och medvetna övertygelsen, som är ett arv och en konsekvens av kyrkans (idag starkt decimerade) makt över kulturen att göra. Sokrates ande och hans fördömande av Sofisternas övertygelse om att människan är den enda rimliga måttstocken i arbetet med att upotäcka världen. Ända sedan Sofisterna fördömdes har renhet, logik och sökandet efter Svaret, som är ett och odelbart, idealiserats och upprätthållits som norm. Och med det följer begäret efter sanning.

I en sådan tankevärld är det lätt att bli anklagad för dubbelmoral. I en värld som antas vara en, odelbar och helt igenom logisk, finns inte utrymme för kombinationer av åsikter och handlingar. Kulturvetenskapen står här inför en betydande utmaning, för en vetenskaplig undersökning kan och får inte väja för sitt eget resultat. Och alla som undersöker kultur har stött på problem som inte har en och en enda lösning. Alla som undersökt kultur vet och förstår att svaren oftast inte går att precisera närmare än, någonstans i spannet mellan fler än en, men färre än många.

Om det är så att svaret är just det, att förståelsen bygger på att man måste ta hänsyn till fler än en, men färre än många, och olika, komponenter, i samverkan. Då vore det inte forskning om man hävdade något annat. Tyvärr är kulturvetenskapen ensam i akademin om att hysa denna uppfattning. Normen inom vetenskapen är den samma som i övriga samhället. Och då är det svårt att bli tagen på allvar om man kommer fram till något som går på tvärs mot rådande diskurs, som reglerar värdet på det som sägs och som bestämmer vad som kan hållas för sant.

Kulturvetenskapen har anklagats för ett slags dubbelmoral, men det som ser ut att vara något förkastligt handlar i själva verket om vetenskaplig konsekvens. Jag överger min syn på världen omgående, så fort någon med hjälp av ovedersägliga data eller hållbara argument kan övertyga mig om att jag har fel. Jag vill att mina resultat ska granskas, har inget att dölja. Jag sysslar inte med vetenskap för egen vinnings skull, inte för att göra karriär eller för att få uppmärksamhet. Jag gör det för att jag är intresserad, för att jag vill veta. Och jag gör det för att jag tror att en annan, en bättre och mer långsiktigt hållbar värld är önskvärd och möjlig.

Svaret på frågor som har med människor att göra, måste sökas hos människan. Men vad hon är och hur begreppet människa ska definieras är inte givet. Inget är givet. Sökandet efter kunskap, i rörelse. Det är vad vetenskap handlar om. Arbete med att förstå världen. Inget är givet på förhand.

Det är utmaningar, inte bara för kulturvetare, utan för alla, för samhället. Vad är dubbelmoral, egentligen? Hur ser våra osynliga förgivettaganden ut, som styr bedömningen av kunskapens värde och åsikters rimlighet?

Marginaler är nyckeln till hållbarhet

Marginaler, eller brist på marginaler. Det är något jag ofta återkommer till. För att uppnå hållbarhet, på alla sätt, krävs marginaler. Man måste räkna med marginaler. Marginaler är nödvändiga och måste bevakas, mot klåfingrigt giriga ekonomer och naivt optimistiska tekniker. Effektiviseringar, ja de är nog nödvändiga. Men utan generösa marginaler förlorar man lätt vad man tjänat in på att tighta till och effektivisera. Hållbarhet och robusta system, tekniskt, ekonomiskt och socialt, går hand i hand. Det ena förutsätter det andra. Fatta! Vi måste orka. Orka stå emot. Bevaka marginalerna. Räkna med väl tilltagna utrymmen för att det inte alltid blir som det var tänkt.

Vinterns tågkaos uteblev, tack och lov. Men det handlade inte om att SJ och Västtrafik, Banverket och andra kollektivtrafikaktörer hade löst problemen, jobbat med tågsystemet eller något liknande. Kaoset uteblev för att vintern blev mild. Marginalerna är fortfarande lika snåla, vilket märks om det strular någonstans. Är det problem på bohusbanan, då påverkas tågen som går till Trollhättan, och lokaltåget hem till Lerum. Orsaken är brist på marginaler. Någon har sett att tågen står stilla och att de kan användas på andra håll under tiden. Men det gör att tåget inte står där det ska eller går enligt tidtabell, om det uppstår problem på ett ställe. Ett system där alla delar måste fungera för att hela systemet ska fungera är inte hållbart. Hållbarhet kräver marginaler. Alingsåspendeln kan inte vara beroende av tågen som trafikerar linjen Trollhättan Göteborg.

För att klara detta, för att få och behålla marginalerna, måste fler, oftare, motstå frestelsen att effektivisera. Kraven på prestation, som finns överallt i samhället. Kraven på ständigt ökad verkningsgrad, i alla system, är ett hot mot samhällets långsiktiga hållbarhet. Ett allvarligt hot. Det som hände i Japan förra året borde mana till eftertanke, men det är högst osäkert om det är vad vi ser.

Marginaler kan man förstå på olika sätt. Tekniska marginaler kan handla om överdimensioneringar, medveten hänsynstagande, inte bara till det oväntade, utan även det oväntat oväntade. Att avstå, även om det går. För att marginalerna är nyckeln till helhetens överlevnad på sikt, och inte en vinst att hämta hem. Samma sak i ekonomin. Här måste man avstå från att utnyttja hela potentialen till effektivisering. För att den kan komma att behövas i framtiden. Ekonomi och teknik är emellertid inte mina kompetensområden, egentligen. Likafullt vet jag att marginaler är något man måste räkna med. Alla vet det!

En typ av marginaler som man kanske inte tänker på är sociala, kunskapsrelaterade marginaler. Inom högre utbildning, till exempel, men även i vardagen, privatlivet, går det att identifiera marginaler att värna. Men det krävs lite tankemöda för att få syn på dem. Att vara nöjd till exempel, kanske man inte tänker på som ett slags marginal. Men det är en viktig marginal, som förtjänar uppmärksamhet. För graden av nöjdhet i samhället påverkar dess hållbarhet, vilket nedanstående resonemang illustrerar.

Jämför en som nöjer sig med det lilla, den som inte alltid måste få allt precis som hen vill. Jämför honom eller henne med någon som strävar efter att optimera alla upplevelser, allt. Vem tror ni är mest tillfreds med livet? Självklart den som har lätt att bli/vara nöjd. Graden av nöjdhet påverkar upplevelsen av lycka i livet. Vilket i sin tur påverkar hälsan. Har man förmågan att vara nöjd och glad, och om spannet för vad som krävs för att bli nöjd är väl tilltaget, då skapas en positiv spiral som leder till ökad förnöjsamhet. Chansen att få ett bra liv ökar alltså ju mindre man behöver för att vara nöjd. Och den som är nöjd sprider glädje omkring sig. Samhällsvinsten är uppenbar. Ökad hälsa ger minskade kostnader, och marginalerna blir större.

Allt hänger ihop. Det socialt kulturella, det ekonomiska och det tekniska. Och ökade marginaler på ett område leder till vinster på ett annat, om man bara väljer att se, istället för att bortse. Jakten på marginaler inom ett område, mitt område, är att likna vid egoism. Och på samma sätt som egoistens omsorg om sig och individuella jakt på lycka, ekonomiska fördelar och teknisk komfort leder till dålig stämning hos dem på vars bekostnad lyckan och nöjdheten uppnå. På samma sätt ökar risken att alla blir olyckliga, att problemen i samhället hopar sig och ekonomin som helhet krymper. Allt hänger ihop. Jakten på minskade marginaler, effektivitet och ständigt ökad prestation är en negativ spiral.

Nyckeln till ökad generell lycka och samhälleligt välstånd stavas, hållbarhet. Och vägen till långsiktig hållbarhet går via värnandet av marginalerna som finns överallt. Genom att låta marginalerna vara, genom att ge, att vara generös, får man. Det går på tvärs mot det sunda förnuftet, ändå vet alla att det fungerar. Det är så, även om man kanske inte tror det.

Det är så! Inte bara för att jag säger det. Det är så. Vi behöver marginaler, alla utan undantag!

Skrivarmödor

Skrivande är en känslig verksamhet. Har erfarit det under veckan som gått. Plötsligt öppnade sig ett fönster av tid. En möjlighet. Tid att skriva. Dyrbar tid. Fyra dagar utan krav, och plötsligt växte det fram krav. Plötsligt var det en massa annat som kom emellan. Kravfylld kravlöshet. Inre krav. Krav att hantera kravlösheten. Förödande, ändå inget att fästa sig vid. Så är skrivandets vardag.

Skrivande är å ena sidan ett flöde, en framvällande kraft som inte kan hindras. De bara finns där. Tankar som vill ut, som ansamlas, bråkar och läggs till varandra inne i huvudet. Tankar som anrikas och som måste släppas ut, för att få ro. Skrivande är, å ena sidan, en process som drivs av sin egen kraft, som lever sitt eget liv. Tankar som ömsom förstärker varandra, ömsom förvirrar och tar ut varandra. Tankar som dyker upp när man minst anar det. Tankar som ställer allt man trott på, på ända. Blandat med befriande, förlösande tankar. Ett myller. Ett vardagligt bakgrundsbrus, att hämta inspiration från, att omforma och skapa något av.

Å andra sidan är skrivande inget man kan ta för givet. Inspiration är ett bräckligt fundament att bygga sin identitet på. För rätt som det är, när man behöver den som mest. När det är här och nu som gäller, då sviker den. Inspirationen. Skrivande är å andra sidan ändlös tid framför datorn, på promenad, i väntan. På vad? På flödet, av tankar. På inspiration. Och ju mer och ju ihärdigare man väntar, desto mindre av det man vill ha och behöver kommer.

Bara att acceptera. Bara att vända blad och gå vidare. Bara att fortsätta skriva. Tränga igenom vallen, bryta hindren. För de finns huvudsakligen inne i huvudet. Barriären mellan inspiration och fritt flöde av tankar, och idetorka är hårfin. Den är imaginär. Tunn som en såpbubbla, men stark som betong.

Acceptera måste man även, att allt inte går att planera för. Omvärlden, livet, allt det man inte rår över pockar, rätt som det är på uppmärksamhet. När man minst anar det dyker det upp saker som måste hanteras, vare sig man vill eller ej. Ingen människa är en ö. Till människans mest fundamentala egenskaper är att hen är ett slags kommunicerande kärl. Jag står i förbindelse med du, vi utbyter tankar, erfarenheter och påverkar varandra. Graden av närhet till den andra spelar roll här, men även avlägsna människor kan hindra eller förstärka skrivprocessen.

Jakten på och strävan efter kontroll är förödande för skrivandet. Lika lite som flyktlinjer kan beställas fram kan skrivande tas för givet. Skrivande, förmågan till författande, finns där bara. Plötsligt händer det. Och då gäller det att fånga det i flykten.

Därför tar jag helg nu. En dag kvar att spela på. En dag att få ordning på artikeln som ska vara klar att sända iväg innan sommaren. En dag av fyra. Det kan räcka. Om man vara inte får panik. Om man vara låter livet ha sin gilla gång. Därför tar jag helg nu. Njuter av ett glas vin i solen. Åker till Danmark. Tänker inte mer på allt som inte blev som jag hoppades. Odlar och bejakar tacksamheten över att jag har en plats att sätta helt andra tankar på plats. Fria tankar, utan krav på akademisk stringens. Angelägna tankar, gripna i luften.

Tacksam för att ha läsare. För kommentarerna jag får. För att det är vår. För livet. Allt!

Kulturvetenskapliga utmaningar IV

En annan viktig utmaning som kulturvetenskapen står inför och har att hantera handlar om typen av kunskap, och har med synen och efterfrågan på kunskapen att göra. Utmaningen är huvudsakligen pedagogisk. Det handlar om hur man presenterar resultatet av forskningen, och om hur det tas emot och värderas.

Akademin är en fascinerande plats på många sätt. Det är en guldgruva för kulturvetaren, vilket är en del av problemet, för det tar fokus från budskapets spridande i samhället. Som kulturvetare har man att hantera en massa olika aspekter och problem, som andra vetenskaper varken har redskap att hantera eller behöver bry sig om, vilket gör att de helt naturligt kan lägga all kraft på framförandet, på förmedlingen av kunskap. Det är en viktig del av utmaningen.

Problemet kan beskrivas på olika sätt. Ett sätt handlar om och har med tidsperspektivet och synen på studieobjektet att göra. Kulturvetenskaplig kunskap är adresserad till och intervenerar direkt i människors liv. Kulturvetaren både undersöker och kommunicerar utan mellanhänder med sitt studieobjekt. Det är anledningen till att kulturvetenskap handlar om förändring. Om man blottlägger och benar upp ett kulturellt problem, och om man kan presentera resultatet på ett sätt som gör att det blir begripligt för dem det angår (vilket jag ser som en kulturvetenskaplig värdemätare) ökar möjligheten för människor att göra något åt problemet. Detta ser jag som kulturvetarens uppdrag, att producera kunskap som kan användas för att skapa förutsättningar för förändring av kultur. Men då gäller det att denna syn är tydligt kommunicerad och även accepterad i samhället.

Som sagt, kultur är inte, den blir. Och det är förutsättningarna för och logiken bakom blivandet, eller förändringen, som studeras av kulturvetaren. Problemet är att det finns en utbredd uppfattning i samhället om att kunskap är en och den samma, överallt. Detta leder till uppfattningen att resultatet av naturvetenskaplig forskning och kulturvetenskaplig kan hanteras och användas på samma sätt. Men så är inte fallet, av uppenbara och ovan angivna skäl. För naturvetaren kan inte tala med sitt studieobjekt, med undantag möjligen för psykiatrikern som forskar om psyket. Fysikerns relation till det man studerar är väsensskilt från kulturvetarens, som lever i och med och som själv är en del av det hen studerar. Detta förhållande borde uppmärksammas mycket mer, först och främst av kulturvetare, men även ute i samhället.

Tyvärr är denna skillnad, eftersom den även är relaterad till och har med makt och inflytande att göra, svår att hantera. Det finns till exempel en hel del enkla poänger att hämta hem och det går att få snabb uppmärksamhet, genom att falla till föga och ge efter för allmänhetens förväntningar på vetenskapen. Det går utmärkt att ge människor vad de vill ha, istället för vad de behöver. Bryr man sig bara om uppmärksamhet och vill man bara sola sig i glansen är det hur enkelt som helst att nå det målet. Allmänheten hungrar efter vetenskaplig bekräftelse och vill inget hellre än att forskning ska visa, till exempel att det är skillnad på män och kvinnor eller vad det nu kan handla om. Och det finns hur många kanaler som helst att nå ut med denna typ av kunskap. Medierna älskar forskare som kan ge enkla och entydiga svar.

Den som accepterar enhetstanken, synen på kunskap och sanning som något universellt och entydigt, har mycket att vinna på det. Kulturvetaren står här inför ett delikat val, å ena sidan lockelsen av ära och berömmelse, å andra tillfredsställelsen av att vara sann mot sitt eget arbete. Antingen ge människorna vad de vill ha, enkla och tydliga svar. Eller ge dem vad de behöver för att förändra samhället och kulturen.

Jag vet vad jag väljer, men förstå om andra gör andra val. Det ligger i linje med min syn på kunskap, som något föränderligt. Kultur upprätthålls i och genom kollektiva förhandlingar. Kultur uppstår i och resultatet av samtliga relationer i ett givet sammanhang. Kultur kan alltid se annorlunda ut. Alltså kan man inte hävda med bestämdhet att det som är och som accepteras av allmänheten är fel, man kan bara visa och hur det skulle kunna se annorlunda ut. Häri ligger både en del av charmen i ämnet kulturvetenskap, och en viktig utmaning för ämnet.

Förstår vi detta, och kan vi hantera det, då har vi kommit en bra bit på väg mot ett samhälle där relationen mellan kunskap och makt har synliggjorts och där arbetet med förändring underlättats.

Rapport från: Green Factory-möte, i Värö

Var på ett högintressant möte i tisdags (inte ofta man kan skriva så), på Södra Cells kontor i Värö. Mötet arrangerades av Green Factory, som är en avknoppning av Innovatum och ett samarbete mellan företag i VG-regionen och Högskolan Väst, kring frågor om hållbarhet. Kastades in i en pågående diskussion om ett antal utmaningar som, i detta fall Södra Cell stod inför (och det fick mig att tänka kring utmaningar för Kulturvetenskapen). Utmaningen handlade om nya produkter, möjliga utvecklingsvägar som företaget ville få belyst av människor med olika kunskaper och kompetenser.

En guldgruva för mig som kulturvetare, bara att vara där och få ta del av diskussionerna. Jag lärde mig otroligt mycket, om olika saker. Och som det verkade kunde även jag tillföra nya perspektiv på frågorna som kom upp. Kände mig lyssnad på och respektfullt bemött. Samtidigt som mötet fick mig att tänka på utmaningarna som presenterats i tidigare bloggposter. Det är på inget sätt självklart att det fungerar att samarbeta, och att samtala är som bekant svårt. Därför var det både roligt och hoppingivande att få känna sig som en viktig deltagare, även om konceptet och formerna för samverkan kan utvecklas.

Särskilt spännande var det att få inblick i fabriken och tillverkningsprocessen. Det bestående intrycket kan sammanfattas med tre ord: Flöden, flöden och flöden. Och det är ju på inget sätt främmande för mig som kulturvetare. Lastbilar kom i en strid ström. Stockar lastades av och dirigerades, antingen till sågverket för att bli brädor och virke till husbyggen och annat, eller till flisverket för vidare distribution till massafabriken. Vattnet som är nödvändigt för att hålla processen igång hämtas från Viskan, och för att produktionen skall bli hållbar krävs att man hushållar med råvaran, eller mediet, för framställningen av pappersmassan.

Imponerad av hur mycket man tvingats beakta och av vidden av problem som lösts med hjälp av tekniskt kunnande, kom jag så till workshopen där fokus låg på produktutveckling. Men jag kunde inte släppa detta. Tacksam för Flyktlinjer och möjligheten att tänka högt, om viktiga saker. För här finns mycket att lära för kulturvetenskapen, och insikter att tillföra. Men för att nå dit krävs ett annat samtalsklimat och en lite annorlunda syn på varandras kompetenser och på kunskap.

Har varit i kontakt med ingenjörer i olika sammanhang, och är alltid lika imponerad över deras entusiasm och väl utvecklade förmåga att lösa problem av allehanda slag. Den bilden bekräftades av genomgången i fabriken i Värö. Men min poäng i denna typ av sammanhang är att problembilden som teknikerna står inför är komplicerad, vilket ställer speciella krav på förmågor och kunskaper för att kunna lösas. Här har kulturvetaren förmodligen lite att tillföra, förutom ny-tänkande då, för att man kommer från ett helt annat håll med helt andra tanketraditioner. Viktigt så klart. Men kulturvetarens problem är sällan komplicerade. Däremot är de komplexa, och det kräver en lite mer ödmjuk inställning.

Just detta med skillnaden mellan komplex och komplicerad är lätt att missa, och den är också svår att förklara. Speciell för någon som har stort självförtroende efter att ha löst otaliga tekniskt komplicerade problem. Kulturella problem är dock komplexa, och för att lösas krävs andra angreppssätt.

Dessa tankar aktualiserades i workshopen. För jag insåg snart att problemet med hållbarhet är tvådelat. Dels krävs nya tekniska lösningar och sinnrika system för att ta hand om materialflöden och utnyttja tillgängliga resurser på effektivast möjliga sätt. Det är så klart viktigt, och där behövs teknisk kompetens och ingenjörskunnande, för där står man inför komplicerade problem. Dels krävs kunskap om kunderna som ska köpa produkterna och administrera flödena av material. Och här står man inför komplexa problem. För kultur är som bekant inte sällan motsägelsefullt. Människor tänker och talar om ett, men gör ett annat. Människor ändrar sig, nyckfullt och är sällan helt igenom logiska. Då är man inte hjälpt av kunskap om hur komplicerade processer fungerar. Där krävs kulturvetenskaplig kompetens.

Båda systemen finns och verkar idag parallellt, och för att nå hållbarhet menar jag att de behöver integreras mer, Vad som krävs är mer samarbeten och ökad förståelse för dels skilda problembilder och logiker hos de olika systemen, dels förståelse för skillnaderna i kunskapssyn (och inte minst ifråga om makt och inflytande) mellan ingenjörer och kulturvetare.

Om kundernas beteende ändras behöver man kanske inte lika mycket tekniska lösningar. Ibland kan det vara en mycket mer framkomlig väg att gå, om det är långsiktig hållbarhet man vill ha/nå. Och då krävs en ödmjukhet inför uppdraget och en vilja att lyssna på varandra, från båda håll. Ingen äger frågan. Samhället är ett flöde och ett resultat av samverkan.

Tillsammans, så där. Svårt att komma förbi det ordet. Tillsammans, blir vi alla till i och genom processer av blivande som alltid inbegriper fler än en (oavsett vad vi talar om) men färre än många, komponenter. Förstår vi det och agerar ömsesidigt i enlighet med den insikten, då har vi kommit en lång bit mot målet: Ett hållbart samhälle.

Kulturvetenskapliga utmaningar III

Michel Foucaults ande svävar över Flyktlinjer, och påverkar synen, min syn, på ämnet kulturvetenskap. Finns många citat att ta tag i, arbeta med i hans många texter. Och det är en annan av utmaningarna som kulturvetenskapen har att hantera. Detta att synen på vad som är det vetenskapliga uppdraget skiljer sig åt från många andra vetenskaper.

Det finns inte ett sätt att bedriva vetenskap. Lika lite som det finns ett sätt att organisera ett samhälle på. Det finns heller inte ett enda sätt att se på sanning. Minst tre sätt finns. Korrespondens (att iakttagelser av, stämmer överens med, världen), Koherens (att utsagorna om världen hänger ihop logiskt) och Pragmatisk (att det fungerar) definition av sanning. Alla tre behövs för att vi människor skall få kunskap om världen och insikt i hur man kan arbeta med förändring. Inget är bättre än det andre, per definition. Alla är bra till olika saker, och kan kombineras på olika sätt.

Att det inte finns ett och ett enda sätt att se på sanning. Om det råder inte konsensus. Tvärt om är det vanligast att man utgår från att det just finns ett sätt. Ett enda sätt, att sanning alltid och överallt är något otvetydigt. Lite ligger det i definitionen av begreppet. Sanning som den definieras i akademin och samhället blir ofta till ett cirkelresonemang. Det är sant för att det är sant, och är det inte sant (enligt gällande definition) ja då är det osant. Och det är så klart en utmaning för en vetenskap som jobbar, bland annat med, sanningsbegreppet.

Kulturvetenskapen reflekterar inte bara över världen, utan även över arbetet med att söka kunskap om världen. Och med makten som går att knyta till sanningsanspråken. Den som är i sanningen, som äger sanningen hen får makt. För med någon som är övertygad om att dennes åsikt/synpunkt/förklaring är sann och som dessutom har stöd från andra, är det svårt att resonera. Antingen håller med eller också uppfattas man som en motståndare. Det ser jag som en utmaning, inte som ett problem. Det är en pedagogisk utmaning för ämnet kulturvetenskap. Att övertyga om att finns poänger och tydliga vinster med att förhålla sig lite mindre kategoriskt till begreppet sanning. Och det är samtidigt en viktig poäng att göra, det enda vi överhuvudtaget kan diskutera är begreppet sanning. Verkligheten, den är som den är oavsett hur man väljer att se på den.

Vill därför hänvisa till et för mig viktigt citat från Foucault, hämtat från hans installationstal till College de France, Diskursens ordning. Han säger där, på sidan 38 (i Symposions utgåva från 1993).

Fyra begrepp bör alltså tjäna som analysens regulativa princip: händelse, serie, regelbundenhet och möjlighetsvillkor. Som synes har var och en av dem sina motsatta termer: händelse står i motsats till skapelse, serie till enhet, regelbundenhet till originalitet och möjlighetsvillkor till betydelse.

Här finns något viktigt att arbeta med som jag ser det. En väg att gå för att möta kulturvetenskapliga utmaningar som rör sanning. Med inspiration från Foucault skulle man kunna försöka integrera ovanstående fyra ledord i det analytiska arbetet just för att göra sig medveten om världens självorganisering. För det är vad det handlar om. Självorganisering. Människan är enastående, om hon får säga det själv. Men hon är ändå bara ett resultat av evolutionen, och vi kan inte bemästra världen.

Människa tror möjligen att att hen kan styra och reglera riktningen på världens blivande, men det har vi gång på gång fått oss bevisat att vi inte kan. En nyckel till hållbarhet tror jag är att inse just det, att vi är duktiga, fantastiska, men vi har begränsningar. Och ifråga om sanning och ansvar för världen som helhet finns det många poänger med att iaktta ödmjukhet. Hybris brukar straffa sig. Och för att nå dit, utan att konstruera en helt ny världsbild. För det behövs inte, steget som behöver tas är relativt litet. Men viktigt! För att närma sig en alternativ och mer användbar definition av sanning och en mer adekvat syn på världen skulle man kunna jobba mer med följande utgångspunkter.

Händelse, först skulle kunna användas istället för tankar på skapelse. Det finns ingen punkt varifrån allt annat härstammar och kan härledas från. Bara parallella tillblivelser, interaktion och, ja händelser. Det händer en hel det, hela tiden, överallt. Och det kan man iaktta. Det är det viktiga, det som händer. Inte det som myller av interageranden och slumpvisa samband som leder fram till att just det eller detta händer. Det borde inte vara så svårt att lära sig se händelsen, istället för skapelse. Jag menar, teleologiska förklaringar accepteras ju sällan, ändå. I andra sammanhang, så det borde gå att överge den tanken även ifråga om sanning.

Serie, borde kunna fungera som alternativ till uppfattningar om att det finns enhet i världen. Ingen tvekan om att det finns sammanhållning. Och bara för att man tänker händelse, istället för skapelse, betyder inte att man frångår alla tankar på sammanhållning i världen. Detta sätt att se på saken, att se serier där man tidigare såg organiska samband, öppnar upp och ökar chansen att verka för mångfald. För det sätter fokus på här och nu. Vilka händelser krävs för att vi skall uppfatta serier, istället? Vad behövs för att hålla ihop, för det är aldrig en självklarhet. Alla typer sammanhållning kräver motivering, om man väljer att se på saken med Foucaults perspektiv. Denna syn underlättar arbetet med förändring, om tillräckligt många vill. För bara för att världen frambringas i och genom seriella händelser, betyder inte att allt flyter. Betänk att inget har förändrats, där ute, bara synen på världen. 

Regelbundenhet, den synen följer ur de båda andra och motsvarar i Foucaults tankevärld alla uttryck för originalitet. Allt blir till i en icke-linjär process, i och genom serier av händelser. Men eftersom slumpens utfall aldrig fördelas jämnt uppstår det alltid mer eller mindre regelbundenheter i linjerna av blivande. Och det brukar förväxlas med originalitet, men det är lika fullt en synvilla. Eller, låt mig omformulera för att inte trampa någon på tårna. Vi har mycket att vinna på att välja att se på världen på detta sätt. För det handlar alltid om val, ändå. Mänsklighetens historia är en provkarta på olika val att se på världen, och dessa har förändrats tidigare och kan följaktligen förändras igen. Om tillräckligt många vill, så klart.

Möjlighetsvillkor, slutligen, skulle kunna fungera som alternativ till sökandet efter betydelser. Och det är så jag ser på mitt vetenskapliga uppdrag. När jag undersöker kultur, då letar jag inte efter sanningen, jag letar efter orsaker och rimliga förklaringar till att det är på det sättet, och inte på detta. Jag undersöker förutsättningarna för förändring, i riktning ökad mångfald, jämställdhet eller ett mer långsiktigt hållbart samhälle.Det är mitt val. Inom andra vetenskaper har man gjort andra val. Åter till Foucault, som fortsätter med följande ord,

De fyra sista begreppen (betydelse, originalitet, enhet, skapelse) har på det hela taget dominerat den traditionella idéhistorien där man varit ense om att söka efter skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten och den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser.

Detta är en viktig utmaning, men den borde inte vara så himla svår. Det borde inte vara något problem att förändra synen på världen. Jag menar, inget annat har ju förändrats. Världen är den samma. Fysikens modeller fungerar på exakt samma sätt. Världen blir bara lite mer begriplig, och förståelsen för vad som går att förändra ökar. Och förändra vårt sätt att leva, det verkar alla vara överens om att vi måste. Här finns ett verktyg som kan användas i det arbetet.