Om skillnaden mellan mål och visioner

Det torde framgå vad jag anser om det framväxande kontrollsamhället. Aversionen kanske ser ut som en personlig vendetta, av en bitter rättshaverist som likt Don Quixote kämpar mot ett system som egentligen är en produkt av fantasin. Jag förstår om det uppfattas så, men det är inte så jag ser på saken, inte så jag tänker eller känner. Kampen jag för är egentligen inte mot något, jag kämpar för en bättre akademi och ett bättre samhälle. Att vara mot är destruktivt, att vara för är konstruktivt och inspirerande. Den strida strömmen av bloggposter, om olika ämnen, är ett tecken på det.

Kraften som mobiliserar och inspirerar är oron över vart vi är på väg, och konsekvenserna av sätten vi organiserar samhället på. Vi håller på att kontrollera oss till döds och att inte reagera ger kraft och legitimitet åt den förödande utveckling som håller på att växa sig stark. Därför agerar jag genom att visa på alternativ och peka på faror. Inte för att sprida undergångsstämning eller för att jag gett upp, utan för att mobilisera motstånd och främja positiva krafter.

Territorialisering och deterritorialisering är ett begreppspar hämtar från Deleuze och Guattari som fångar vad jag ser och reagerar på. Den blinda tron på och övertygelsen om att vi behöver hårdare styrning och mer kontroll leder till att graden av territorialisering ökar, och det i sin tur gör att individernas handlingsutrymme och personliga frihet kringskärs. Det är en process som när den väl inletts är svår att stoppa. Det går inte att få lite kontroll, för kontroll leder till behov av mer kontroll. Jag ser ett slags feed-back loop utveckla sig i samhället, som har potential att döda all kreativitet, allt nytänkande, allt vad kunskap och lärande (som är dynamiska processer) heter. 

Vad är viktigast, målet eller vägen? Formen eller innehållet? Dessa frågor är vad allt handlar om, egentligen. Vad är det vi vill ha, är det ett strikt kontrollerat eller levande samhälle? Är resultaten, betygen, poängen, genomströmningen, examina, ekonomin viktigast? Eller är det kunskapen, intresset och lusten, viljan att veta och önskan att lära som skolan handlar om? Vi kan inte få båda!

Målsäkring och kvalitetsarbete låter bra i teorin och på pappret, för där går allt att planera, där finns inga oväntade parametrar eller problem som ingen kunde tänka sig. Men i praktiken blir målen alltid viktigare än vägen dit, just för att världen och samhället inte är en modell eller ett laboratorium. Verkligheten är som den är, inte som vi vill. Och därför måste kontrollen öka ju tydligare mål man sätter upp. 

Visioner däremot ska inte nås och behöver ingen kontrollapparat för att fungera som riktningsgivare för samhället eller skolan. Poängen med visioner är att man aldrig når dem och att de kan och bör ändras under vägs, när skolan, samhället och verkligen förändras. 

Visioner öppnar upp, pekar på möjligheter, ser frihet som något önskvärt och välkomnar kreativitet. Visioner ska vara öppna och behöver inte kontrolleras, vilket frigör resurser och inspirerar. Visioner deterritorialiserar och gör luften lättare att andas. Skapar tid och utrymme för reflektion och främjar samverkan. Med en vision som mål blir vägen och innehållet viktigare än något annat. Och det är ju det vi vill uppnå, väl?